Kategoriarkiv: Allvaret

Mediernas tystnad.

Sedan november 2011 har Johan Gustafsson varit fånge hos den islamistiska gruppen AQIM. Sedan dess har knappt några livtecken hörts.
I somras släpptes detta filmklipp:

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/videon-med-malisvenskens-vadjan/

I min infantila tro på mänskligheten trodde jag att detta skulle vara startskottet för en Schibbye & Persson liknande kampanj. Men… så blev det inte. Inga media brydde sig överdrivet mycket, ingen tidning började en räknare på hur många dagar Johan Gustafsson varit kidnappad. Tystnaden var påtaglig.

Men idag dök detta inlägg upp på Expressen Debatt.
Tack Bengt Nilsson för att du tar upp det här.

Varför är tystnaden så monumental?
Kan det bero på att Johan Gustafsson inte är någon av journalistvännerna?
Johan Gustafsson är en vanlig människa vars anledning var att genomföra sitt livs stora dröm; att åka motorcykel genom Sahara.

Så… om nu inte journalistkåren kan känna igen sig i detta, så måste det vara upp till oss andra. Vi andra vanliga människor som har stora drömmar.

(Och, ja, tystnaden gäller så klart även politikerna, men här och nu är det medierna jag väljer att kritisera.)

Annonser

Det sägs att kriget kommer

Det har varit en jobbig tid. Händelser så hemska att de inte ens går att verbalisera på ett vettigt sätt har inträffat.
Förluster av större och mindre slag har ägt rum.
Hopp har getts upp och återfunnits.

Det är en kall tid. Snön har lyst med sin frånvaro. Liksom glädje. Tillit har varit viktigast. Tätt följd av tystnad och stillhet.

Jag tänker inte skaffa katt. Men en katt hade jag verkligen behövt just nu.
Mycket mer än jag behöver böcker, ord och lugn.

Ge katter som Stigge ett nytt hem. http://www.katthemmet.se/

Om det nu är så att du skulle vilja skaffa katt så rekommenderar jag Stockholms katthem. Så att katter i likhet med Stigge här ovan får ett riktigt hem. Och om du råkar vara den lyckliga människa som blir husse eller matte till Stigge å får du gärna höra av dig. Stigge är sötast av dom alla.

Fuck da police

I tider som dessa när världen inte alltid gör sig fullkomligt begriplig behöver man kraftuttryck; för mig, just nu, är det ”Fuck da police”.
Det säger egentligen ingenting. Jag har ingen åsikter om polisen. Jag är ingen gansta, även om jag lyssnar förvånansvärt mycket på Kanye West just nu. Men jag tror inte gangstas tycker att Kanye är så mycket gangsta… Men det är en skön samling ord att slänga ur sig. Ett kraftuttryck. Ett uttryck för frustration, som alltid får folk att le när jag säger dem har jag märkt. ”Fuck da police.”
Ja, jag tror mest att jag snubblar runt bland ord nu. Men ord är det jag tänker på just nu. Och det är kanske det jag oftast tänker på.
Men just nu skulle jag även ha förklaringar och svar. Jag vill verkligen ha svar på hur sånt som händer händer.

I måndags läste jag en novell som jag inte kan prata om, men som var bland det mest oroväckande jag läst på ett bra tag. Jag ser framemot att rådbråka författarens hjärna och se vad som pågår inuti den. Jag jobbar redan på passande meningar att haspla ur mig på ett avslappnat sätt.

Jag fortsätter läsa Novellixnoveller och är inte speciellt imponerad. Johanna Thydells Han tänkte på dem som färger var rätt meningslös. Alldeles för kort för att göra något som helst avtryck. Juli Zehs Den skänkta timmen lämnade mig ganska nöjd. Jag har inte läst henne tidigare och blev inte så sugen på att läsa mer. Det var några helt okej sidor.Men bara helt okej.

Skräp

Att kalla mig  världens mest ambitiösa källsorterar och engagerade miljövän är kanske att ta i.
Men jag försöker att göra det jag kan.
Hur Mattias Hagbergs Skräp hamnade i min ägo vet jag inte riktigt, men på semestern plockade jag upp den i tron att det var en… novellsamling.
Ja, Mattias Hagberg,  jag ber om ursäkt för min okunnighet. Det kommer aldrig att upprepas. Jag lovar…

Om ni nu inte har läst Skräp så kan jag berätta att författaren börjar fundera kring det här med sopor. Hur mycket sopor gör en familj av med under en dag/vecka/månad.
Hagberg väger, mäter, vårdar sina sopor; först i lägenheten, sedan i källarförrådet. Det är äckligt och obehagligt. Samtidigt grips man in i Hagbergs önskan att förstå och räkna kring vad vi gör av med. Det vi slänger helt i onödan och av nödvändighet.
Men Mattias Hagberg nöjer sig inte där. Han tar sig djupare; han läser, studerar politiken kring soporna, besöker anläggningar runt om i Sverige.
Det mest rörande kapitlet är när han hänger med sopåkarna Tommy Blom och Anders Skyberg under deras arbetsdag. Jag har nog aldrig reflekterat över vilket arbete de utför. Hur hårt sopåkare arbetar. Och de gör det varje dag. Året om. Jämnt och ständigt. Vardagshjältar säger ni. Jag säger Livshjältar.

Slutsummeringen är en jäkligt obehaglig läsning som är nödvändigt. En bok som man lägger ifrån sig både med en uppgivenhet och med en känsla av ”Så här får det inte fortsätta!”
Mattias Hagbergs bok är en väckarklocka som jag önskar fler fick upp ögonen för.

Om ondska

Jag vill inte prata om 22 juli.
Det är för komplicerat och för svårt.
Hat är ett stort ord och ondska är ännu större.

Därför känns det bra att det finns personer som Ann Heberlein som kan argumentera åt mig.
Läs och begrunda här.

Läs även Ann Heberleins mäktiga och mänskliga En liten bok om ondska.

 

Filosofbaskern är på även varma dagar…

Ibland kan man vara ledsen fast man är glad och gladare fast man är lite ledsen…
Ledsna sånger gör mig oftast glad. Glada sånger gör mig klaustrofobisk.

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan vara svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta,

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det
Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommerFör när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Uppgörelse

Jag läser inga bokbloggar just nu.
Jag saknar dom, men känner en viss… ja… stress av att jag inte läser i den utsträckning jag skulle vilja.
Och kanske ännu mer att jag inte läser böcker jag gillar. Ska snart rapportera om den senaste tidens läsning, men tänkte först skriva om vad jag ägnar mig åt.

Jag läser bloggar som inspirerar och irriterar mig. Jag sorterar dem efter ”Personligheter”, ”Pyssel”, ”Mat” och ”Antika”. Och det finns så många jag irriterar mig på! Som jag måste fortsätta läsa trots att de gör mig så sur. Jag tänker inte nämna dem, istället väljer jag att sprida kärlek och respekt.

Matbloggarna irriterar mig inte alls, speciellt Den bruna maten gillar jag skarpt. Imponeras av att de provar sig igenom alla vedervärdiga recept. Grisknorrsmåltiden har jag visat för kanske alla jag känner. Det är galet.

Pysslarna suckar jag mest åt. Hur orkar de? Och vad gör de med allt de tillverkar? Yllefodral med broderier till mobilen, konstiga sjalar och så vidare. Mest tycker jag om Loppberga som väver mattor (och säljer dom).

Bland personligheterna hittar man personer jag känner och gillar, personer jag fascineras av som UnderbaraClara och Sandra. Den sistnämnda blir jag mest glad av. Gillar att hon kör sitt race och är både glad och allvarlig. Vi har inget gemensamt, men jag gillar henne ändå.
UnderbaraClara läser jag av fascination, jag uppskattar verkligen hur hon står på sig och jag tycker det är sjukt hur hon attackeras fram och tillbaka; för att hon anses leda hemmafru-trenden (när det inte är sant), när hon är öppen om sin graviditet och känslorna där omkring och folk blir som tokiga och tycker att hon ska tänka på dom som inte kan få barn.. WTF?!
Och den senaste märkliga händelsen när folk anser sig ha rätt att få se barnet, veta vad det har för kön och vad det ska heta. Jag förstår inte… Lev era egna liv istället för någon annans.
Men all respekt att hon tar diskussionerna och hanterar dem så bra. Det skulle inte jag göra.

Sen kommer vi då till min favorithata-kategori, nämligen antikbloggarna.
Jag läser Femtiotalsjakten med stort intresse. Den är informativ och mänsklig. En vanlig människa som gillar en stil och som har ett sunt intresse.
Sen har vi alla dom andra… som visar upp spaltkilometrar med saker som de köper bara för att köpa. ”Nu har jag köpt min 75:te vas i Domino-serien. Den ska stå tillsammans med 800 andra saker som jag tycker passar bra i mitt vardagsrum.” ”Idag var jag på 30 loppisar och det är sååå jobbigt att alla är så intresserade av loppisar.”
Det är ju fint att människor har intressen, men det kan ju gå till överdrift. Jag får någon känsla av mer pengar än stil… Mer medveten om trender än egen känsla… men det kanske bara är jag.

Snart ska jag börja läsa bokbloggar igen och tänka snälla tankar om litteraturen.