Kategoriarkiv: stranger than fiction

Vi måste tala om…

stranger than fiction, , , , , , ,

…littteraturtidskrifter/bokmagasin.

I väntan på att de svenska versionen av Granta ser dagens ljus i december och, förhoppningsvis, räddar oss alla från alla onda krafter som rör sig i branschen ovan måste jag helt enkelt ventilera mina tankar.

Med mig hem från Bokmässan hade jag både Vi Läser och Tidningen Vi. Man fick dom i ett paketerbjudande. Mig veterligen så har jag nog aldrig läst Tidningen Vi. Och jag vet att den inte är en boktidning, men dess litterära kvaliteter är stora. Och seriösa. Uppsättningen bokrecensenter är en genuint kompetent samling. Anders Mildners artikel Romanfigur mot sin vilja som handlarom autofiktion och hur det är att bli ”uthängd” i ett litterärt verk är en riktig bra artikel. Jag hade gärna sett den i Vi Läser.
Den artikeln har exakt det jag saknat i Vi Läser. Tyngd.
Då ska det ändå sägas att nr 5 av Vi Läser är ett förvånansvärt bra nummer. Jag är fortfarande förvånad över hur de alltid lyckas pricka in en författare jag inte gillar som omslagsperson, men förlåter det mesta i och med artikeln om Carson McCullers. Underbart att dom plockar fram henne ur glömskans mörker.
Jag läser till och med artikeln om Knausgård med någotslags intresse. Dock borde någon ha upptäckt att Monika Fagerholm inte är svensk…
Lite skäms jag när jag läser artikeln om Arne Hegerfors och ser hans bokhylla. Snubben är inte bara töntig sportkommentator, han har rackarns bra boksmak. Kul att göra sådana upptäckter.

Dock måste något sägas om ”undersökningen” Topp 40 under 40. Jag vet inte riktigt vad dom tänkte… Är de verkligen seriösa när dom skriver att Camilla Läckberg, Kristina Ohlsson och Jens Lapidus kommer att prägla litteraturen de närmaste 50 åren?
Den tanken gör mig lite ledsen.

Men inte lika ledsen och sur som det senaste tillskottet i boktidningsfloran gör mig. Books & Dreams (även kallad Nightmares & Screams, iaf i min omgivning) slogan är ”Mer läslyx i livet”. Läslyx… ja… det kanske finns dom som behöver det. Men efter att ha läst ledaren så vill jag nästan skrika. Det var det tramsigast och mest inställsamma jag någonsin sett någon introducera en ny tidning med.

För ett tag sedan träffade jag en person nära tidningen som sa till mig ”Du är verkligen målgruppen!”.
Efter att ha läst smörjan kan jag bara konstatera att det kan vara den litterärt sett största förolämpningen som riktats mot mig.
Det finns ingenting, INGENTING i den här tidningen som överhuvudtaget har med mig eller min smak att göra.
För det första är den tryckt på något papper (eller med färg) som luktar riktigt illa.
För det andra… hela innehållet är plastigt, påklistrat, ointressant, utan substans och helt utan verklighetsförankring.

Den här tidningen kommer inte att finnas om ett år. Inte en chans.
Sorgligt med tanken på att pengarna som pumpas in i hela konceptet kunde ha lagts på något vettigare och viktigare.

Typisk jeanstjej

stranger than fiction, , ,

Det finns ganska många bloggar som jag läser, utan att någonsin skrivit en enda kommentar på dem. Det tror jag är ett ganska vanligt fenomen. Jag märker det ganska tydligt.
Det finns personer vars smak eller tankar eller vad det nu än är som man nästan känner bättre än en del av sina vänner, men de här bloggarna har faktiskt inte en aning om att man ens existerar. Och det kanske i och för sig inte är så viktigt att de gör.
Men jag kom att tänka på det när jag vaknade i morse.

Inatt drömde jag nämligen om att jag fick besök av en av de bloggerskor jag följer mest frekvent, hon är en rödhårig donna med jäkligt bra klädsmak och galet bra smak (nej, det är inte Elsa Billgren, henne har jag aldrig läst) och konstiga infall. I drömmer var på rundresa i Sverige med sin kille och besökte  bloggare.

En ganska konstig och rörig dröm var det och där någonstans mitt i alltihop så säger hon ”Ja, du är ju en typisk jeanstjej”.
Vilket är ungefär så långt från sanningen man kan komma och i mina ögon en jäkla förolämpning. Jag äger ett par jeans och dom kanske jag har på mig 2 gånger om året.

En sån dag

stranger than fiction

Inte ”En sån dag!” utan ”En sån dag.”

En sån dag när feber snurrar upp och ner, vilket gör det omöjligt att sova.
Och sova skulle jag verkligen vilja gör. Hela kroppen värker.
Jag har inte tid med det här! Jag kan inte vara sjuk! Inte nu. Med 9 dagar kvar till bokmässan så är det sämsta möjliga tillfälle.
Nja, nästa vecka skulle vara ännu värre.

En sån dag när yoghurt med vita persikor och vitt te smakar perfekt i en strupe som är spänd som en fiolsträng.
Vita persikor, vad sjutton är det förresten?

En sån dag då choklad vore fint. Men något fint vore finare. För det är synd om mig, fast det inte är synd om mig.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är mest sur.
Det är en sån dag.

En sån dag när mitt lilla segelbåtskylskåp gör uppror och allt möjligt hamnar uppåner på golvet.
Självklart uppåner.
Det är ju en sån dag.

En sån dag när inte ens Janet Evanovich får mig att skratta under läsningen av en Stephanie Plumbok.
Inte ens Nedlagt byte är gjord för såna här dagar.

Intellektuellt utmanande

stranger than fiction

Månadens bok i bokklubben var ingen bok utan uppmaning.
”Läs något intellektuellt utmanande.”

Jag funderade en del kring detta och valde en alternativ tolkning än den gängse. Jag valde att läsa sådant jag inte läser.
Jag valde det kanske värsta jag vet; bok av en författare som varken var europé eller nordamerikan.
Och jag valde dessutom att läsa en indisk författare som även sysslar med ayurveda.
Jag vet att det antagligen gör mig till en ganska ond människa, men jag klarar inte av de litterära traditionerna; magiska händelser, skönhet, förståelse.
Att det kliar i mig just nu kan delvis bero på luftfuktigheten, men har sannolikt en hel del att göra med kombinationen ovan.

Jag skulle gärna vilja bli övertygad om motsatsen. Att jag har fel. Att det finns böcker, författare i dessa traditioner som överraskar mig och gör att jag omhuldar den. Jag hade till och med en positiv inställning till att läsa boken jag valde till min uppgift; Janesh Vaidyas I det sista regnet.
Men redan i den inledande ”dikten” går det åt skogen. Den inleds med ”Lyckan är som fjärilar/…/”. Dikten avslutas sedan med ”Farmor tystnade och betraktade sin elever. Så slöt hon ögonen och lät tankarna flöda in i meditation.”

Ja, vi kan väl säga att det går åt helvete redan där. Och det tar kanske 10 sidor innan jag med stor avsmak lägger den ifrån mig.
Vi ska nog inte hänga med varandra jag och Vaidya.

Sveriges mästerkock

stranger than fiction

Nu har Masterchef kommit till Sverige.
Premiär just nu.

Jag är älskar Masterchef i Storbritannien och dom där härliga gubbarna; Gregg Wallace och John Torode.
I Sverige har juryrollerna fallit på Leif Mannerström, Per Morberg och Marcus Aujalay.

Och helvete vad töntigt det blev. All heder åt juryn, jag har inga invändningar. Men deltagarna… om dom jävla missfostren till deltagare kunde laga mat istället för att smöra för Per Morberg (tror dom ärligt talat att han bryr sig) eller påtala hur fantastiska dom är.
Den där med blodpuddingen och hon som gjorde sparrissoppa kommer det bli ett sant nöje att se göra bort sig. För det kommer dom garanterat att göra. Mohahaha.