Kategoriarkiv: Europeiska läsningar

Fågelburen

Mysig läsning med stort allvar. så skulle jag vilja beskriva böckerna som ges ut på Printz Publishing. Att kalla det feelgood är att solka ner ett fint förlag.
Feelgood har ingen bra klang – i alla fall inte i mina öron.
Det är smetigt och det är inställsamt, långt från det Printz står för.

Lisa Jewells Fågelburen tycker jag är ett utmärkt exempel på vad för förlaget står för; det är trevligt, men det är också jävligt smärtsamt. Det är snyggt, men också tämligen solkigt. Förpackningen är som en pralin men innan för pärmarna är det mer syra och salt.

Meg återvänder till sitt barndomshem när hennes mamma har dött. Ett hem hon inte har sett på många år. Ett hem som nu är till bredden fyllt. Mamman har alltid varit en samlare och sparare, med tiden har det gått över alla gränser.
En efter en återvänder familjen till huset. Barnen som blivit vuxna, som valt att fly undan barndomshemmet, mamman och på sista änden varandra. Pappan som lever sitt liv med mamman till sin egen sons dotter.

Fågelburen berättar allt för oss om hur mycket enklare det är att fly från det som är jobbigt. Och hur oerhört svårt det är att möta sina demoner, sina minnen.

I brist på bättre ord är Fågelburen en fantastisk läsning! Den sätter fingret på det som är viktigt, får mig att tänka och för mig på sista änden till en lite bättre människa. Jag tror det iaf. Jag hoppas verkligen det.

low_FAGELBUREN_lisa_jewell-11-197x300

Annonser

Sophies historia

Jag läste Jojo Moyes Sophies historia under julen.
Tackålov utan att gråta. Jag har ju en ganska jobbig tendens att gråta när jag läser böcker från Printz Publishing.
När jag träffade Jojo Moyes förra vintern  bad hon mig till och med om ursäkt för att hon förstörde min helg, när jag hellre satt inne och läste å grät istället för att göra något annat.
Jag sa att jag hatade henne och hon bad om ursäkt.

Trots att Sophies historia inte får mig att gråta så tror jag att det är en bättre bok än Livet efter dig. Bättre för att den inte är så uppe i sina känslor utan har en ganska avancerad historia att berätta. En historia som utspelar sig både nu och under första världskriget. En historia om kärlek och överlevnad.
Ja, egentligen som Livet efter dig men ändå inte.
Den briserar inga känslosvall men den får mig att tänka och känna.

sophies-historia

En nypa salt

Ibland dyker de upp. De där små pärlorna som bara smyger sig på en och slukar en med hull och hår. En nypa salt av Maria Goodin är exakt en sådan bok.
Den är stökig och bökig i all sin tillsynes gullighet. Men, som vi alla vet, är det en Printz Publishingbok så nöjer den sig definitivt inte med att var gullig.

Meg växer upp med en mamma som tycker det är viktigare att berätta historier om världen och sin omgivning än att lära sin dotter om verkligheten. Som vuxen hatar Meg allt som är det mamman ser som verklighet. Meg vill ha det gråa, trista, vanliga. Inga sagor eller drömmar. Bara rejäl verklighet. Så blir mamman sjuk och Meg flyttar hem till sin mamma och konfrontera allt det hon hatar.

En nypa salt är en rörande historia om sanning, verklighet och det vi väljer att se. Mycket kärlek och stor värme. En mysig bok att krypa upp i och bara vara. Helt enkelt väldigt härlig!

en_nypa_salt-703x1024

Glöm inte att låsa

2014 har börjat i ett furiöst läsmood.
Jag läser mycket och jag läser framförallt väldigt bra grejer.
Sjukt skönt. 2013s läshistorik går inte till historien direkt.

Imorse vaknade jag tidigt, sannolikt för att jag gick och la mig galet tidigt igårkväll (fredag). Jag vaknade och började läsa Elizabeth Haynes Glöm inte att låsa, som jag varit sugen på ett tag, utan att ha några direkta förväntningar.
Trots att jag varit ute och gjort ärenden och sånt idag så har jag läst ut den på bara några timmar.
Glöm inte att låsa är en psykologiskt gastkramande historia. Den växlar mellan nuets tvångsmässiga hanterande av vardagen och dåtidens intensiva och kontrollerade kärlek. 2003 är Catherine en levnadsglad tjej. 2007 är hon en kvinna som tvångsmässigt gör saker för att överleva; kolla om dörren är låst en, två, tre, tio gånger, rutinmässigt kollar igenom lägenheten mer än en gång.

Catherines tvångsmässiga beteende smittar av sig. Jag går ut, åker tunnelbana och kollar hela tiden omkring mig för att se om någon följer efter. Galet, men det är så fascinerande med böcker som får en att reagera.

Elizabeth Haynes förstår sin historia. Hon går på djupet med den. Det är inte så mycket vad som verkligen händer som oroar, som det som skulle kunna hända.
Därför är slutet ganska trist, ganska förutsägbart, ganska omotiverat. Inte helt värdigt en så här bra historia.

Glöm-inte-att-låsa

Främlingens barn

Alan Hollinghurst är en av de författarna jag länge velat läsa men som det inte riktigt blivit av att ta mig an. Till de författarna hör även Svetlana Aleksijevitj, Dorothy Sayers och Lawrence Durrell.
Främlingens barn har stått i bokhyllan ett bra tag nu och min tanke var att avsluta året med en riktigt bra läsning.

Det börjar så galet bra; det är sommar, tidigt 1900-tal, England. Tre  vackra unga människor och allt är bara underbart. Brideshead Revisited-vibbarna är enorma.
Poeten Cecil Valance besöker sin vän (och kärlek) Georges familj på godset/slottet/herrgården Two Acres. Där finns även Georges syster Daphne. Och Cecil skriver en dikt som efter hans död lämnar ”stora” avtryck i litteratuhistorien.

Den inledande delen är så intagande, förförisk och smått underbar att jag känner mig helt nedtagen på jorden när del 2 av historien börjar. En massa namn jag inte orkar lägga på minnet, en historia som är rörig och faktiskt inte det minsta intressant.

Vid del 3 är jag så uttråkad att jag lägger Främlingens barn ifrån mig och kommer inte ta upp den igen. Det ska vara en resa genom 1900-talet, men för min del hade den gärna kunnat stanna den där sommaren i början av 1900-talet.
Även om det ju är en helt annan bok, redan skriven och så mycket bättre…

1219705768_1

Peppveckan

Häromdagen släpptes Oskar Linnros nya skiva Klappar och slag, som sedan dess har gått varm på min Spotify. Jag vill inte lyssna på något annat.
Årets svenska skiva är här. Utan tvekan!
Bäst är Kan jag få ett vittne.

Och som om inte det var nog så landade Catlin Morans Morantologi på kontoret idag.

Total lycka! Helgen är, minst sagt, räddad!

2013-05-31 15.54.53

David Foenkinos

Oförglömlig dedikation!
Oförglömlig dedikation!

Veckan efter att jag träffade Jojo Moyes hade jag den stora äran att äta lunch med David Foenkinos på Gyldene Freden.
David Foenkinos har skrivit en av årets charmigast och knasigaste böcker; Nathalie – en delikat historia.
Inte helt oväntat så är Foenkinos ungefär lika charmig och knasig som sin bok.
Min franska är ju snudd på ickeexisterande men hans engelska var riktigt bra och hans svenska var faktiskt inte helt dum den heller!

Mitt bestående minne av den här lunchen är helt klart hans fascination över mitt nagellack. Som till och med fick en dedikation!

 

Livet efter dig (med spoilervarning)

IMG_20121122_143047
Finaste hälsningen!

Häromveckan hade jag den stora äran att vara en de lyckligt lottade som fick äta lunch med Jojo Moyes när hon var i Stockholm. Jag, som inte gärna pratar med främlingar, pratade ganska mycket med henne. Vi utbytte boktips och pratade om skönlitteraturens möjligheter när det gäller att hantera svåra ämnen.
Samtalet började med att jag talade om för henne att jag hatade henne. Och en kvinna som kan ta det med jämnmod är en kvinna att respektera.

Nu menar jag ju inte att jag hatar henne. Mer att jag tillbringade lördagen innan lunchen med att ligga i soffan och gråta mig igenom Livet efter dig. Och böcker som får en att gråta är ju böcker värda att älska. Annars skulle inte jag gråta.

Lou får jobb som sällskapsdam/personlig assistent till Will som är förlamad efter en olycka.
Innan olyckan var Will en framgångsrik ung man och, självklart, är han bitter över vändningen hans perfekta liv tog.
Han har bestämt sig för att avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz, men har gett sina föräldrar ett halvår.
Det är då Lou anställs.
När hon förstår vad han har för planer bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att han ska ändra sig.
Kärlek uppstår.
Men…

Ja, här kommer spoilervarningen, anledningen till att jag älskar Livet efter dig är för att den slutar som den gör. Den hade inte kunnat sluta på något annat sätt. Alternativet hade resulterat i en tramsig smetig historia. Långt ifrån vad jag vill ha.

Livet efter dig är helt underbar! Men ladda upp med näsdukar! Utan dom blir tröjan dyngsur av tårar.

När döden kom till Pemberley

Hmm, det där med fortsättningar alltså…
Uppföljare är sällan bättre än den första.
Och om då uppföljaren är skriven av en annan författare… ja…

Det är synd att säga att P.D. James mordhistoria När döden kom till Pemberley är dålig. Den är bara inget speciellt.
Jag tänker att om man som stor etablerad författare väljer att ge sig på att skriva en mordgåta inte bara baserad på karaktärerna i Jane Austens Stolthet och fördom, utan dessutom efter det att originalhistorien slutade, måste man något väldigt viktigt och intressant att berätta. Något som läsaren köper och inte tvivlar på ett ögonblick.
Men inte ens det räcker riktigt. Du måste dessutom vara smart nog att våga utmana, kanske till och med sticka ut hakan.
Du kan inte bara snurra på i originalförfattarens hjulspår och tro att du har en enkel resa framför dig.

Jag har aldrig läst något av P.D. James förut, men tanten är 92 och har skrivit böcker i ca 50 år, så jag utgår från att hon är en skicklig författare. Och är man 92 år så har man väl rätt att göra vad sjutton man vill. All respekt till det.
Men det är inget speciellt. När döden kom till Pemberley skänker ingen ytterligare dimension till Stolthet och fördom. Och omvänt, det faktum att När döden kom till Pemberley bygger kring Stolthet och fördom, gör absolut ingenting för historien.
Det är en schysst mordgåta. Varken mer eller mindre.

Det allra bäst är P.D. James förord där hon ber Jane Austen om ursäkt. Charmigt och jag anar en ganska rolig tant.
Den tantens tankar skulle jag vilja läsa mer av.
Deckarna lämnar jag till andra.

Fifty Shades of Grey/Femtio nyanser av honom

Jag tillbringat helgen snyggt draperad på min luxuösa sammetsdivan iklädd siden, siden, siden.
I min egen privata boudoir av guld och brokad har jag befunnit mig.
Smuttat på sherry ur ett kristallglas. Ätit utsökta små chokladpraliner.
Ur min mun har det undsluppit ett och annat ”Åh” och ”Ah”.
I mina händer har jag haft den skinninbundna och guldpräglade utgåvan av E L James Femtio nyanser av honom.

Nej, det var väl inte riktigt så det såg ut. Jag har suttit i soffan, legat i sängen, åkt tunnelbana.
När jag har varit hemma har jag haft en gammal herrskjorta, tights och världens fulaste strumpor på mig.
Det mest spännande jag har ätit är äppelkaka. En å annan suck må ha undsluppit mig.
Och i mina händer har jag haft en läsplatta med E L James Fifty Shades of Grey.
Verkligheten är ibland hård.

Fifty Shades of Grey har ju varit den senaste tidens stora snackis, så jag kände att jag helt enkelt var tvungen att kolla in vad sjutton grejen med den är.
Inga förutfattade meningar, ingen direkt förförståelse. Bara vetskapen om en relation, mycket sex, en enigmatisk äldre man.
Jaha, 60 sidor in i boken så var jag ärligt talat ganska uttråkad. Ingen relation och inte tillstymmelse till sex. Och den enigmatiska äldre mannen var en ung lite jobbig kille.

Men sen brakar det loss. Så mycket sex som förekommer i de två första delarna av trilogin är mer än vad jag tror jag har läst sammanlagt i hela mitt liv. Antalet mumlanden, inre gudinnor och midjor uppgår till fler än vad jag läst sammanlagt under hela mitt liv.
En bättre författare hade varierat sitt språk, eller åtminstone använt ett synonymlexikon.

Men, ja, det är ju knappast för språket man läser Femtio nyanser av honom.
Jag har aldrig läst Harlequinböcker. När jag var i yngre tonåren hade jag en sommar när jag läste mängder av Barbara Cartlandböcker.
Men jag tänker att man som vuxen Harlequinläsare skriver samma kontrakt med författaren som jag gjorde när jag läst Femtio nyanser av honom; det är historien som räknas. Take it or leave it.
Om du grips av historien, karaktärerna så har författaren vunnit. Han/hon har gjort det den ska göra.

Det är samma sak här.
Och i den uppgiften är E L James mästerlig.
Christian Grey är en helt fantastisk karaktär. Varje kvinna (och säkert många män) som läser faller handlöst för honom och av hela hans enigmatiska, vackra, dysfunktionella person.
Igår lämnade jag honom på knä för att gå och handla och mådde nästan lite dåligt över att lämna honom när han var som mest sårbar.
Lycka till med att hitta rätt person till filmen. Jag fattar inte hur det ska vara möjligt.

Säger ni att det är en kvinna som är huvudpersonen? Eeeh, inte i min bok.

Rösta på mig! Jag vill åka till Seattle.