Jag hade tänkt skriva en sedvanliga årskrönika om 2013, men jag struntar i det.
2013 tillhörde Lena Andersson, det finns ingen anledning att hålla på med långa ståtliga utsvävningar om det ena och det andra.
I Lena Anderssons skugga bleknade allt och alla.
2012 var ett år av toppar och dalar.
Av högt och lågt.
Att det slog skitåret 2011 på fingrarna är bara förnamnet.
Men det var å andra sidan inte så svårt…
Jag sa tackåhej till en del. En del med visst styng i hjärtat, annat med lättnad.
Att upptäcka att man är en starkare, lyckligare och friare människa utan är en insikt värd att minnas.
Jag tackade ja till livet och avslutar året med att tacka nej till det som skulle kunna vara den enkla vägen.
Litterärt tillhörde året Christian Grey och ingen annan. ‘nough said.
Som sig bör hade jag en skaplig läskris under våren. Denna gång var det Carl-Johan Vallgren och hans värdelösa Havsmannens fel.
Om det har lärt mig något så är det väl att inte tro förlagen och lita på min egen magkänsla. En dålig bok är en dålig bok redan på de första 20 sidorna, oavsett vilka ”överraskningar” som må finnas.
Tackålov avslutade jag året med att läsa två helt fantastiska böcker. Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och den ännu inte färdigutlästa Every Day av David Levithan. Den kommer på svenska inom kort tack vare raringarna på X Publishing.
Årets starkaste läsupplevelse får nog tillskrivas Eija Hitekivi Olssons Ingenbarnsland som gav en dimension åt barndomsskildringar som verkligen saknades i litteraturen. Barn är grymma och jävliga. Eija vill jag läsa mer av.
Gladast blev jag av alla mindre förlag som fortsätter med att ha fingret rätt på pulsen och slå de stora förlagen på fingrarna gång på gång.
Pia Printz jag tittar på dig nu. Hur du återigen lyckades sno åt sig en fantastisk bok som Jojo Moyes Livet efter dig är sjukt imponerande.
Likaså Modernistas deckarsatsning som är så sjukt jäkla grym. Gillian Flynn har varit tokhypad över hela bloggosfären och storförlagen har blundat. Snor ni åt er Elizabeth Hand också så har ni en home run!
Tårarna strilade under lite för många läsningar. Sarah Winmans När gud var en kanin, Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och Jojo Moyes Livet efter dig. Vackra, fina böcker som alla borde läsa. En av författarna bad mig personligen om ursäkt för tårarna.
X Publishing har, vad jag härmed utser till årets författare, under sina vingar. David Levithan. Är det inte dags för ett Sverigebesök snart? Jag vill verkligen höra honom prata om sitt skrivande.
Årets roligaste möte ägde rum på Den Gyldene Freden över en lunch med David Foenkino. Ett energiknippe utan dess like. Tack för lunchen Sekwa och tack för att ni gav ut hans ljuvliga Nathalie.
Man kanske borde ägna sig åt kärlek och inte hat så här på årets sista dag, men jag bara måste utse den übervidriga Books & Dreams till årets sämsta alla kategorier. Att låta människor som inte fattar litteratur driva en tidning är för mig ett mysterium. Och att i en tid med nedskärningar och dåliga tider pumpa in pengar i den där smörjan.. Ja, det är helt obegripligt. Årets skämskudde skickas härmed till Bonniers.
Årets skiva var Fleetwood Macs Rumours från 1977. På delad andra plats kommer två skivor som faktiskt kom 2012; The Killers Battle Born och kents Jag är inte rädd för mörkret. Så klart.
Jag festdansade till 90-tals indie. Igenochigenochigen. Och köpte samma skor som 1996.
2012 fortsatte jag att älska tv-serier och få allt svårare att se film. Mitt nyårslöfte om att se mer än en film på bio infriades inte. Det blev även i år ett enda biobesök; Hungerspelen. Som jag verkligen gillade.
På listan över bästa tv-serierna återfinns Revolution, Grimm och Arrow. Revolution fick mig att tänka mycket på vem man skulle bli i händelse av anarki, revolution, katastrof, undergång. Man skulle ju gärna vilja vara hjälten som slåss för det goda i världen. Jag är dock ganska säker på att jag med påfallande enkelhet skulle bli som Neville i Revolution. Han är inte min favoritkaraktär, men igenkänningsfaktorn är hög.
Årets skurk: Monroe i Revolution. Så galet bra och grym.
Årets mest älskvärda: Simon J Berger som Paul i Torka aldrig tårar utan handskar. Vilken rolltolkning! Vilken röst!
Årets hjälte: Oliver Queen i Arrow.
Årets sidekick: Underbara Monroe i Grimm.
Sammantaget kan man konstatera att det verkar vara bra om det finns en Monroe i en serie om jag ska gilla den…
Skammen att leva i ett land där medelålders vita kränkta män är normen sätter aningens sordin på året. Att deras förmåga att suga luften ur alla sammanhang aldrig tar slut gör mig mest ledsen. Jag tänker ALDRIG hålla tyst på grund av dom.
Frigivningen av Schibbye och Persson var årets viktigaste händelse. Presskonferensen var gåshud rakt igenom. Jag ser fram emot boken som kommer nästa år.
2012 tänker jag åtminstone dubbla mina biobesök. Se det som ett nyårslöfte.
I övrigt tänker jag inte lova någonting.
Jag har avsikter, men jag avger inga löften.
2012 ser ut att bli ett asgrymt bokår. Iaf bokvår.
Äntligenäntligen en ny diktsamling av Mattias Alkberg(!!) Beräknas komma redan nu i januari.
I januari kommer även Amanda Hellbergs Tistelblomman. Stor pepp! Och Mattias Fyhr bok om Mare Kandre; Skitigt vackert mörker.
Puh! Januari känns underbar.
Jag ser sjukt mycket fram emot vad som sannolikt kommer att bli vårens stora kultursnackis; Johanna Ekströms Om man håller sig i solen.
Ja, pappaskildringarna lär följa med mig även 2012.
2011 lider mot sitt slut.
Är det ett år värt att minnas?
Nej, jag tycker nog inte det. 2011 innebär mest jobb och händelser så obegripliga att jag inte vet hur de ska kunna beskrivas.
Men det fanns ju även ögonblick så underbara att de är ofattbara. Tomas Tranströmer. Tomas Tranströmer, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna säga hans namn utan en tår i ögonvrån och ett gigantisk leende på läpparna.
Min tro på Akademien återupprättades. Och jag vill bara säga tack tack tack.
Läsandet tillhörde på något sätt Thomas Bernhard. 2011 var året han gick från toppen av min hatlista till toppskiktet på min favoritlista. Jag hittade min egen ingång efter att ha fått honom pådyvlad i åratal. Ingången kom via en egensinnig och galen italienare vid namn Vitaliano Trevisan och hans i allra högsta grad Bernhardinspirerade De femtontusen stegen. Förlaget bakom boken, Astor, står i största allmänhet för några av årets största läsupplevelser. Med utgivningar som denna, Väntrum och Augusti, oktober så har ni ögonen på er. Må 2012 tillhöra er!
2011 hade inte en uppsjö stora läsupplevelser. Många bra; som Grand final i skojarbranschen, Och gud skapade kvinnan, En ovärdig dotter, Stalins kossor.
Det här var även året jag ägnade mig åt omläsningar. Med blandat resultat. Vi ses på Place de la Sorbonne står sig dock fortfarande. Skönt!
Mitt hår klipptes av och färgades rött. På årets sista dag blev det ännu rödare.
Antalet biobesök 2011 var 1 till antalet… och det inträffade verkligen under årets sista ögonblick. Tinker, Tailor, Soldier, Spy var exceptionell. Bara det att de kör omkring i en Padda är en stor grej i sig. Och Colin Firth är ond. Och Benedict Cumberbatch är svinbra. Och Gary oldman hade en regissör som inte lät honom spåra ur och iväg.
Till skillnad från biobesök så har jag tittat på kopiösa mängder nya tv-serier. Älskar Awkward, Suits, White Collar och Hart of Dixie.
I White Collar återfinns 2011 års älsklingsvillain Ross McCall.
Han är så grymt bra som Matthew Keller att klockorna nästa stannar.
Och det är ju på sätt och vis ganska passande så här timmar före det nya året.
Jag lyssnade inte på så mycket ny musik. Inte ens något värt att komma ihåg iaf. Kanske börjar jag bli gammal. Eller så var all musik 2011 väldigt tråkig. Veronica Maggio gjorde Oscar Linnros 2.0. Brabra, men inte Oscar Linnros.
2011 var året jag besökte ett dagis för första gången sedan… jag själv gick på dagis. Väldigt roligt att se att de ser exakt likadana ut nu som då…
Jag såg Danny Saucedo fler gånger än jag såg min mamma.
Jag lovar Danny, jag stalkar dig inte. Vi råkar bara ha väldigt mycket samma vanor och tider.
Allra mest skrattade jag åt den här bilden. OMG!
2011, vad har du i beredskap för lilla mig?
Jag har önskningar. Jag har riktning. Jag tänker se till att det händer. Man måste skapa sin egen lycka, brukar det heta. I år gör jag det.
Jag hoppas att jag kan skapa någonslags skrivkontinuitet igen. Inte vara så rädd. Släppa sargen och låta det komma. Ja. Nu måste det till.
Litteraturåret 2011 öppnar stort med en ny bok av Magnus Dahlström. Ja, ni hör själva; en ny bok av Magnus Dahlström. Herreminje. Jag är så förväntansfull att jag nästan darrar.
Så 2011, jag begär inte mycket, men jag vill ha allt.
Då var det dags att sammanfatta ett omtumlande år.
2010 var året jag lämnade ön för innerstan. Ett uppsving utan dess like. Inga mera skruttåg med dålig tidtabell.
Jag försonades även något med det förflutna i och med att det kom inklampande på mitt jobb med bulleråbång. Det visade sig inte vara så farligt. Det visade sig till och med vara ganska trevligt. Vilket var extremt oväntat.
Jag fick en spark i baken från oväntat håll och den kommer jag att förvalta väl. Räkna med det.
2010 var året jag förlorade min tro på litteraturen och sen återfann den hos en egensinnig finska i form av Sofi Oksanen. Därför är Utrensning årets läsning alla kategorier. David Nicholls stal mitt hjärta med En dag. Sara Stridsberg bevisade återigen vilken bländande författare hon är.
Jag läste kanske inte så mycket böcker som jag brukar i år. Men jag läste desto bättre böcker. Delphine de Vigans Underjordiska timmar är kanske den läsningen jag mest kommer ta med mig in i 2011. Den vill liksom inte riktigt släppa taget om mig. Den lurar i bakhuvudet allt som oftast.
Per Hagman borde ha stryk.
På bio var jag i vanlig ordning knappt alls. Den film som reser sig högt över alla andra är Casey Afflecks I’m still here. Joaquin Phoenix visar en gång för alla vilken fantastisk skådespelare han är. Nu kan han göra vad sjutton han vill.
Befriad? Absolut.
I högtalarna och hörlurarna slogs Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray om utrymmet. Hmmm, det är så märkligt det där.
Enligt ryktet splittrades Snook eftersom de hade olika syn på musiken. Och den gör dom samma skiva?! I don’t get it.
Oskar Linnros kammar hem första platsen, men jag undrar om inte ordningen hade varit tvärtom ifall Adams-Rays skiva hade kommit först.
Men jag undrar verkligen hur D A-R tänkte när han släppte sin…
Besöket på Boda glasbruk och Erik Höglundutställningen i somras går till historien som den mest fascinerande upplevelsen. Loppisfyndet i form av en pytteliten turkos vas av herr Höglund var också årets finaste.
Jag lyckade vinna två (2!) böcker i konstlotteriet. Den ena, Rockysamlingen bytte jag bort mot Lokkosamlingen. Den andra; en bok om Stockholmsstadsplanering skulle göra Per Anders Fogelström grön av avund, men jag vet inte vad jag ska göra med den.
Nästa år tänker jag att det borde bli en tavla. Det är ju därför man är med i en konstförening.
Jag skrattade mest åt Sheldon Cooper och The Big Bang Theory tätt följt av Cam och Modern Family.
Mot slutet av året så skrattade jag åt den här fler gånger än jag kan räkna.
I likhet med Peepin’ Tom tänker jag i år säga mer JA! än nej.
Det kommer kanske inte innebära att jag, som Barney Stinson tyckte på nyår, tänker åka kundvagn ner för Götgatsbacken. Men jag kommer iaf tänka efter både en och två gånger innan det kommer ett nej över dessa läppar.
I vår kommer både Sara Stridsberg och Per Hagman med nya böcker. Oh my lord lordy lord. Jag svimmar nästan av förväntningar. Redan nu.
I detta glädjens inledning av 2010 hyllar jag The Baseballs och deras underbara rockabillycovers. Jag vill bara dansadansadansa. Det går dessutom utmärkt att träna till dem.
Riktigt så illa var 2009 kanske inte.
2009 var året som innebar hårthårthårt jobb och inte så jävla mycket utdelning. Förrän på slutet. Det var trevligt med ”nytt” jobb och en hemlig agent.
Litterärt: Jag tycker nog att 2009 var ett konstigt år rent litterärt. Som ett litet mellanår som jag ändå tyckte rätt bra om. Vackrast och starkast var Monika Fagerholms Glitterscenen. Den var efterlängtad och den levde upp till alla förväntningar och mer. Jag har fått en del frågor om den. Vad grejen med den egentligen är. Jag säger som så här; antingen köper man Fagerholms litterära landskap, den som tangerar verkligheten, men inte är verkligheten. Eller så gör man det inte och då är man en läsupplevelse fattigare.
Karolina Ramqvists Flickvännen stod för den stora överraskningen. Jag var överväldigad och har ännu svårt att prata om den. Detsamma gäller för Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Andra läsupplevelser som företrädesvis bör nämnas i versaler är; Igelkottens elegans och Därunder ett helvete. Jag är mer än lovligt förtjust och glad över att Sekwa håller stilen och gång på gång överraskar mig med sin spännande, roliga och vackra utgivning. Fortsätt så.
Det var nervöst och spännande bortom sunt förnuft att stå öga mot öga med både Siri Hustvedt och Jeanette Winterson.
Musikaliskt tillhörde året i princip enbart kent. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det. Den inledande tondöva och oförberedda kören är bland det mest geniala jag någonsin har hört. Madre Mia!
I övrigt gjorde jag en underbar upptäckt i Miike Snow. Längesen jag hörde ny musik som tog mig med storm.
Filmiskt Ja… det var väl för helvetes sorgligt att Joaquin Phoenix bestämde sig för att sluta filma. Jag hoppas att han tar sig samman och återvänder i sin forna storhet. Reservation Road och Two lovers klarade iaf jag mig utan.
Jag tycker det mesta som kom 2009 är filmer jag kunde klarat mig utan; Inglorious Bastards, Revolutionary Road, Public Enemies och The Reader var rent skräp om ni frågar mig.
Bäst tycker jag nog The Curious Case of Benjamin Button och The Wrestler var. Seth Rogen är en kille jag vill se i annat än fjantiga komedier 2010.
Vi sa hej då till Willy Kyrklund, Michael Jackson och Brittney Murphy. Inget som berörde mig nämnvärt. Värre var det med Patrick Swayze. Skulle säga att vi är många som fått vår uppfattning om hur en kille ska vara definierade av den svårmodige Johnny i Dirty Dancing.
Så klingar ännu ett år på sista tonen. Jag tänker inte ägna mig åt sentimentalitet. Personligen tycker jag inte att det finns så mycket att minnas från 2008. Det var inget dåligt år, men inte heller ett speciellt minnevärt år, ett högst mediokert år.
Stoltast: Jag. 2008 var året jag lyckades med att börja träna utan att sluta och faktiskt hittade sporter jag både tycker är kul och är bra på.
Att jag dessutom landade en fast anställning går ju inte av för hackor det heller.
Årets fynd: det måste vara alla roliga och tokiga vintage/loppisfynd det här året har stått för. Galnast var hela den där kassen med klänningar för 15kronor styck jag hittade på mitt nyaste hemliga ställe. Halva priset på alla klänningar och hur många klänningar som var som sydda för mig. Galet. Galet. Galet.
Litterärt: Året började trögt. Inte mycket att hurra för. Framemot sommaren var jag till och med rätt trött på litteratur. Under sommaren infann sig en del guldkorn, som A bit of a Blur, Bombyx, Edelcrantz förbindelser och den helt gudomliga Mig äger ingen. För att under början av hösten återgå till ren och skär trötthet, för att inte säga snudd på förakt. Men med en comeback på den där förhatliga bokmässan infann sig även läslusten. Och sedan dess känns det som att jag har vadat fram i böcker att älska; Leka med modernism, Den amerikanska flickan, Svart som silver, Kärlek, hur fan gör man? och inte minst Twilight. Första boken är gudomlig, men sen går det sakta men säkert utför, fjärde boken kommer jag med största sannolikhet aldrig att läsa ut.
Avslutade året med att bland annat läsa Ett annat liv som slog knock out på det mesta.
Musikaliskt: Kommer jag knappt ihåg vad jag har lyssnat och verkligen gillat 2008. Jo, Hello Saferide lyckades med konststycket att följa upp sin första skiva med en ännu bättre andra. Kleeruptåget hakade jag inte på och orkade jag aldrig intressera mig för.
Året tillhörde inte Lasse Lindh som jag förutspådde. Men man kan ju inte alltid ha rätt.
På årets sista dag kom så låten, låtarnas låt in i mitt liv På drift med dom kära kentpojkarna. Herregud. Herregud. Det var årets finaste julklapp, vid sidan om bonbonjären som E och hans mamma gav mig.
Filmiskt: Fånigt nog så måste jag nog säga att Mamma Mia var det gladaste och bästa som passerade i min väg i år. Annars var I’m not there magnifik.
Sämst, av det som ansågs vara bäst, tyckte jag Låt den rätte komma in. Fattar inte hypen alls.
Heath Ledger saknas våldsamt.
Likaså har jag svårt att resa mig upp efter chocken att Joaquin Phoenix ska sluta filma.
Ny familjemedlem: Igor gjorde entré i höstas och turas nu om att bo hos mig och Erik.
Det finns säkert en massa mer att säga om 2008, men jag låter bli för stunden.
Upptakt, nertakt, tvåtakt, hjärtklapp. 2008 fick en start ingen vill minnas.
Kylan och snön tog kål på alla hoppfulla intentioner.
Slas och Anders Paulrud lämnade tomrum efter sig. Den här gången skriver jag inga hyllningstal. Den här gången väljer jag tystnaden.
Nyårslöfte 1: Mer kul, mindre tråkigt.
Hittills har tråkigt överglänst kul i alla avseenden. Även om E would beg to differ.
Musikaliskt, tror, eller kanske mest hoppas jag, att året tillhör Lasse Lindh. Att vara med i Melodifestivalen kanske inte är det mest creddiga han kan göra, men det blir nog bra.
Så här i januarifrustration/desperation/irritation/mutation är han bästa sällskapet. Hjälper mot allt utom förkylningsbaciller.
I år smäller det: Jag säger ”Chris Evans”. Ni säger ”Va?!” Om ett år säger ni ”Åååååh!”
Högt ställda förväntningar: Om det fanns något i mitt liv jag inte hade högt ställda förväntningar på skulle jag vara en mycket gladare människa. Men nu är jag som jag är. So here goes:
Anton Corbijns Control som bygger på Deborah Curtis bok (+lite mer) tror jag stort om. Anders Nilsson gjorde en bländande översättning av boken till svenska förra året. Jag bockar och bugar.
Är det i år Nobelpriset går till allas älskling JCO? Eller till min älskling JW?
Troligtvis går det till en förstockad gammal man med ena foten i graven.
Stefan Lindberg som kursansvarig.
Johan Kinde debuterar som författare. Med en riktig Kindetitel Någon sorts extas.
Kortprosaprojektet. Ska bli ett sant nöje. Ett inte infekterat och bara glädjefyllt nöje.
Lågt ställda förväntningar: Diktsamlingen. Som jag är mycket, mycket trött på. I nuläget vill jag bara bli klar. Jag tror ingenting om den.
Sen tänker jag lämna allt vad träd och mystiska djupdykningar i det egna psyket heter bakom mig. Never to look back.
Nyårslöfte 2: Stop being such a fuckin’ drama queen.
Att se ett äckligt yngel till Arne Weise uttala sig om 2008 i Nöjesguiden får mig att kräkas.
Att Aase Berg nomineras till det där DN priset gör mig glad och varm. Som en kattunge framför öppen brasa. Med utdragna klor.
Miss Li vill jag höra mer av. Bara jag slipper se hennes äppelkäcka uppsyn. Vad är det med vattnet i Dalarna, egentligen?
Secretary kommer jag inte se om, även om det kanske var den seriöst bästa film jag sett på länge.
Världen enligt Audrey Fenn 