Apropå Sara

Apropå Sara Stridsberg så kanske hon har sagt det bästa någon någonsin har sagt om ön:

-Man lär sig inte att skriva på ön. Man lär sig att läsa.

Klokt. Så klokt.

Let’s stay friends

Den här våren har varit tung.
Så tung att jag har tvivlat rejält på mitt livs stora kärlek. Den som jag alltid har litat på.  Som aldrig svikit mig. Som ständigt funnits där i glädje och sorg.
Den här våren har jag helt tappat förtroendet för henne och varit så arg och besviken.

Jag talar förstås om Litteraturen.
Och jag är helt med på att det är irrationellt. Men så har den här våren varit.

När jag till slut formulerade mig till en vän sa jag att Hon (litteraturen) är en trolösa slinka.
En mening som förvånade till och med mig när jag väl sagt den. Av två anledningar; 1. Det är väldigt hårda ord. 2. Litteraturen är en hon.
Om jag någonsin övervägt att ge littarturen ett kön så skulle jag antagligen sagt att det var en han. Men så är det tydligen inte.

Jag har surat för att jag har gjort fel livsval. Mina tonårssomrar kunde jag ha ägnat mig åt extra mattekurser istället för klassikerna. Jag kunde ha utbildat mig till något annat istället för att läsa littvet och hanka mig fram på litteraturjobb.
Hade jag fått göra om allt så hade jag utbildat mig till rättsläkare istället och haft litteraturen som en avkopplande fritidssysselsättning.

Det blev knappast bättre av att allt jag läste var så tråkigt och intetsägande och meningslöst och förutsägbart.

När jag sedan fick en av årets mest efterlängtade böcker i mina händer flera veckor innan den nådde handeln, så trodde jag att allt skulle bli bra.  Per Hagmans Vänner för livet. Lyckan var total och jag tänkte; ”Nu vänder det!”
Men icke.
Till dags dato har jag läst ca 150 sidor och jag kommer sannolikt inte läsa mer.
Maken till förutsägbart trams får man leta efter. Den här boken skrev Per Hagman för sisådär 15 år sedan. Och dessutom så mycket bättre.
I min värld nådde han sitt fulla potential i och med Skugglegender. Där briljerar han som aldrig förr, eller för den delen senare. Många är dom som tycker att Att komma hem… är hans bästa. Det tycker inte jag. Den är viktig för Per Hagman, men den har, i mitt tycke, väldigt lite med hans författarskap att göra.
Herr Hagman har med andra ord fått stå i skottlinjen för min ilska. Och det blir inte bättre av att han i intervjuer uttrycker sig nedlåtande om Stockholm och dessutom framstår som världens äldsta och bittraste tonåring. Väx upp! Nu!

Vändningen kom till slut. Tackålov. Den kom när Jessica Li satte Sofi Oksanens Utrensning i händerna på mig.
Här kom svaret jag så hett längtade efter. Ett skrivande som inte gör sig till. Oksanen fick mig att återigen förstå hur viktig Litteraturen är.
Okonstlad, trygg och utan smicker står Utrensning för en utrensning av alla mörka tankar.

Låt oss aldrig bli osams igen.

Lyrikvän

Igår kom det äntligen. ÄNTLIGEN!
Det fins tredje numret för i år av Lyrikvännen.
Och min text blev så fin och vacker att jag känner mig helt överväldigad. Och mycket stolt.

Fick även ett erbjudande från F om något som jag verkligen vill göra. Jag nappade utan att blinka och kommer göra det så himla bra.
Kändes fint i ett i övrigt rätt stort situationellt mörker.

And the Pulitzer Price goes to…

Nåja, det blev ingen essä.  Det blev en betraktelse.
Jag var nervös till bristningsgränsen när jag mailade iväg den igår.
F sa inte ett ljud. K däremot, åh vad jag tycker om K, ÄLSKAR den.
Och, ja, jag får nog säga att jag är rätt nöjd med den.

Idag tvingade dock K mig att skriva några ord om mig själv, det är faktiskt värre.

Easter parade

I helgen ska det skrivas en text om Igelkottens elegans. Det ska bli riktigt roligt. En essä, en text, något annat än en recension.
Den sekund jag förstår allvaret och storheten i det här.
Den sekund är det kört.

Human kind is so heartless

I am what I am. Am what I am.
Om jaget i förhållande till dig är svagt och oviljan att leva är starkare än lusten att leva vad händer då med historien om oss?

Humankind is so heartless, heartless.
It’s hard to love you for a man.

Jag drömmer och tror att det skulle vara lättare om vi vågade sluta drömma och faktiskt tro på att det en gång för alla tar slut. Då kanske vi verkligen skulle få något gjort.
Inte bara säga att I’m off to see America, utan snarare skicka ett vykort
I’ve gone my own way och den vägen bar till New York.
It’s not only the city of cities. It’s the fucking empire of the universe.

En dag ska jag lösa den där biljetten utan retur och lämna dig bakom mig. Det vet jag säkert. Det vet jag nu.
Söker verklighet. Kram. Det är dom enda ord jag ser någon som helst anledning att återupprepa.

Last night I dreamt of San Pedro

Just nu pratar Annika Norlin om hur hon upptäckte musiken. När musiken blev mer än ett lyssnande.
Av hennes musikval, så här långt, att döma så skulle jag säga att vi har ett liknande bagage.

När upptäckte jag musiken?
Musikofilen i mig vill säga att det aldrig har funnits en tid då musiken bara varit bakgrundsbrus. När jag var liten var det Abba och Herreys och Style och mammas gamla Rod Stewartskiva som gällde. Carola hade jag inte mycket till övers för. Första skivan står i LPbacken hemma hos mamma, men den vann jag i någon tävling i någon tidning.
Att vara uppvuxen i ett litet samhälle vars hela existens levde, och fortfarande lever, på grund av musiken, oavsett vad gamlingar påstod och fortfarande påstår har gjort att musiken alltid har funnits där som en avgörande bricka i min uppväxt.
Mamma säger att läggs festivalen ner så kan siste man som lämnar byn släcka ljuset, för efter den finns ingenting.
Jag har svårt att tro att jag någon gång kommer att bo där igen. Skulle till och med hålla det för i högsta grad osannolikt. Men det finns en stolthet i att vara från byn. Jag säger det loud och jag säger det proud så fort jag får en chans. Och fan ta den som klankar ner på den. Jag får göra det, men ingen annan. Ingen annan.
Jaja. Det var musik jag skulle pratas om. Inte patriotism.
I tonåren upptäckte jag The Sinners och deras smått galna sångare Sven Köhler som jag skulle säga har haft avgörande betydelse. Via Sinners upptäckte jag hela 60-talet. Som sedan har fört mig framåt i musikhistorien.
Med Jakob Hellman grundades min enorma kärlek till musikens texter. Jag lyssnade inte på musik. Jag lyssnade på texter. Och så är det fortfarande.
Det är texter som får mig att upptäcka ny musik. Älska musik.
The Smiths passade utmärkt som kompliment till det utanförsskap man som litterär ickesportfåne gång på gång kände.
Sen kom indievågen med Charlatans, Wannadies och TPD och alla andra och jag gick upp i den med hull och hår. Det där var min identitet. Är fortfarande min identitet.
Häromåret var jag med en vän och såg Lemonheads live. Min gamle galijonsfigur Evan Dando hade falnat och blivit gammal, han var mer upptagen av sig själv än av sin publik. Men han såg ut att må bra och det kändes tryggt. Vetskapen om att ens gamla hjältar inte rear ut sina själar behöver man ibland få bevis på.läs föregående inlägg.
Men det allra mest avgörande musikaliska ögonblicket i mitt liv infann sig, som trogna läsare säkert redan vet, en augustieftermiddag 1995 på ovannämnda festival. På Pampasscenen där fem unga män i svarta kostymer entrade scenen. Jag stod vid sidan av och skulle bara lyssna lite. När konserten var slut stod jag längst fram vid kravallstaketet. Och där har jag blivit kvar.
Jag går inte på deras konserter längre för ingen konsert av de jag har sett kan mäta sig med den första. Jag är inte fanatisk. Jag har min ritualer. Jag har dom.

Där har ni känslan.
Där Annika Norlin har du min upplevelse.

The fear and joy of the red wall.

-Jag såg förresten en video med Nirvana på MTV häromnatten. Den var bra. Äh, den var bäst.
-Bättre än Charlatans?
-Bättre än allt.
-Till och med bättre än Morrissey?
-Ja, eller, nje, eller kanske inte. Men den var riktigt bra.
-Kan du inte spela den?

-Kan ju försöka.

Du plockar upp gitarren från golvet och börjar spela lite. Det låter lite märkligt. Som ramsor man rimmade och sjöng när man var liten. Fast snabbare.

-Ungefär så låter den. Alltså, ungefär. Jag har ju bara hört den en gång.

Du lägger ifrån dig gitarren. Säger att den är det enda som håller dig vid liv. Utan den är du bara ingenting. Ingenting och ingenting. Du kan inte fatta att du faktiskt levde innan musiken. Och du fattade grejen. The laws of pop are the only laws you’ll ever follow. Så var det. Så var det bestämt.

©Mikaela

Brist på ”kroppen”

Dagar av avslut, avsked, avbön, anställningsintervju. Jag är något comatosed.

I tisdags hade Biskops-Arnö Anonymous sitt sista officiella möte. Vi satt bland fåtöljer, underbara lampor, Emmakoppar, Kokakannor, förgyllda ankfötter och rosa hyllningar till Hjalmar Branting och pratade om det stora i skrivandet, det lilla i skrivaren och det vackra i att vara. Om drömmar och fasor. Allt ackompanjerat av en klassbebis som efter en termin nu sakta men säkert har börjat tröttna på litteratur. Can’t blaim him.

Uppläsning på Copacabana. Nervigt. Men roligt. Det kändes avslappnat. Den högt ärade barkfisken sa fina saker. Om Per Hagman i kontext till mina texter. It made me the happiest.
StefanF sa att vi har mycket att prata om på fredagens handledning.
Av nio (9) läsare var jag, enligt envisa rykten, den enda som inte hade med ordet ”kroppen” i mina texter. Vet faktiskt inte om det har någon betydelse. En iakttagelse. Ungefär som häromårets ”fågelskelett”.

Sen var det då slutfest. Festligt och sorgligt. Som det ska vara. T valde rätt ord när han på kortet till StefanL skrev ”Man kommer minnas oss i framtiden”. Love. Love. Love.

Mata Hari plays with fire

Efter en dag då i princip allt gick åt helvete kände jag mig snudd på utmattad när jag kom hem igår. Skrev ut texter och skickade dom till Stefan F. 3×1,5 sida. Känner mig mighty impressed. Av mig själv. Tre stycken texter på en och en halv sida styck. Det är många ord det.
Sen däckade jag i sängen och halvsov mig igenom hela kvällen.

Vid 22 ringde telefonen. E i andra änden. Som helt exalterad berättade att han har recovrat sin externa hårddisk. Den som dog där i februari när vår elektronik dog. Och inte nog med att den lever, allt finns kvar i den. Även alla mina bilder och dokument som vi trodde bara fanns i min döda, stationära dator. Sååå… han kom förbi la över alla mina grejer. I mina externa hårddisk. Nu finns allt där. Allt som jag har saknat något alldeles oerhört.

Dessutom utan att det kostade alla de pengar vi befarade att det skulle kosta att lämna in hans externa och min stationära.

According to all sources skulle jag kunna ta jobb inom vilken säkerhetstjänst som helst. När som helst. Jag har fallenhet för spioneri och förmågan att ge ett tvetydigt intryck. Well, I don’t know. Could be.