Ni vet, det finns böcker man så innerligt önskar att man tyckte om. Böcker som är så självklara på ens favoritlista redan innan man läst dom.
Så sitter man där, till slut, med den i knät och undrar vad sjutton det här var för skräp.
Det är en hemsk känsla. En känsla av svek. Om det är av mig eller boken får vara osagt.
I vintras var jag och lyssnade på Nam Le på Internationella Författarscenen. Han samtalade med Jenny Tunedal.
Jenny Tunedal var så nervös så hon skakade till en början. Men det släppte.
Och när det väl släppte så uppstod något som är så svårförklarat. Det var ett möte mellan två unga författare om skrivandet, livet, språket, litteraturen.
När Ingemar Fasth kom upp på scenen och förklarade att det var slut så spred sig en konstig känsla ”Nej, förstör inte det här. Det här är för vackert. För skört” och både Nam Le och Jenny Tunedal verkade nästan ha glömt bort att de hade en publik framför sig.
Jag hoppas att de håller kontakten. De borde de göra.
Av någon anledning har det dröjt tills nu innan jag läst Båten, kanske av rädsla för just det här som inträffade. Att den var oläslig. Den är tjatig och gnällig och hårt hållen. Och jag bara lackar ur.
Hur kunde det blir så här?!
Så istället för att vara årets bästa bok hamnar Båten nu istället i topp på sämsta listan.
Men mötet. Mötet. Det kan ingen ta ifrån mig.
Världen enligt Audrey Fenn 