Etikettarkiv: Cormac McCarthy

Nobelprispepp!

Det känns väl inte mer än rätt att jag gör comeback till Nobelprisets offentliggörande.

Jag är ovanligt pepp i år. Kanske för att jag tippade rätt förra året och faktiskt både vann tillbaka mina aprikosa fingervantar och pengar.

Sedan Bokmässan har jag varit övertygad om Svetlana Aleksijevitj.
ALLA indikationer har pekat i den riktningen.
Känslan, pratet, ja, det bara finns där. Innan Bokmässan snackade jag mig blå om Ngugi Wa Thiong’o.

Men så här i sista skälvande börjar Patrick Modiano pocka på min uppmärksamhet.
Men, nej, det blir Aleksijevitj det bara blir så. Jag VET det.

Men i mina drömmar är det förstås Thomas Pynchon eller Cormac McCarthy. Som vanligt.

Från Ersatz
Från Ersatz

Julafton för littnördar!

Idag smäller det igen. Och jag tänker inte ens låtsas att jag inte bryr mig. Jag bryr mig som bara den! Det här är bättre än julafton.
På jobbet har vi tippat vinnare.
Mina satsningar blev:
Alice Munro, mer på känslan än vad jag tycker hon är bra. Jag har ärligt talat läst lite för lite av henne.
Thomas Pynchon som jag fortsätter tjata om. Det vore det häftigaste som kunde hända. Skulle han tacka ja? Skulle han komma? Om man nu ska avslöja vem man är så är det väl när man får Nobelpriset. Som jag brukar säga; någon gång måste ju någon av 30-tals amerikanarna (Thomas Pynchon, Cormac McCarthy, Don DeLillo, Philip Roth) få det. Dom kommer inte att leva för alltid.

Under natten tills idag har dock en högoddsare dykt upp:
Cees Nooteboom. Det vore sjukt roligt!

På mitt skrivbord sitter telefonnumren till två högoddsarförfattares förlag. Just in case.

Det blev ganska många namn.

Om 3,5 timma…

öppnar Peter Englund dörren, går ut, stänger den och säger:
”Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den amerikanska författaren….”

Sanna mina ord! Det blir en amerikan i år. Pynchon, McCarthy, Roth eller DeLillo.
Författarna som har kallats de främsta i sin generation (av Harold Bloom) kan inte förbises hur länge som helst. Och de lär ju inte bli yngre.
McCarthy skulle göra mig gladast. Men Pynchon känns mest trolig.
JCO är drömmen, men bara en dröm.

Men om Per Wästbergs förord till Hemma i världen är en indikation så kommer jag att dö en bombastisk och mycketmycket lycklig död.