Kategoriarkiv: Sekwa

Nathalie – en delikat historia

Jag ligger så galet mycket efter med min Sekwaläsningar. Skamligt. Och dumt. Det ligger en massa finfina böcker här hemma.

David Foenkinos Nathalie – en delikat historia är, om jag inte misstar mig helt, den första Sekwaboken som är skriver av en man. Hoppsanhejsan!
Men i min mening, inget problem.
Det största problemet jag har med boken är faktiskt omslaget. Jag är sååå galet trött på den där Ameliemänniskan.

Okej, nu lämnar vi de yttre omständigheterna och fokuserar oss på innehållet i boken. Det som döljer sig på de 236 sidorna innanför det danska bandet.
Jag vet inte när jag sist läste en bok som gjorde mig så glad.
Ungefär vart annat kapitel är historien om Nathalie, Franscois och Markus. Och andra hälften är knasiga knäppa och alldeles självklara kapitel som kan vara utdrag ur en Woody Allenfilm, ur en uppslagsbok eller hur ett replikskifte skulle se ut i en eventuell framtida filmatisering av Nathalie, då även med noteringar om vem som skulle skulle spela respektive roll.
Jag känner hur jag gång på gång faktiskt längtar till de galna infallen, de där avbrotten från historien. Inte för att de är avbrott, utanför för att de faktiskt tillför en ytterligare dimension till historien.

Nathalien – en delikat historia är en utsökt liten delikatess. Som gjord för att återfinna sin läsglädje.

 

Annonser

Dagar utan hunger

Delphine de Vigans Dagar utan hunger är den sortens läsning som sträcker sig längre än läsningen själv.
Den sortens läsning där tankarna ibland tar över och appliceras på läsningen.
Eller om läsningen appliceras på tankarna.
Jag är inte helt säker.

I Dagar utan hunger är Laure inlagd på sjukhus.  Hon är avmagrad på gränsen till inget.  Medan hon iakttar sin omgivning går hon sakta, sakta upp i vikt.

Anorexia är, som jag ser det i den här läsningen, ett sorts beroende. Delphine de Vigan visar med stor skicklighet att så är fallet; förnekelsen, försöken att skydda sitt beroende, omgivningens förakt/oförstående/hjälplöshet.
Jag håller verkligen tummarna för att  Laure ska övervinna anorexin. Men helt säker känner jag mig inte när sista sidan kommer.
Hennes önskan att övervinna den känns inte lika stark som hennes önskan att vara doktor Brunel till lags.
Men kanske är det precis det lilla som behövs; att någon ser en och inte dömer en trots ens ”brister”.

I läsningen av Dagar utan hunger har jag så många trådar nedskrivna. Många av dom handlar om just det där; att någon ser utan att döma. Lika många handlar om beroendet.
Två andra punkter sticker iväg markant; självhat och identitet.
Att åtminstone vara ”Anorektikern” är att vara någon.
Att vara någon är att vara mer än att vara inget. Så är det.

Bubblor

Förra lördagen innan jag började läsa Claire Castillons Bubblor var jag och handlade. Jag var sjukt sugen på en semla, men när jag stod där i affären så slog tanken mig; ”Menherregud” Jag kan ju inte äta semla när jag läser Bubblor!”.
Så vad hände?
Jo, jag köpte jordgubbar istället.
När jag kommer hem så undrar jag vad sjutton jag hade gjort. Why, but why, köpte jag jordgubbar?!

Varför berättar jag det här? Jo, för att det säger en del om Claire Castillon och de konnotationer hon ger.
När jag tänker på Castillon och hennes böcker så är det stramt och skirt och vackert och njutningsfullt.
Men så är det ju inte…
Castillonläsningarna är kletiga, vulgära, lamslående roliga, ganska chockerande och tämligen knäppa. Lägg där till att hon är vacker som en dag och vass som ett rakblad.

Med andra ord; mer semla än jordgubbe. (Även om jag inte riktigt vet hur jag får in rakbladet, men ni fattar kanske vad jag menar.)

Bubblor är inget undantag. Ett drygt 30tal korta noveller, alla döpta till personnamn.
Jag sug in i Castillons värld, språk och låter varje känsla vara sig själv. Jag låter mig överrösas av allt hon ger mig. I mina Castillonläsningar är jag ett oläst blad. Jag inbillar mig inte att jag vet vad som kommer hända, jag låter det bara hända. Jag vet att vad jag än skulle få för mig att tro är det fel.  Så därför låter jag bli. Därför tillåter jag mig att hänföras, chockeras, älska, hata i ögonblicket det inträffar.

Det är med andra ord inte helt enkelt att läsa Castillon. Det kräver sin stund, det korta omfånget till trots. Och tiden det tar efter läsningen att tänka på vad man just har läst är ännu längre. Men det är välspenderade timmar.

Årets hittills bästa läsning! Utan tvekan.

inte rätt Castillonsällskap

Bästa femåringen!

Idag firar fenomenala Sekwa 5 år!
Tiden går.
Fullträffarna i utgivningen består.

Mitt första möte med en Sekwabok var i form av Céline Curiols Utrop som jag fick som recensionsex av tidningen jag jobbade på då. Måste ha varit kanske februari/mars 2008 Förälskelsen var omedelbar. Kort därefter dök Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska upp och i och med det var kärleken beseglad.

Stort grattis på födelsedagen Sekwa! Med hopp och många fler!

Tunisian girl

Jag är ingen politisk läsare, så tillsynes är jag helt fel läsare av Lina Ben Mhennis Tunisian girl.
Jag har politiska övertygelser och en mängd åsikter och sympatier. Det är bara det att jag inte vill ha en politisk blogg. Jag vill inte vara en politisk person.

Men att läsa Tunisian girl är att fyllas med vrede, uppgivenhet och samtidigt ingjutas med hopp.
Varför blev inte den arabiska våren ”Den arabiska våren” förrän Egypten och Libyen plockade upp den tunisiska fanan?
Varför går olja alltid före människoliv?

Lina Ben Mhenni var en av de första bloggarna som rapporterade från Tunisien, som visade omvärlden vad som pågick. Hon deltog i upproret och hon gjorde skillnad.
Det är en kort liten bok, perfekt i sitt format och sitt snitt, klockar in på ca 50 sidor. 100 sidor till hade gjort den outhärdlig (antagligen). Nu lyckas hon med konststycket att omvandla bloggens styrka till ett bokformat.

Tunisian girls skärpa är sylvass och dess innehåll är viktigt. Dela ut den i samhällskunskapsundervisningen på högstadiet, så kidsen lär sig något som har med verkligheten att gör.

Vända blad

Det har gått några veckor sedan jag läste ut Julie Jézéquels Vända blad.
Några veckor och ändå ingen tid alls.
Vissa läsningar tar sin tid att kontrollera. Av någon anledning händer detta ofta med Sekwas böcker.

Manusförfattaren Clare Tallane står utan uppdrag och åtar sig att bli spökskrivare åt en Bertrand Rosier. En fabriksdirektör med en önskan; att Clare ska skriva ett nytt liv åt honom.

Vända blad är en skön läsning. Den är inte vacker, men den är behaglig.
Julie Jézéquel har gett Clare en röst man lyssnar på.
Clare är precis som alla vi andra; lyckad, misslyckad, missmodig, glad, orolig osv osv och det är så väldigt skönt att följa en huvudperson som bara är människa.
Jag inser det mer och mer; jag vill inte läsa om spännande och galna liv. Jag vill läsa om knasiga och galna händelser; men huvudpersonen måste ha en stadig röst jag vill lyssna på.
Att följa Clares sökande efter ett liv åt Bertrand Rosier är en resa genom skrivandets vedermödor. Clare skriver och ångrar sig, hittar på och drar tillbaka, vill få bekräftelse men är samtidigt livrädd för mottagandet.
Trots fokuset på Clare så blir slutliga minnet ändå förknippat med Bertrand. Det sorgliga i att önska sig ett annat liv än det man har.

Rolling in the deep

Sommarplågor är inte min grej. Jag sitter stenhårt fast i Jonathan Groff och Lea Micheles version av Adeles Rolling in the deep. Grym version. Grym låt.

Jag läser i sakta mak Julie Jézéquels Vända blad från underbara Sekwa. Den går så långsamt och inte för att den är dålig, snarare tvärtom. Tempot, historien kräver tid. Väldigt skönt, men också väldigt ovant. Den senaste tiden har jag ägnat mig åt pulserande tempo och skrattorgie i form av Trevisans De femtontusen stegen från likaledes fantastiska Astor, rafflande spänningsstreckläsning i form av Nesbø och Adler-Olsen.
Fasanjägarna låg jag i soffan i fredagskväll och läste från första till sista sidan. Det gick bara inte att sluta! Den var så sjukt obehaglig.

För övrigt har jag börjat planera semesterdagarna hos mamma. Inser att jag kommer behöva en långtradare därifrån.
Vi har ungefär 3 auktioner, 8 loppisställen och en specialarloppisgrej inbokad.
Puh, det är tur att jag har 3 veckors semester till efter det.

Smitning

Dominique Dyens bok Smitning är svår att sätta fingret på. Trots att det har gått några veckor sedan jag läste den så har jag svårt att uttala mig om den. Svårt att formulera mig kring mina tankar.
Jag märker att det händer emellanåt, oftast låter jag blir att skriva om dem då.  Men ibland så måste jag försöka.

Att prata Smitning är lite som våta, hala fingrar som försöker greppa glas. Det trilskas och jäklas, men det är svårt att ge sig.
Att läsa Smitning är lite som att befinna sig mitt i ett vakuum, ett stillestånd, ett eko, en sirensång som lurar läsaren in i ett behagligt tillstånd.
Men alla vet ju vad sirener gör… jo; de lockar ner i sjömännen på farliga vägar.
Det kanske inte Smitning gör, men något darrig är man allt när slutet kommer.

In need of a change

I 1,5 år har jag gått omkring med min tygkasse från Söderströms. Ena sidan är jättefin och den andra sidan är… ja mindre fin…

Jag är dock lite less på den och skulle vilja en nya, som är lika fin. Helst ännu finare. Med både en framsida och en baksida jag gillar.
Hördeni Sekwa! När kommer ni med en tygkasse?