Ungefär 10 sidor in i Lilian Bäckmans Mandarinstunder lägger jag den ifrån mig med ett löfte om att aldrig lyfta upp den igen.
Är den dålig?
Absolut inte.
Men minnena som väcks är för stora och för känslosamma.
Mandarinstunder inleds med att katten Zeb får sin dödsdom; 1-2 veckor kvar att leva. Och ägarinnans kamp, eller snarare hanterande av sorg, smärta och allt som följer med en älskads död.
För snart 16 år sedan avlivades min älskade katt Ludde. Han var en blandning av av allt möjligt. Han var en egensinnig lite kejsare. Han var sig själv närmast. Men mer än något annat var han min. Han hade funnits i mitt liv sen jag var 7 år gammal. Vi växte upp tillsammans. Han var en del av mig.
Att skriva det här gör fortfarande ont. Tårarna samlas.
Så jag läser inte Mandarinstunder, förlåt mig, men det går inte.
Världen enligt Audrey Fenn 