Utgivningen av Melina Marchettas Jellicoe Road på svenska har varit en av vårens mest efterlängtade. Bloggsnackis som den har varit ett bra tag nu.
Ja, var tycker ni att jag ska börja?
Att dom första kanske 50 sidorna är bland det mest förvirrande jag har läst på bra länge?
Att jag kanske läste om sagda sidor så där 3 gånger innan jag kom vidare?
Att jag drömt om boken till den grad att jag inte längre är säker på vad som händer i boken, i mina drömmar eller i Hungerspelen?
Man kan tro att det här är inledningen till en sågning, men inget kan vara mer fel, problemet är bara det att jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska säga. Människor som finns i min verklighet, finns definitivt inte med i boken. Ett bröllop finns med i både boken och drömmen. Men i drömmen ligger fokus på klänningen och det saknas ringar av gräs.
Ja, ni fattar, det är rörigt.
Att Melina Marchetta är en skicklig berättare står däremot klart bortom allt tvivel. Hon lyckas leda läsarna genom snårigheterna. Med stark vilja och med en integritet som är fascinerande. Sen får vi inte glömma poesin. Poesin som rinner som en liten liten bäck längs med hela Jellicoe Road.
Nu undrar jag ju bara när filmen kommer….
Världen enligt Audrey Fenn 