Man kan säga vad man vill om pseudonymer, att skriva under pseudonymer och att gå ut med vem man är.
Att Daniel Sjölin och Jerker Virdborg döljer sig bakom Michael Mortimer rör mig knappt i ryggen.
Men att Norstedts på sitt Instagram har lyckats få Virdborg att le imponerar stort på mig. Det har ingen annan lyckats med.
Vissa dagar är mitt jobb helt magiskt.
Som när det dyker upp texter i inboxen som får en att tro på litteraturen.
Missa inte Thomas Engströms text för Boktipset med introtext av yours truly.
Det finns ingen anledning att dra ut på det.
Årets läsning är här och ingen annan kommer ens i närheten.
2013 Augustvinnare i den skönlitterära klassen är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek.
Det här boken som har mig i sitt våld redan på första sidan. Hade jag inte en penna i handen när jag läste så satt jag med mobilen och fotograferade meningarna som satt som en smäck!
-Vad vill du med din poesi?
-Få andra att se det jag har sett.
Är Ester blåögd och dum? Är Hugo ett svin med hybris?
Självklart stämmer inget av det och självklart stämmer det till 100%.
Men det är egentligen oviktigt. Det viktiga är Esters resa, hennes tankevärld.
Hur långt är en människa villig att gå för kärlek? Hur långt är man villig att gå när man vet att man går fel?
Satan i gatan vad Egenmäktigt förfarande väcker frågor. Och lämnar en utan svar.
Att läsa en författare som är så ointresserad av ge svar är så befriande.
Egenmäktigt förfarande är helt överväldigande! Språket. Känslan. Ointresset av att vara inställsam. Tilliten till den egna historien.
Ungefär 2 sidor in i Caroline Hainers debutroman Inte helt hundra åker skämskudden fram och sen lämnar den mig inte.
Men det är verkligen inte för att det är pinsamt dåligt, tråkigt skrivet eller en story som inte håller.
Nej, det är tematiken. Jag sitter där och känner igen mig själv. Jag tror de flesta kvinnor i vår generation gör det.
Pinsamhetsfaktorn och skammen är så stor att jag stundtals bara vill dö!
En sämre författare hade gått vilse i försöken att antingen föda på ångesten eller att göra det hela underhållande istället. Caroline Hainer fattar grejen, det är jag säker på. Läsaren skäms och ska fortsätta skämmas och den ska absolut inte tro att det finns någon möjlighet att komma undan det.
Inte helt hundra är riktigt bra bok. Det är inte bara en bra debut, det här är en bra bok. Ett utsnitt av livet i Stockholm på 2010-talet. Ett tidsdokument.
Är väldigt nyfiken på vad hon har tänkt skriva här näst.
Extra plus för det fina omslaget.
På Boktipset har jag intervjuat Amanda Hellberg. Ett författarskap som jag är har varit lite tveksam till, men som jag föll handlöst för när jag läste Döden på en blek häst. Ojoj, vad jag gillade.
Tistelblomman tyckte jag var okej. Hennes nya Snögloben ligger helt klart på samma nivå som Döden på en blek häst. I inledningen finns en scen där huvudpersonen Maja Grå lägger sig på en bår på bårhuset och körs in i kylfacket. Jäklar! Jag får sån ångest av det kapitlet.
Och jag älskar hur hon beskriver Oxford, det hårda karga miljön.
Men storyn då? Jodå, den sitter som en smäck. Den 25:e earlen av Oxford, Theo de Vere, hittas mördad natten efter sitt bröllop. Att det är ett mord är uppenbart. Maja Grå skickas till slottet mitt under en grym snöstorm som får stå som fond till den historia som rullas upp.
Amanda Hellberg har sitt speciella sätt att hantera skräck. Det är inte skrämmande. Det är mer som när man sitter och utan att märka smyger någon upp bakom en och petar en i nacken.
Egentligen är det midsommardag när det här skrivs. Men eftersom första recensionsdagen är i dag så publiceras det först nu.
Jeanette Erikssons debut När jag blir stor är skriven ur barnet perspektiv om övergrepp. Hennes morfar utnyttjar hennes sexuellt. Den är självbiografisk, men boken är skriven som en roman.
Greppet att skriva den som roman och ur barnet perspektiv är vågat, eller fegt, beroende på vem läsaren är.
Jag tycker det är ett modigt beslut, men om jag ska vara helt ärlig så når det inte hela vägen fram.
Tanken är så klart att barnets beskrivningar av trycket som morfar utsätter henne för ska slå hårdare mot läsaren än den vuxna Jeanettes skildringar av övergreppen. Men för mig blir det som ett filter.
Den här historien, hur hemsk den är, tar inte på mig.
Jag vill känna, men förhåller mig tämligen neutral. Nerven finns där inte.
Jag är en neutral betraktare som vill känna.
När nerven till slut infinner sig träffar den mig är hårdare, mer oväntat och gör läsningen nästan outhärdlig. Det är i slut kapitlet när den vuxna Jeanette till slut kommer till tals. Den smärtan känns och kommer kännas länge.
Ungefär 10 sidor in i Lilian Bäckmans Mandarinstunder lägger jag den ifrån mig med ett löfte om att aldrig lyfta upp den igen.
Är den dålig?
Absolut inte.
Men minnena som väcks är för stora och för känslosamma.
Mandarinstunder inleds med att katten Zeb får sin dödsdom; 1-2 veckor kvar att leva. Och ägarinnans kamp, eller snarare hanterande av sorg, smärta och allt som följer med en älskads död.
För snart 16 år sedan avlivades min älskade katt Ludde. Han var en blandning av av allt möjligt. Han var en egensinnig lite kejsare. Han var sig själv närmast. Men mer än något annat var han min. Han hade funnits i mitt liv sen jag var 7 år gammal. Vi växte upp tillsammans. Han var en del av mig.
Att skriva det här gör fortfarande ont. Tårarna samlas.
Så jag läser inte Mandarinstunder, förlåt mig, men det går inte.
Här kommer min intervju med Kristian Gidlund som finns på Boktipset.
Kristian Gidlund är högaktuell med sin bok I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början. Boken bygger på bloggen med samma namn som Kristian började skriva när han fick sitt första cancerbesked.
Läsaren får följa Kristian hela vägen från beskedet, första cellgiftsbehandlingen, via perioden då det såg ut som behandlingen hade lyckats fram till nu när Kristian befinner sig i livets slutskede; magcancern är obotlig.
Det är en skakande, stark och sorglig läsning som berör in i själen. Svår att prata om. Lätt att älska.
Jag ställde några frågor till Kristian. Frågor som var svår att formulera, men jag hoppas att de gör honom rättvisa.
******
Du har valt att vara väldigt öppen med din sjukdom och ditt mående etc. Vilka frågor är inte okej att ställa till dig?
Ställs de på rätt sätt, så är jag beredd på vilka frågor som helst. Det viktigaste är intresset. Och kontexten. Det kan bli väldigt galet när någon vill ställa livets största frågor i helt fel sammanhang, som på en fest eller om jag gör någonting med min familj, till exempel.
När du började din resa, bloggen, hade du förväntat dig det här genomslaget? Hade du förväntat dig det bemötandet du får? Om inte, hur skiljer det sig från förväntningarna?
Nej, det hade jag inte. För jag hade inte förväntat mig något genomslag över huvud taget eftersom jag startade bloggen för min egen skull – och med det inräknat min familjs och mina vänners skull.
När jag hörde dig prata om din bok, din sjukdom, ditt liv och död så tänkte jag mycket på hur väldigt saklig du förhöll dig till det. Är det ett resultat av ditt skrivande, att du hela tiden varit öppen med din sjukdom eller ett sätt att hantera faktumet?
Det är ett resultat av min personlighet, skulle jag tro. Och ska jag skriva om någonting måste det vara hyfsat begripligt. Utan tillgänglighet – textförståelse – för eventuella läsare finns det ingen vits för mig att skriva.
Cancer, döden är minst sagt laddade ämnen, känner du att folk tassar på tå kring dig eller har din öppenhet gjort bemötandet du får annorlunda?
Jag kan också tänka mig att du väldigt mycket få ta rollen av den som tröstar; människor du möter mår dåligt över ditt öde. Hur förhåller du dig till det?
Det skiljer sig oerhört mycket från person till person. Och det beror givetvis på dessa personers egna erfarenheter, men också på deras sociala kompetens. Svårt att säga hur jag förhåller mig till det hela. Situationen är fruktansvärd och jag hatar den. Jag är extremt trött på den och vill bara fortsätta med det liv som på något sätt kraschade i och med diagnosen. Men hur mycket och hur gärna jag än vill, så är det här min verklighet. Min vardag. Så det gäller att försöka göra någonting vettigt utifrån de förutsättningar man har.
Vilken musik inspirerar dig?
Allt som är bra. Allt som på något sätt attraherar mig. Och det kan vara allt ifrån någonting stenhårt med Mastodon till psykedelisk soul av Billy Paul, och allt som får plats däremellan.
I början av året publicerades ”Landet jag lämnar – Sverige 2013”, en text av dig i Aftonbladet, där du skriver om hur du ser på världen, Sverige idag. Du tecknar en mörk bild av samtiden. Vilken tycker du är den viktigaste samhällsfrågan/samhällsförändring som måste till?
Att vi måste fokusera på människan, snarare än vad som ger bäst avkastning. Nu stirras det blint på vinst, i alldeles för många sammanhang. En för hetsig jakt efter vinst kommer till slut leda till förlust. Det är min fasta övertygelse.
Just nu är det lite för mycket annat som pågår. Lite för mycket annat som ska skrivas för att jag ska orka tänka böcker även på fritiden. Har börjat läsa Monika Fagerholms Lola uppochner ungefär 3 gånger den senaste veckan utan att det har gått något vidare.
Däremot rensar jag böcker hemma som bara den. Jag orkar inte se böcker ligga utan att jag orkar ta mig igenom dem. Speciellt när jag ärligt vet att jag aldrig kommer att läsa dem.
Men något som gör mig exalterad är omslagen till pocketutgivningen av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Så snygga så jag bara dör. Karin Holmberg har gjort ett fantastiskt jobb. Och alla små detaljer; insidan är baksidan på broderiet, linneorna som återkommer på alla fyra och strukturen. Jag bara dör.
Dock är jag inte så säker på att jag vill läsa dem…
Jaja, vad var det jag sa…
Man blir ju bitter. Det finns väl inte så mycket annat att säga. Här hade Augustjuryn ett knippe fascinerande, moderna, storslagna, brusande forsar av skönlitteratur att välja på och så blir det så här.
Skärpning!
Världen enligt Audrey Fenn 