Främlingens barn

Alan Hollinghurst är en av de författarna jag länge velat läsa men som det inte riktigt blivit av att ta mig an. Till de författarna hör även Svetlana Aleksijevitj, Dorothy Sayers och Lawrence Durrell.
Främlingens barn har stått i bokhyllan ett bra tag nu och min tanke var att avsluta året med en riktigt bra läsning.

Det börjar så galet bra; det är sommar, tidigt 1900-tal, England. Tre  vackra unga människor och allt är bara underbart. Brideshead Revisited-vibbarna är enorma.
Poeten Cecil Valance besöker sin vän (och kärlek) Georges familj på godset/slottet/herrgården Two Acres. Där finns även Georges syster Daphne. Och Cecil skriver en dikt som efter hans död lämnar ”stora” avtryck i litteratuhistorien.

Den inledande delen är så intagande, förförisk och smått underbar att jag känner mig helt nedtagen på jorden när del 2 av historien börjar. En massa namn jag inte orkar lägga på minnet, en historia som är rörig och faktiskt inte det minsta intressant.

Vid del 3 är jag så uttråkad att jag lägger Främlingens barn ifrån mig och kommer inte ta upp den igen. Det ska vara en resa genom 1900-talet, men för min del hade den gärna kunnat stanna den där sommaren i början av 1900-talet.
Även om det ju är en helt annan bok, redan skriven och så mycket bättre…

1219705768_1

Annonser

En reaktion på ”Främlingens barn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s