Kategoriarkiv: Nordiska läsningar

Gengångare

Jag ligger hemma med feber och en kropp som smärtar.
Och läser Jo Nesbøs Gengångare.

Jag tillhör ju dom som gillar de där hårdkokta, ärrade, bittra, trasiga poliserna, som Harry Hole och Jussi Adler-Olsens Carl Mørck.
Men i jämförelse med Adler-Olsen så har Nesbø förlorat lite av sin glans. Jag har har ledsnat en del på Harry Hole.

Men i Gengångare återfår han lite av sin forna glans. Efter tre år i Hongkong återvänder Hole till Oslo. Anledning är Paulas (som vi alla vet är hans stora kärlek) son Oleg har anhållits för mord. Men Hole tror ju förstås inte att han är skyldig och en ganska krånglig historia drar igång med många trådar, många namn, mycket knark och mycket miljöer.
Dock undrar jag varför alla döda måste ha låna utläggningar i kursivt i varenda deckare nu för tiden.. Damn you Mons Kallentoft!

Intressant upplägg och intressanta story på det stora hela. Jag gillar att Nesbø återigen har återfått drivet. Det händer något i varje stavelse.
Men Nesbø; du får nog step it up en del om du ska fortsätta vara Nordens deckarkung…

Annonser

Min kamp med ”Min kamp”

Jag hade för avsikt att avvakta med Knausgårds tokhypade Min kamp i åtminstone ett år. Kanske längre.
Av den enkla anledningen; hypen kan bara förstöra.

Men jag ändrade mig och hoppade på tåget här i februari/mars någon gång, påhejad av människor omkring mig som hade lagt fram en massa bra anledningar till att den borde läsas. Min tveksamhet övergick i intresse och jag tänkte ”Nu eller aldrig, here we go!”

Allt jag kan säga är att det antagligen är den sämsta idén jag har kommit på i år.
Karl Ove Knausgård är en tråkig författare med tråkiga tankar som skriver tråkigt om ett liv som är så inihelvete ointressant att klockorna stannar.
Och att en historia är ointressant är ingen anledning till att inte gilla en bok Kafka hade inte roligt han heller. Och Meursault hade det definitivt inte så roligt. Men trots det så skrev den ena lysande romaner och den andra är huvudperson i en lysande roman.
Vad Knausgård gör kanske av somliga kan anses vara postmodernt.
Jag vet inte, allt jag vet är att jag kämpade i 348 sidor innan jag gav upp. Och det var enbart för att jag tänkte att jag måste ha fel, den kan inte vara så här dålig.

Egalias döttrar

What the fuck?!
Följt av suckar efter varje bladvändning.

Där har ni sammanfattningen av mitt möte med Gerd Brantenbergs Egalias döttrar.
Jag har verkligen sett framemot den och hade högt ställda förväntningar.

Men, ja… vad ska jag säga. Den är bara konstig. Den är bara tillgjord. Den är bara spekulativ.  ”Åh, vi vänder på begreppen; kvinniska! Pehå istället för behå! Kvinnor är standard och män är det andra könet.”
Jaherreminje…

Jag tror jag håller mig till teorin i fortsättningen och ser på Egalias döttrar som referensmaterial.

Finska testet (uppdaterad)

Jag är en copycat idag och gör precis som Bokbabbel GPs test ”Vad kan du om finländsk litteratur?”.
8 av 10 rätt får väl anses som rätt bra, speciellt eftersom jag inte anser mig speciellt bevandrad i den finska litteraturhistorien.
Gick bet på Kaurismäkifrågan och den om finska rockbandet.
Vilket kanske inte är så konstigt. Jag gillar varken Kaurismäki eller finska rockband (definitivt inte det rätta svaret).

Presenterna just keeps comin’

Idag fick jag mitt alldeles egna ex av Sofi Oksanens Utrensning.
Sofi som inte alls uttalas Såfiii. Utan Soffi. Alltså betoningen ligger på första stavelsen. Om det nu framgår av beskrivningen här.

Ja, jag säger som så här; om jag fortsätter få så här många böcker och dessutom belägger mig själv med bokköpförbud, så kommer bokbranschen gå under. Huvuden kommer rulla.  😉

Det

Jag läser Inger Christensens Det. Det är klaustrofobiskt och skitjobbigt. En mäktig upplevelse. Mäktigt, men bångstyrigt. Kommer jag någonsin att läsa ut den? Tveksamt. Det här är inte en läsning man bara tar sig igenom. Ska jag vara ärlig så är det här en bok som jag kommer att plocka upp då och då.
Igår kväll låg jag hemma i sängen. Först såg jag Olas mankör vinna Körslaget. Ja…. kalla mig gärna folklig men jag tyckte det var mäktigt. Och roligt.
Sen såg jag Sex and the city –  the movie. Jag vet inte… den var inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den var till och med rätt okej.
Den handlar ju om jakten efter kärleken.
Och det känns som om mycket handlar om det just nu. Alla vill ha någon och till slut krackelerar det. I fredags AWade jag med nära och kära. En kompis berättade hur hon förra helgen hade fått ett sammanbrott ute i skogen i en stuga. Den stora känslan av misslyckande.
Det var ju inte så här man hade tänkt sig att livet skulle bli. Det var ju inte det.
Men det är på gott och ont. Både och. Inte bara negativt.

Du frågar mig
varför jag alltid springer.
Det är för att se
om någon följer efter.