Förra helgens släktkalas innebar det första loppisbesöket på ett tag.
Köpte lite smått och gott. Med 50% rabatt.
Bäst var dock denna underbara italienska lampfot.
Så galet underbart excentrisk och för mycket. Resten av sällskapet försökte dölja sin avundsjuka med ord som ”annorlunda”, ”speciell” och ”den passar ju inte alla”.
Men den är min och det för 15 väl spenderade kronor.
Lampskärmen från ikea.
Det var en gång en tråkig gammal hylla som ingen ville ha och som därför lämnades bort.
Hyllan blev slängd i ett hörn och trodde att dess liv var över för alltid. Inga mer väggar att försiktigt luta sig mot. Inga mer saker att bära upp med största kärlek.
-Åh, tänkte hyllan, om bara någon ville se mig för den jag verkligen är.
Hyllan såg alla de andra hyllorna bli utvalda och ivägburna, men hyllan fick stå kvar på det kalla, hårda betonggolvet. Oälskad och bortglömd.
Så en dag när hyllan nästan gett upp hoppet om att bli utvald kom den goda fen och tittade länge på den. Hon log och funderade lite.
Hyllan, som vid det här laget hade blivit en aning desillusionerad, fräste mot den goda fen:
-Bah! Du kommer inte vilja ha mig. Titta bara här! Jag är helt sned. Jag är dessutom solblekt och helt omöjlig att snygga till. Det vet jag. Det har dom sagt. Allihop.
Till hyllans häpnad satte den goda fen inte tillbaka hyllan på golvet, utan tog den i handen och gick iväg mot kassan.
Mannen i kassan skrattade lite åt den goda fen och undrade om hon verkligen skulle ha den där gamla hyllan.
-Jajamensann! sa den goda fen.
-Då får du den. Här står den bara och dammar.
Den goda fen sa tack och tog hyllan i handen och vandrade ut i solskenet.
Hyllan fick åka tunnelbana för första gången och blev lite rädd för. Men den goda fen höll i hyllan varje gång det blev för otäckt.
När de kom hem till den goda fens palats ställde hon ner hyllan på golvet och försvann.
-Neeej! ropade hyllan. Lämna mig inte! Jag lovar att vara snäll.
Efter vad som kändes som en evighet kom den goda fen tillbaka. Hon la plast under hyllan och började tvätta av den med en svamp.
Sedan tog hon fram en skruvmejsel.
-Åh herregud, snyftade hyllan. Hon är ingen god fe. Hon är en styckmördare. Hon kommer att dela upp mig i småbitar.
Men den goda fen, som verkligen var en god fe, skruvade bara fast väggfästena ordentligt. Sedan öppnade hon en påse och tog fram en pensel och färg.
Med två lager färg gick hyllan från att vara en bortglömd solblekt skruttiga hylla till att bli en tahitigrön skönhet som gjord för att pryda köket i ett palats.
-Jag visste väl att du skulle bli fin bara du fick en chans, sa den goda fen när hon hängde upp hyllan. Bara för att du är så fin så ska du få ta hand om mina burkar av Stig Lindberg och Marianne Westman.
Och så vitt jag vet så lever de lyckliga i alla sina dagar.
En av de bloggar jag följer tämligen slaviskt är Carina Öhmans. Kvinnan bakom affären Precis en sån i Malmö och även bloggen med samma namn.
När hon för ett tag sedan skrev om ett grossistlager med bland annat sminkväskor från 60- och 70-talet så slog mitt hjärta lite hårdare.
Och när hon sedan visade guldbörsarna så var det kört.
Jag bor ju inte i Malmö och har ju inte ens varit där, så det fick bli en liten beställning istället.
Idag hämtade jag den på posten och var mer än glad!
Fina klubbor gör ju ingen ledsen heller.
Idag kom mitt senaste Traderafynd. En porslinsskärbräda från Arabia ur serien Valencia. Formgiven av Ulla Procopé.
Att det på bilden nedan ser ut som att det lyser om den tror jag är en projektion av mina känslor inför den.
Valencia är inget mönster jag samlar på, eller ens fundrar på att samla på. Även om den är väldigt snygg.
Däremot har jag velat ha just den här sedan jag såg den på en auktion förra sommaren.
Jag handlar inte speciellt ofta på Tradera och när jag gör det tycker jag mest; jahajaha, där kom den.
Men den här gången blev jag riktigt glad. Perfekt!
Ibland händer det bara…
Man går en promenad. Släntrar in i en butik och så bara finns den där.
Dessutom för småpengar.
Jag är helt mållös.
Äntligen. Äntligen. Äntligen.
Till fyndpris.
Jag har mer än en gång klagat på Kupan i Baggeby. På personalen och på priserna. Eller kanske framförallt på hur personalen sätter priserna. Läs mer här och här.
Men i torsdags när jag var där, sannolikt för sista gången, så hittade jag en kartong med 5 kronors tyger. Bredvid den stod en annan kartong med tyger som det inte stod något på. Jag frågade om alla tygerna kostar 5 kronor eller om det är individuella priser på de i den kartongen som det inte stod något på.
De rara och vänliga damerna sa ”Det är 5 kronor för alla, tycker vi.”
Haha! tänkte jag. Haha! Så jag gick därifrån med en kassa full med de vackraste och onödigaste tygerna man kan tänka sig. Dessutom köpte jag Maria Gripes Agnes Cecilia en sällsam historia för 15 kronor!
Jag har inte varit så på hugget med loppisar på ett tag nu. Men igår åkte jag till mitt favoritfyndställe. Och det var så roligt.
Det blev några småsaker. Sånt som jag bara inte kan leva utan.
Burken i bakgrunden kommer att bli perfekt för vetesurdegen.
För detta plus en kökshanduk betalade jag 55 kronor. Det gillas. 🙂
Igår åkte jag söder om söder för att gå på loppisar.
Först besökte jag mitt senaste favoritställe i Farsta. Där hittade jag bara en av de klassiska senapsburkarna från Apoteket i design av Stig Lindberg. Jag har flera bruna hemma här i köket. Båda med korken kvar. Sen har jag två hemma hos min mamma, en blå och en vit, där båda saknar korken. Nu hittade jag en grön med kork. Inget att tveka på. Måste ha.
Den gröna färgen liknar den gröna tahitifärgen. Om ni frågar mig.
Sen åkte jag tillbaka mot stan för att byta tåg vid Skärmarbrink. Där jag gjorde värsta kändisspotingen. Mitt emot perrongen var det ett hus med en dörr med ett ”C” på. Jag funderade på vad det var för något därinne när ett gång män i 30-35 årsåldern klev ut. Stekartyper. En av dem såg ut som Daniel Westling. Och plötsligt uppenbarade sig Carola i dörren. I en alldeles för kort cerise klänning och rufsigt hår. Hmmm. Säger vi om det. Jag kablade ut nyheten på Facebook. Och var tydligen först med den. 🙂
Gårdagens fynd är som följer. Tyget i bakgrunden är en kjol som delvis kommer att få fortsätta vara kjol, boken fick min mamma att utbrista ”Behöver du verkligen fler böcker?!” Ja, det gör jag faktiskt. Bladet är ett glasfat på liten fot. Säkert inget speciellt men jag gillade det. Och så en brosch med fjäril dessutom. Svår att motstå.
Jag tyckte det var lite dåligt med fynd på min resa söderut.
Det bästa fyndet hittade jag i min mammas slitåslängskåp. En skål från Rörstrandserien Pergola.
Skålen på fot hittade jag även den hos min mamma.
Både baskern och halsduken får mig nästan att längta till vinter. Men bara nästan. Ny svart väska var på tiden. Den gamla var så sliten att den nästan föll isär. Men den var perfekt. Med plats för pocketbok. Den här är på gränsen till för liten.
Det blev även lite tyger.
Världen enligt Audrey Fenn 