2009; sayonara sucker

Riktigt så illa var 2009 kanske inte.

2009 var året som innebar hårthårthårt jobb och inte så jävla mycket utdelning. Förrän på slutet. Det var trevligt med ”nytt” jobb och en hemlig agent.

Litterärt:
Jag tycker nog att 2009 var ett konstigt år rent litterärt. Som ett litet mellanår som jag ändå tyckte rätt bra om. Vackrast och starkast var Monika Fagerholms Glitterscenen. Den var efterlängtad och den levde upp till alla förväntningar och mer. Jag har fått en del frågor om den. Vad grejen med den egentligen är. Jag säger som så här; antingen köper man Fagerholms litterära landskap, den som tangerar verkligheten, men inte är verkligheten. Eller så gör man det inte och då är man en läsupplevelse fattigare.
Karolina Ramqvists Flickvännen stod för den stora överraskningen. Jag var överväldigad och har ännu svårt att prata om den. Detsamma gäller för Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Andra läsupplevelser som företrädesvis bör nämnas i versaler är; Igelkottens elegans och Därunder ett helvete. Jag är mer än lovligt förtjust och glad över att Sekwa håller stilen och gång på gång överraskar mig med sin spännande, roliga och vackra utgivning. Fortsätt så.
Det var nervöst och spännande bortom sunt förnuft att stå öga mot öga med både Siri Hustvedt och Jeanette Winterson.
Musikaliskt tillhörde året i princip enbart kent. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det. Den inledande tondöva och oförberedda kören är bland det mest geniala jag någonsin har hört. Madre Mia!
I övrigt gjorde jag en underbar upptäckt i Miike Snow. Längesen jag hörde ny musik som tog mig med storm.
Filmiskt Ja… det var väl för helvetes sorgligt att Joaquin Phoenix bestämde sig för att sluta filma. Jag hoppas att han tar sig samman och återvänder i sin forna storhet. Reservation Road och Two lovers klarade iaf jag mig utan.
Jag tycker det mesta som kom 2009 är filmer jag kunde klarat mig utan; Inglorious Bastards, Revolutionary Road, Public Enemies och The Reader var rent skräp om ni frågar mig.
Bäst tycker jag nog The Curious Case of Benjamin Button och The Wrestler var. Seth Rogen är en kille jag vill se i annat än fjantiga komedier 2010.

Vi sa hej då till Willy Kyrklund, Michael Jackson och Brittney Murphy. Inget som berörde mig nämnvärt. Värre var det med Patrick Swayze. Skulle säga att vi är många som fått vår uppfattning om hur en kille ska vara definierade av den svårmodige Johnny i Dirty Dancing.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s