Nobelpress & TV4stress

13.00 brakade det loss!
Nyhetsmail skulle skickas, kampanjsida skulle fixas, banners skapas, inköp göras.Och mitt i allt detta stod TV4 och filmade.
Det visade sig att den pockande känslan av Patrick Modiano infriades. Dessutom var jag visst den enda på kontoret som hade läst…
Så vill man se mig göra bort mig fint med att säga något konstigt och dessutom säga Modriano kan man titta på TV4 Nyheterna ikväll.
Man kan också låta bli…

Stort grattis till Elisabeth Grate och gänget på förlaget. Det här är ni väl värda!
Och starkt jobbat finaste kollegorna! Det här lyckades vi göra bra.

Gone Girl

Jag försökte ju läsa Gillian Flynns Gone Girl med ett totalt misslyckat resultat. Ungefär samma sak som hände första gången jag försökte läsa Mörka platser. Det gick bara inte.
I veckan gjorde jag ett nytt försök. Och, ja, kommer man bara förbi de inledande kanske 100 sidorna så är man hooked. Jag var totalt i Gillian Flynns våld. Redo att utlysa henne till drottning över allt som skrämmer och oroar.
Jag gick runt som i ett töcken och allt jag ville var att gå hem och fortsätta läsa. Jag var tvungen att ha terapisamtal med Deckarhästen om hur mycket jag hatade Amy Elliott Dunne.
Gillian Flynn har den inverkan på mig. Jag känner så galet mycket.

Gone Girl är inte en bok man sätter i händerna på vem som helst. Det är en bok som kräver mycket av sin läsare, både intellektuellt och känslomässigt. Det må vara en bok man läser fort, men den stannar kvar och smyger sig in på.
Det är så förbaskat skickligt hur Gillian Flynn väver samman sin historia. Hur hon plockar isär sin historia och sen bygger upp den på nytt.
Ord som ”sköna tjejer” kommer aldrig betyda samma sak efter det här. Det är helt enkelt galet bra! Och jag tror knappast att jag kommer att vara kapabel att vänta till hösten innan jag läser Sharp Objects.

Kärleken passerade här en gång

Ibland öppnar man en bok med lika delar förväntning som oro.
Att L hyllade Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång gav hög förväntningar å andra sidan; orkar jag läsa ytterligare en bok om kärlek/brist på kärlek?

Självklart gör jag det, men det är verkligen att sälja den här romanen billigt att kalla det en roman om kärlek.
Det här är en roman om kärlek, men lika mycket om att vara människa. Om att finna sig själv. Och kanske även om att inte söka efter sig själv.

När Johanna talar om för Samuel att hon vill skiljas faller hans världs samman. Han går igenom stadierna av ilska, sorg, saknad och samtidigt måste han hålla ihop sig – åtminstone för barnen.

Kärleken passerade här en gång är ett utforskande av den förlorade kärleken, utforskande av den Samuel en gång var och vilka vägar som ledde fram till hit.

Peo Bengtsson skriver sakligt, nästan journalistiskt.  Titeln säger egentligen det mesta; den är konkret.  På pricken. Och ändå så in i sjutton fylld med betydelser. Ibland är humorn slående. Jag skrattade högt åt festen på Johannas jobb där en kortväxt fransman med stripigt hår kallad ”Bläckfisken” är med. Vi vet ju alla vem ”Bläckfisken” är!
Underbart av Bengtsson att han tog med det och tack till förläggaren som inte strök det!

Jag ser framemot att Mannen utan ryggrad kommer i pocket snart. Och att det så småningom, till hösten om jag minns rätt, kommer en ny roman. Tills dess får jag roa mig med att läsa ifatt bloggen Stockholm Under Ytan.

Lena Andersson FTW!

Så här dagen efter Augustprisnomineringarna så känns det mest så här!

Roligt med småförlagens genomslag i barnbokskategorin. Urax och Hippo är två fräscha uppstickare som verkligen förtjänar den här uppmärksamheten.
Kul med två poeter i den skönlitterära.
Inte så oväntat att 438 dagar nominerades.
Personligen saknade jag Kristian Gidlund.
Och jag är något förvånad att varken Lena Einhorns Blekingegatan 32, Kristian Lundbergs Min hemstad eller Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge nominerades.
Onödigt med P O Enquist, men okejdå han har ju ändå inte skuggan av en chans mot Lena Andersson.

Störst jäkla grattis till Natur & Kultur med 4 nomineringar och stor vinstchans i åtminstone två av kategorierna. Jagger Jagger vet jag inget om, så den tänker jag inte ens låtsas uttala mig om.

En liten iakttagelse dock… antalet författare som log eller ens såg det minsta lilla glad ut var lika med noll. Själv skulle jag inte kunna sluta.

Augustpriset

Ja, om inte Lena Andersson nomineras till Augustpriset så kommer jag att göra någon riktigt, riktigt illa.

Inte för att skryta eller så…

Men min gissning på Alice Munro var ju rätt!
På det kamma det jag hem hela 220 kronor, samt ett par aprikosa fingervantar som jag förlorade i förra årets tippande på Anne Carson.

Annars är jag sjukt dålig på att läsa just nu. Försöker läsa Gillian Flynns Gone girl, men jag kommer inte riktigt igång. Ungefär samma sak som när jag gjorde mitt första försök med Mörka platser, som jag senare blev helt kär i.

Julafton för littnördar!

Idag smäller det igen. Och jag tänker inte ens låtsas att jag inte bryr mig. Jag bryr mig som bara den! Det här är bättre än julafton.
På jobbet har vi tippat vinnare.
Mina satsningar blev:
Alice Munro, mer på känslan än vad jag tycker hon är bra. Jag har ärligt talat läst lite för lite av henne.
Thomas Pynchon som jag fortsätter tjata om. Det vore det häftigaste som kunde hända. Skulle han tacka ja? Skulle han komma? Om man nu ska avslöja vem man är så är det väl när man får Nobelpriset. Som jag brukar säga; någon gång måste ju någon av 30-tals amerikanarna (Thomas Pynchon, Cormac McCarthy, Don DeLillo, Philip Roth) få det. Dom kommer inte att leva för alltid.

Under natten tills idag har dock en högoddsare dykt upp:
Cees Nooteboom. Det vore sjukt roligt!

På mitt skrivbord sitter telefonnumren till två högoddsarförfattares förlag. Just in case.

Det blev ganska många namn.

Årets bästa bok!

Det finns ingen anledning att dra ut på det.
Årets läsning är här och ingen annan kommer ens i närheten.
2013 Augustvinnare i den skönlitterära klassen är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek.

Det här boken som har mig i sitt våld redan på första sidan. Hade jag inte en penna i handen när jag läste så satt jag med mobilen och fotograferade meningarna som satt som en smäck!

-Vad vill du med din poesi?
-Få andra att se det jag har sett.

Är Ester blåögd och dum? Är Hugo ett svin med hybris?
Självklart stämmer inget av det och självklart stämmer det till 100%.
Men det är egentligen oviktigt. Det viktiga är Esters resa, hennes tankevärld.
Hur långt är en människa villig att gå för kärlek? Hur långt är man villig att gå när man vet att man går fel?

Satan i gatan vad Egenmäktigt förfarande väcker frågor. Och lämnar en utan svar.
Att läsa en författare som är så ointresserad av ge svar är så befriande.

Egenmäktigt förfarande är helt överväldigande! Språket. Känslan. Ointresset av att vara inställsam. Tilliten till den egna historien.

Postbokmässan 2013

Årets Bokmässa är över och jag är, som vanligt, hemma med den traditionsenliga Bokmässesjukan.
I år åkte jag ner på fredagskvällen och gick direkt ut, hamnade på Park med resväskan.
Skönt med bara två dagars Bokmässa, i år hann jag inte tröttna. Alldeles lagom och inte för mycket.

Roligast: Självklart att träffa alla roliga och trevliga människor som man inte ser resten av året.
Trevligast: Utan tvekan Lill-Babs. Alltså damen är en av de största artisterna vi har och hon är ödmjuk och trevlig och tar sig tid för var och en. Många ”stjärnor”, oavsett genre, har en hel del att lära av henne.
Årets jag-ligger-i-fosterställning-och-vill-dö: Caitlin Moran kom förbi vår monter och jag missade det. JAG missade det.
Look alikes: Visst är det så att Mattias Boström blir mer och mer lik Edward Blom för varje dag? Jag menar stilmässigt.

Dock tycker jag att årets Bokmässa var ganska avslagen. Mindre folk, mindre känsla. Det behöver nog till en rejäl uppryckning för att den ska nå upp till tidigare höjder.
Årets uppmaning: Snällasnälla bokmässearrangörer; ta bort alla meningslösa montrar som inte har det minsta med Bokmässan att göra. Indiska, seriöst? Konstiga tanter som säljer vykort, tavlor och annan skit. Betongstatyer av nakna kroppar, lägg av!

Årets boktrave är den minsta i historien. De två nedersta är signerade och ska hem till min mamma. Låt vargarna komma är en av årets bästa böcker. Helt underbar! Och jag är så glad att käraste X Publishing vann budgivningen. Omslaget är helt magiskt. Kodnamn Verity har jag höga förväntningar på.  Och höstens Novellixer ser riktigt lovande ut.

Denna dag, ett liv.

Idag skriver jag om denna dag på Adlibrisbloggen.