Kategoriarkiv: Nordamerikanska läsningar

Nattvägen

I Kristin Hannahs Nattvägen är väldigt få saker som de borde vara.
Ett vänskapsband knyts mellan Mia och Lexi. Mias tvillingbror Zach är skolans älskling. Och mamma Jude gör allt för sina vackra, underbara tvillingar.
En natt förändras allt. Mia dör, Lexi hamnar i fängelse, Judes värld faller samman och i alltings skugga växer en liten flicka upp.

Jag känner mig lika glad varje gång jag läser böcker som jag inte trott något speciellt om, men som visare sig vara ett mer än trevligt möte.
Nattvägen är spännande, men ännu mer är det en bok som fångar in mig. För att använda en klyscha; det här är en bladvändare. En rejäl sådan.
Jag vill veta vad som händer. När sista sidan kommer är jag till fullo nöjd med Nattvägen men kommer absolut läsa mer. Yes!

9789100127442

Annonser

Mississippi

Jag var ganska tveksam till att läsa Hillary Jordans Mississippi. Men i och med att jag flyttade och nu åker tunnelbana till jobbet så har mitt läsande fått sig ett rejält uppsving. Jag läser, nästan plöjer, mig igenom de mängder av olästa böcker som har hotat att översvämma mitt hem.
Nu kom alltså turen till Mississippi. Med ganska låga förväntningar bör sägas.
Det tar ett tag, men bit för bit vinner Hillary Jordan över mig på sin sida.
Historien om bröderna McAllan, Laura, Ronsel och hans föräldrar, rasismens vidriga ansikte, Mississippideltat, andra världskriget och den vedervärdiga Pappi.
Alla har de röster.
Röster som gör sig hörda, som hålls isär och som Hillary Jordan vårdar med stor ömhet.

Mississippi är en stor historia i ett lite format.
En roman i kött och mylla.
Leran, blodet, smutsen både luktar och känns.
Jag vill verkligen läsa mer av Hillary Jordan!

Mississippi-511x800

New Yorks gudar

Lyndsay Fayes New Yorks gudar väcker den aldrig sinande frågan; hur många läsningsförsök är man beredd att ge en bok?
Generellt skulle jag säga 20-50 sidor, funkar den inte då så funkar den aldrig.
Men sen finns det undantag; böcker jag vet att jag kommer älska men inte just nu. Dom lägger jag i en ”läsa senare”-hög.
Och sen finns den där tredje kategorin; böcker jag ger både en och två och tre chanser utan egentlig anledning

New Yorks gudar hör garanterat hemma i den kategorin. Jag köpte den på engelska för länge sen, försökte läsa och gav upp. Försökte läsa igen, gav upp. Det exemplaret gav jag bort till Döda Zonen, vi har sällan samma smak. Han har fortfarande inte läst den…
Sen hamnade excessen av den svenska utgåvan hos mig och, ja, jag tänkte att det kan ju faktiskt vara så att det är något i språket som ställer till det.
Så jag gav mig på den igen. Och ungefär halvvägs in i den kunde jag med övertygelse konstatera; jag skiter högtidligen i hur det går för Timothy Wildes!

Det är löjligt uppenbart att Lyndsay Faye har sett alldeles för många filmer om New York på 1800-talet och att hon mer än något annat vill att den här ska bli film.
Det här är en tjatig, gnatig bok som jag verkligen ångrar att jag la så mycket energi.

new-yorks-gudar

Bokklubben vid livets slut

Wills mamma är döende i cancer och tillsammans bestämmer de sig eller det slumpar sig som så att de bildar en bokklubb.
En bokklubb, som på samma gång är ett tillfälle för dem att lära känna varandra, tillbringa tid tillsammans och låta den andra ta del av böcker som betytt mycket för en.
Bokklubben vid livets slut är riktigt feel goodläsning, på gränsen till sliskig, lite i stil med Tisdagarna med Morrie. Inte helt oväntat så har Mitch Albom blurbat på baksidan av boken.
Mamman som är döende berör mig väldigt lite, det känns lite hemskt att erkänna det, men det är sanningen. Däremot tycker jag verkligen om hur Will och hans mamma pratar om böcker. Hur olika infallsvinklar ge olika förståelse för en bok.
Precis som det ska vara i en riktigt bra bokklubb.

Bokklubben vid livets slut är en charmig bagatell. Varken mer eller mindre.

9789174992458

 

Erotik

Fram med skämskudden!
Fram med skämskudden!

Efter att jag läste Fifty Shades… och faktiskt kan erkänna att jag gillade den så verkar ett rykte har spritt sig att jag gillar den sortens böcker.Jag vet inte vad jag ska säga om det…
Jag gillar ju inte Fifty Shades, jag gillar Christian Grey. Det är stor skillnad.

Nu har jag läst de två första delarna i Åttio dagar-trilogin; Åttio dagar gul och Åttio dagar blå.
Jag skulle säga att jag är ganska härdad och det krävs en hel del för att jag ska bli generad i skrift. Men här händer det.
Språkligt är den ju klart bättre än Fifty Shades, det krävs ju inte direkt mycket för att den ska vara det.
Men orden som används är verkligen i grövsta laget.
Här finns ingen Christian Grey, så alltså skrivs här inget kontrakt mellan mig och författaren.

Divergent

Veronica Roths Divergent kan inte få en annan stämpel än ”Hungerspelen-epigon”.
Och jag inser direkt att det här inte är min kopp te.Jag ser ju tydligt att det är en jäkligt schysst story. Men jag får nog anse mig för gammal.

Hade jag däremot varit tonåring och i beredskap att för första gången fatta alla livsavgörande beslut så hade jag antagligen tagit mig an Divergent som en bibel.Nu får den bli en läsning för min brorson istället. Jag tror han kommer att gilla skarpt.

Tropperx2

Jag vet inte hur många ex av Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar och Konsten att tala med en änkling jag har köpt in det senaste åren. Många är det iaf.
Självklart blir jag nyfiken, speciellt eftersom alla verkar älska dom.
Så på bokmässan gjorde jag slag i saken och köpte dem. Nu så jäklar!

Konsten att tala med en änkling är en underbar bok. Jag sträckläste den. Ville inte sluta. Vill inte att den skulle ta slut.
Tilltalet är så direkt. Doug är inte en huvudperson att bara älska rakt av. Han är precis lika dum och irriterande, om inte mer, än alla oss andra. Och det kanske därför han är en underbar karaktär.
Att skriva om sorg kan vara det dummaste en författare kan ägna sig åt. Sorg är personlig, den är olika för alla. Så fort du hör ordet sorg så får du en bild i huvudet och den är din och bara din.
Här får Tropper mig att skratta åt sorgen. Le åt Dougs önskan att ge upp. Lida lite med hans pinsamma dejter.
Konsten att tala med en änkling är inget annat än ett litet lyckopiller. Alldeles perfekt.

Så fort jag var klar med den så nästan slängde jag mig över Sju jävligt lång dagar.
Det visade sig vara ett misstag.
Inte för att det var en speciellt dålig bok. Utan mer för att jag saknade Doug från allra första sidan. När ska han dyka upp? När? När? När?
Självklart dyker han inte upp. Det här är inte Dougs bok. Det här en bok skriven av Jonathan Tropper, som även skrev om Doug.
Judd är huvudpersonen här. Lite sorglig, vanlig. Hans fru har bedragit honom med hans chef. Han bor i källaren hos ett kinesiskt par. Då dör Judds pappa. Och livet blir snurrigt.

Jag beundrar att Tropper vågar sig på att muta in sorgen som sitt område, sitt ämne.
Och på mitt bord liggen Boken om Joe, så jag satsar på Tropper.

Hungrig

Det var ett tag sedan sist.
Ovanligt nog inte på grund av att jag inte läser.

Häromdagen läste jag Crystal Renns Hungrig, som jag velat läsa ganska länge.
Crystal Renn är anorektikermodellen som blev plus size.
Att hon sedan bokens skrevs återigen blivit anorektiskt smal är en annan historia, men samtidigt viktig i sammanhanget.

Det är enkelt att säga att Hungrig är en bagatell, tämligen banalt skriven.
Att hon kunde ha hoppat över historien om att hitta kärleken och hela den baletten säger sig själv.

Men om man bortser från det och fokuserar på vad hon skriver om att vilja passa in och hur långt man är villig att gå för att göra det så har faktiskt något Renn något väldigt viktigt att berätta och säga.

Självklart är inte Hungrig den viktigaste boken du kommer att läsa i ditt liv. Men den är helt okej och välformulerad i ett ämne som borde vara viktig för oss alla.

The Lacuna

Det är lätt att skriva om The Lacuna.
Mötet med Barbara Kingsolvers Sommarens rikedom var snudd på magiskt, så självklart var mina förväntningar på The Lacuna skyhöga.

Tyvärr infriades de inte det minsta lilla.
Trots att den egentligen har alla plus på sin sida. Bara det att den handlar om Frida Kahlo och Diego Rivera borde räcka långt. Men här räcker det knappt till en tummetott.

Den är sjukt lång, långsam, pladdrig och trots att det finns så mycket att världen (Kahlo, Rivera, Trotskij, McCarthyeran) så är The Lacuna så ekande tom och samtidigt kväljande ängslig i sin önskan att vara älskad, sedd.
Hade den önskan bara gällt för bokens huvudperson Harrison Sheperd hade The Lacuna kunnat bli en riktigt bra läsning, men nu känner jag mig istället instängd i ett hörn.
Om jag hade varit i boken hade jag blivit tvungen att skjuta mig ut ur hörnet. Nu lägger jag istället ifrån mig boken utan minsta tanke på att någonsin plocka upp den igen.

Det blev med andra ord ett  väldigt tråkigt andra möte med Barbara Kingsolver, men jag tänker läsa The Poisonwood Bible innan jag bestämmer mig för om hon är min författare eller om Sommarens rikedom bara var ett lyckokast.

Smålandsläsning

I min väska på väg till Småland fanns tre  böcker.Eleanor Cattons Repetitionen, Barbara Kingsolvers The Lacuna och Stina Aronssons Hitom himlen.

Blandad kompott, men jag tror ändå att det är en ganska enhetlig liten samling. Dom berör varandra genom epoker, generationer, landgränser.
Tystnaden i tal. Brist på beröring från en värld utanför bokens egen värd.
En röst som ekar tyst i sitt eget lilla universum som rymmer allt från det lilla norrländska fjällbyn till stora delar av den nordamerikanska kontinenten.

Varje bok får sitt eget inlägg.