Etikettarkiv: Modernista

Nobelprispepp!

Det känns väl inte mer än rätt att jag gör comeback till Nobelprisets offentliggörande.

Jag är ovanligt pepp i år. Kanske för att jag tippade rätt förra året och faktiskt både vann tillbaka mina aprikosa fingervantar och pengar.

Sedan Bokmässan har jag varit övertygad om Svetlana Aleksijevitj.
ALLA indikationer har pekat i den riktningen.
Känslan, pratet, ja, det bara finns där. Innan Bokmässan snackade jag mig blå om Ngugi Wa Thiong’o.

Men så här i sista skälvande börjar Patrick Modiano pocka på min uppmärksamhet.
Men, nej, det blir Aleksijevitj det bara blir så. Jag VET det.

Men i mina drömmar är det förstås Thomas Pynchon eller Cormac McCarthy. Som vanligt.

Från Ersatz
Från Ersatz
Annonser

Gone Girl

Jag försökte ju läsa Gillian Flynns Gone Girl med ett totalt misslyckat resultat. Ungefär samma sak som hände första gången jag försökte läsa Mörka platser. Det gick bara inte.
I veckan gjorde jag ett nytt försök. Och, ja, kommer man bara förbi de inledande kanske 100 sidorna så är man hooked. Jag var totalt i Gillian Flynns våld. Redo att utlysa henne till drottning över allt som skrämmer och oroar.
Jag gick runt som i ett töcken och allt jag ville var att gå hem och fortsätta läsa. Jag var tvungen att ha terapisamtal med Deckarhästen om hur mycket jag hatade Amy Elliott Dunne.
Gillian Flynn har den inverkan på mig. Jag känner så galet mycket.

Gone Girl är inte en bok man sätter i händerna på vem som helst. Det är en bok som kräver mycket av sin läsare, både intellektuellt och känslomässigt. Det må vara en bok man läser fort, men den stannar kvar och smyger sig in på.
Det är så förbaskat skickligt hur Gillian Flynn väver samman sin historia. Hur hon plockar isär sin historia och sen bygger upp den på nytt.
Ord som ”sköna tjejer” kommer aldrig betyda samma sak efter det här. Det är helt enkelt galet bra! Och jag tror knappast att jag kommer att vara kapabel att vänta till hösten innan jag läser Sharp Objects.

flynn_gone_girl_omslag_0

Bokklubben vid livets slut

Wills mamma är döende i cancer och tillsammans bestämmer de sig eller det slumpar sig som så att de bildar en bokklubb.
En bokklubb, som på samma gång är ett tillfälle för dem att lära känna varandra, tillbringa tid tillsammans och låta den andra ta del av böcker som betytt mycket för en.
Bokklubben vid livets slut är riktigt feel goodläsning, på gränsen till sliskig, lite i stil med Tisdagarna med Morrie. Inte helt oväntat så har Mitch Albom blurbat på baksidan av boken.
Mamman som är döende berör mig väldigt lite, det känns lite hemskt att erkänna det, men det är sanningen. Däremot tycker jag verkligen om hur Will och hans mamma pratar om böcker. Hur olika infallsvinklar ge olika förståelse för en bok.
Precis som det ska vara i en riktigt bra bokklubb.

Bokklubben vid livets slut är en charmig bagatell. Varken mer eller mindre.

9789174992458

 

Divergent

Veronica Roths Divergent kan inte få en annan stämpel än ”Hungerspelen-epigon”.
Och jag inser direkt att det här inte är min kopp te.Jag ser ju tydligt att det är en jäkligt schysst story. Men jag får nog anse mig för gammal.

Hade jag däremot varit tonåring och i beredskap att för första gången fatta alla livsavgörande beslut så hade jag antagligen tagit mig an Divergent som en bibel.Nu får den bli en läsning för min brorson istället. Jag tror han kommer att gilla skarpt.