Kategoriarkiv: Deckare

Makalös text av Thomas Engström

Vissa dagar är mitt jobb helt magiskt.
Som när det dyker upp texter i inboxen som får en att tro på litteraturen.

Missa inte Thomas Engströms text för Boktipset med introtext av yours truly.

vaster-om-friheten
Annonser

Sandmannen

Foto: Anna-Lena Ahlström
Foto: Anna-Lena Ahlström

Alexandra Coelho Ahndoril är verkligen min kvinna.
Så vacker, skarp och begåvad att klockorna stannar.

Men Lars Kepler har jag haft svårt för. Hypnotisören läste jag innan den kom ut och blev inte ens lite imponerad. Paganinikontraktet tyckte jag var helt okej. Eldvittnet tyckte jag faktiskt var riktigt spännande och intressant. Därför såg jag faktiskt framemot Sandmannen.

Storyn är inte helt dålig. Den knyter an till historien; varför Joona blev som han blev. En legionärssjuk pojke dyker upp som varit borta i flera år.
Joonas egen Moriarty, Jurek Walters, får ett ansikte.
Men helt ärligt; jag bryr mig inte. Det är något i hanteringen av historien och språket som känns alldeles för inställsamt. Som om dom har suttit och tänkt på hur en deckare ska skrivas.
Och det blir nästan pinsamt att boken slutar med att det minsann kommer en bok till.
Tell med something I didn’t know!

Ja… det är som en påse lösgodis. Massa förväntningar, men det dör ganska fort. Det smakar likadant. Och lämnar en lite illamående.

När döden kom till Pemberley

Hmm, det där med fortsättningar alltså…
Uppföljare är sällan bättre än den första.
Och om då uppföljaren är skriven av en annan författare… ja…

Det är synd att säga att P.D. James mordhistoria När döden kom till Pemberley är dålig. Den är bara inget speciellt.
Jag tänker att om man som stor etablerad författare väljer att ge sig på att skriva en mordgåta inte bara baserad på karaktärerna i Jane Austens Stolthet och fördom, utan dessutom efter det att originalhistorien slutade, måste man något väldigt viktigt och intressant att berätta. Något som läsaren köper och inte tvivlar på ett ögonblick.
Men inte ens det räcker riktigt. Du måste dessutom vara smart nog att våga utmana, kanske till och med sticka ut hakan.
Du kan inte bara snurra på i originalförfattarens hjulspår och tro att du har en enkel resa framför dig.

Jag har aldrig läst något av P.D. James förut, men tanten är 92 och har skrivit böcker i ca 50 år, så jag utgår från att hon är en skicklig författare. Och är man 92 år så har man väl rätt att göra vad sjutton man vill. All respekt till det.
Men det är inget speciellt. När döden kom till Pemberley skänker ingen ytterligare dimension till Stolthet och fördom. Och omvänt, det faktum att När döden kom till Pemberley bygger kring Stolthet och fördom, gör absolut ingenting för historien.
Det är en schysst mordgåta. Varken mer eller mindre.

Det allra bäst är P.D. James förord där hon ber Jane Austen om ursäkt. Charmigt och jag anar en ganska rolig tant.
Den tantens tankar skulle jag vilja läsa mer av.
Deckarna lämnar jag till andra.

Känslan av död

Man kan säga att jag är världens sämsta bloggare. Och man kan även säga att jag är världens sämsta läsare.
Men allt är Carl-Johan Vallgrens fel. Det är säkert.

Jag har varit lite smånyfiken på Elly Griffiths ett tag nu, men det har liksom inte blivit av att läsa henne. Tills nu.
Av någon anledning började jag med hennes senaste på svenska Känslan av död vilket är den fjärde boken om Ruth Galloway.
Något säger mig att det var ett misstag att börja med senaste boken. En annan sak som slår mig ganska rejält är att jag är för inkörd på Bones. Det blir felkopplingar i hjärnan så att säga.
Bara det att den utspelar sig i England ställer till stora problem till en början. Och att Ruth har känslor och oroar sig. Eller att Nelson har en fru som han väljer före Ruth och Kate. Det skulle aldrig Booth göra! Idiotiskt, jag vet.

Så det var inte helt lyckat att läsa del fyra först. Men jag blir ändå ganska nyfiken. Och intresserad av att lära känna Ruth Galloway.
Vi må ha fått en lite trist start, men jag tror att det här är en vänskap som kommer växa.

Utan ett ord

Idag har jag slöat i soffan tillsammans med Linwood Barclays Utan ett ord.
Jag har haft Barclay på min lista över författare jag någongång ska läsa. Jag minns inte riktigt varför.
När jag var på Myrorna igår så hittade jag Utan ett ord och tänkte what the heck, nu är det dags.

Fjortonåriga Cynthia vaknar en morgon och finner att hela hennes familj är spårlöst borta.
25 år går utan att hon får någon klarhet i vad som hände dem. Hon är överbeskyddande mot sin dotter, hon lever med skuggorna. I ett försök att få veta vad som hände medverkar hon i ett tvprogram. Efter det händer inte mycket, förrän telefonen en dag ringer och någon säger att hennes familj förlåter henne.

Jag är helt säker på att jag inte har läst den här boken. 100% säker. Ändå känner jag igen den här historien så himla väl. Så vitt jag kan se har den inte blivit film, men det måste den nästan ha blivit. Någon som vet?

Hur eller hur, Linwood Barclay är en intressant bekantskap. Han är en väldigt smart författare, så mycket inser jag efter den här första boken. Småsmå spår som leder fram till slutet. Jag är ganska förtjust i hur han handskas med sina karaktärer;  dom är fula och snygga och onda och dumma och rädda och tröga. Men Barclay ömmar för dem alla.

Ninni Schulman x2

I samband med Bokmässan 2010 lyssnade jag på Ninni Schulman när hon pratade om Flickan med snö i håret i Värmlandsmontern.
Jag gillade henne och jag tyckte att hon sa intressanta saker om sin skrivande och sin bok, så jag gav boken till min mamma med tanken att jag skulle läsa den. Min mamma läste den och tyckte den var helt okej, men ”inget speciellt”. Och jag glömde liksom bort den.
Fram till i december 2011 när jag kanske beställde 1 miljon (liten överdrift) exemplar av den till jobbet.

Så under julen letade jag upp den och gjorde det där jag så ofta gör med bra deckare; sträckläser. Och detsamma utspelade sig med Pojken som slutade gråta när den kom nu i januari.

Tillför Ninni Schulman något nytt till en ganska konventionell genre? Nej, det vore väl synd att påstå. Men det gör inget, men finns ändå något fräscht och upplyftande i hennes böcker. Huvudpersonen Magdalena är journalist och återvänder till sin hembygd Hagfors efter ett kraschat äktenskap. Magdalena är en sympatisk huvudperson med nojor och känslor som vilken vanlig person som helst. Uppfriskande att slippa en neddekad manlig polis!

Det är också väldigt skönt att läsa böcker där jag saknar misstänkta. Jag har inga idéer förrän 20 sidor från slutet och de visar sig vara fullkomligt fel. Ungefär som i Johan Theorins Skumtimmen.

Så kontentan är att jag gillar. Och jag vill läsa mer om Magdalena Hansson.
Men snälla snälla låt mig slippa filmatiseringar med Eva Röse i huvudrollen.

 

Rolling in the deep

Sommarplågor är inte min grej. Jag sitter stenhårt fast i Jonathan Groff och Lea Micheles version av Adeles Rolling in the deep. Grym version. Grym låt.

Jag läser i sakta mak Julie Jézéquels Vända blad från underbara Sekwa. Den går så långsamt och inte för att den är dålig, snarare tvärtom. Tempot, historien kräver tid. Väldigt skönt, men också väldigt ovant. Den senaste tiden har jag ägnat mig åt pulserande tempo och skrattorgie i form av Trevisans De femtontusen stegen från likaledes fantastiska Astor, rafflande spänningsstreckläsning i form av Nesbø och Adler-Olsen.
Fasanjägarna låg jag i soffan i fredagskväll och läste från första till sista sidan. Det gick bara inte att sluta! Den var så sjukt obehaglig.

För övrigt har jag börjat planera semesterdagarna hos mamma. Inser att jag kommer behöva en långtradare därifrån.
Vi har ungefär 3 auktioner, 8 loppisställen och en specialarloppisgrej inbokad.
Puh, det är tur att jag har 3 veckors semester till efter det.

Mitt bestialiska andra jag

Det svenska deckarundret älskas av alla.
Ja… inte av mig. Jag kan bara komma på att jag gillade Johan Theorins första. Men det finns säkert någon mer som varit okej.
Deckarförfattare som jag däremot gillar skarpt kommer från våra grannländer; danska Jussi Adler-Olsen och norska Jo Nesbø.
Jag läste Flaskpost från P innan den drogs tillbaka i vintras. Enligt ryktet blev Adler-Olsen sur för att Bra Böcker valde att ge ut den tredje boken om Carl Mørck och Avdelning Q först i Sverige. Oförklarligt tänkt av förlaget.
Kvinnan i rummet och Flaskpost från P är båda gastkramande spännande böcker. Båda två har jag streckläst till långt in på nätterna och till slut tvingats lägga ifrån mig för att jag verkligen behöver sova. ”NU måste du sova, släck, du kan inte fortsätta läsa. Men ska du släcka nångång. Nu kommer du vara sur imorgon. Släck. Sov. NU.”
Det känns dumt att säga att man blir glad av deckare. Men i fallet Jussi Adler-Olsen blir jag faktiskt det.
Det är äckliga, smutsiga historier och den bittre manliga huvudpersonen Carl Mørck finns i nästan alla deckarserier. Men han har ändå något eget och han tar inte överhand. Dessutom har han kanske deckarvärldens roligaste sidekick i Hafez el-Assad.
Likaledes bitter är ju självklart kära gamle Harry Hole i Nesbøs universum. Och historierna är likaledes smutsiga och äckliga. Pansarhjärta var även den en streckläsning av rang.

Äckliga och obehagliga böcker som håller mig fast . Kanske framförallt för att jag blir så sjukt fascinerad av ondskan i böckerna. Och de bestialiska och listiga sätt som man kan döda en människa på. Om man nu ska döda någon så ska det väl märkas…
Ibland blir jag lite rädd för den där latenta massmördaren som verkar bo i mig.
Det är tur att jag läser så få deckare som jag gör.

Lovligt byte

Jag orkar inte vara kulturell i värmen.
Hade jag en hängmatta så hade Janet Evanovich Lovligt byte varit det perfekta sällskapet.
Lovligt byte är den första boken i serien om Stephanie Plum. Detta är upptakten, om hur hon halkade in på prisjägarbanan.
Hennes första uppdrag blir att jaga reda på sin ungdomskärlek Morelli. Casanovan med de vackra ögonen.
På Adlibris läser jag en recension av någon som säger att hon blir glad av att läsa Evanovich, och jag kan inte annat än hålla med. Lättsamt och okomplicerat. Jaggreppet känns äkta. Det känns verkligen som att det är Stephanie Plum som pratar på och inte författaren Evanovich som berättar om Plum.
Jag har en känsla av att jag snart kommer ha hyllan full med Plumdeckarna.

Mordet i Eiffeltornet

Jag plockade hem Claude Izners Mordet i Eiffeltornet från jobbet. Alla förutsättningar fanns där för att det skulle bli en skön helgläsning. Paris, 1880-talet och en huvudperson som är bokhandlare.
Men jisses vilket sömnpiller! Den bara maler på och maler på. Jag blev så irriterad att jag 50 sidor från slutet la ner den. Vem mördaren är rör mig inte i ryggen.
Nu ska jag sätta igång med sommarläsningen istället för att läsa annat.