Nathalie – en delikat historia

Jag ligger så galet mycket efter med min Sekwaläsningar. Skamligt. Och dumt. Det ligger en massa finfina böcker här hemma.

David Foenkinos Nathalie – en delikat historia är, om jag inte misstar mig helt, den första Sekwaboken som är skriver av en man. Hoppsanhejsan!
Men i min mening, inget problem.
Det största problemet jag har med boken är faktiskt omslaget. Jag är sååå galet trött på den där Ameliemänniskan.

Okej, nu lämnar vi de yttre omständigheterna och fokuserar oss på innehållet i boken. Det som döljer sig på de 236 sidorna innanför det danska bandet.
Jag vet inte när jag sist läste en bok som gjorde mig så glad.
Ungefär vart annat kapitel är historien om Nathalie, Franscois och Markus. Och andra hälften är knasiga knäppa och alldeles självklara kapitel som kan vara utdrag ur en Woody Allenfilm, ur en uppslagsbok eller hur ett replikskifte skulle se ut i en eventuell framtida filmatisering av Nathalie, då även med noteringar om vem som skulle skulle spela respektive roll.
Jag känner hur jag gång på gång faktiskt längtar till de galna infallen, de där avbrotten från historien. Inte för att de är avbrott, utanför för att de faktiskt tillför en ytterligare dimension till historien.

Nathalien – en delikat historia är en utsökt liten delikatess. Som gjord för att återfinna sin läsglädje.