Kategoriarkiv: Pappaskildringar

Om man håller sig i solen

Jag är tillbaka i min favoritgenre!
Jag har längtat efter Johanna Ekströms Om man håller sig i solen sen innan jul när jag först hörde talas om den.
En skicklig poet och en pappahistoria utöver det vanliga.
Oddsen var goda.

Utfallet blev mycket bra.
Johanna Ekströms historia om sin uppväxt, om sin pappa den högt uppburne akademiledamoten Per Wästberg, är ett ganska skakande stycke prosa.
Det finns ganska många ondskefulla, hårda, fula ord att yttra både om Per Wästberg och Margareta Ekström (mamman), men jag väljer att avstå. Läs för er själva.

Barnet Johannas universum är en värld av fasader.
En värld där det som visas upp är scenografin av ett vackert hem, en perfekt familj.
Ett lyckligt skådespel för allmänt uppvisande.
Vad som är kvar när ridån dras ner och lamporna släcks är tomheten.
Tomheten och ensamheten.

Vad som drabbar mig hårdare än hårt är Johanna Ekströms språk.
Det är kyligt.
Det är hårt.
Det är helt utan känslor.
Och det gör det än obehagligare.

Om man håller sig i solen är ingen läsning för ditt livs lyckliga stunder. Den kostar på att läsa.
Trösten är att du kommer ut på andra sidan väldigt glad över att dina föräldrar inte är som dessa…
För även om den stora boven är pappan så går det inte direkt att hävda att mamman är utan skuld.

Annonser

Pappor och mammor och litteraturen däremellan.

Dagar av lättja och vällust. Tid av vila och eftertanke.
Jag har precis sett The King’s Speech vilket kanske delvis förklarar min högtidliga ton. Att det är nationaldag har väldigt lite, för att säga intet, med det att göra.
Jag har på sistone läst mycket, en del mindre bra, en del rent uselt, men förvånansvärt mycket har varit riktigtriktigt bra. Jag har plöjt en hel del film också.
Förvånansvärt många av dem har varit med Colin Firth, vilket nästan alltid är ett tecken på kvalitet. Bäst var inte The King’s Speech, utan And when did you last see your father. Skriven av David Nicholls med inte bara Firth utan dessutom Jim Broadbent i huvudrollerna. Ytterligare en kvalitetsstämpel.
En mans inre uppgörelse med sin karismatiska, döende pappa.
Fruktansvärt bra. Bland det bästa jag sett på länge. I en passage i slutet av filmen ställs frågan när du senaste såg din pappa. Och då inte som den döende, utan som en frisk man, och sonens minne är när de hjälps åt att hänga upp en taklampa och pyssla i huset som han flyttat in i med sin familj.
Mitt sista friska minne av min pappa är ett likaledes vackert, enkelt minne. Jag hade precis kommit in på min drömutbildning. Jag hade precis fått det beskedet jag velat ha så länge, men inte vågat hoppas på. Min pappa sa: ”Jag har aldrig förstått det där med skrivandet, men jag hör hur glad du är därför är jag också glad.”
Några månader senare dog han och det går inte en dag utan att jag saknar honom, trots att det snart har gått sex år. Jag tänker ofta på hur glad han hade varit för det jag har åstadkommit.  Lika ofta tänker jag på allt det jag hade velat fråga om. Nu när jag vet vilka frågor jag vill ha svar på. Saker som ingen annan kan svara på.
Men mest tänker jag på allt det jag skulle vilja berätta för honom. Sådant som jag vet att ingen annan skulle intressera sig lika mycket för.
Så, ja, det där kanske fungerar som en programförklaring, i sin korthet, till min fascination över frånvarande pappor i litteraturen. Jag vet att många undrar var de frånvarande mammorna håller hus. Det vet jag nu; de finns i två helt underbara böcker. Nämligen Amanda Hellbergs Döden på en blek häst och Joanna Hershons Fånga det förflutna. Den sistnämnda tror jag få känner till. Den fångade mitt intresse för flera år sedan, mest på grund av omslaget. Sturskheten och friheten i bilden har fastnat hos mig.
Alice mamma kommer och går. Familjen försöker leva utan henne med blandat resultat. När hon i en brand dör så splittras familjen. Och många år senare försöker Alice förstå.
Kanske inte den största litteratur om frånvarande föräldrar som skapats, men trivsam och väldigt amerikansk.
Amanda Hellberg däremot… ojojoj, kan vara en bra inledning. Jag tyckte Styggelsen var helt oläsbar och var väldigt tveksam till att läsa Döden på en blek häst. Men vad skönt när det händer, när en författare som man känt tveksamhet inför nålar fast en i soffan och vägrar låta en göra något annat än att läsa, läsa, läsa. Oxford är en älsklingsplats i litteraturen, ja, universitetområden i den anglosaxiska världen i största allmänhet.  Och det här är inget undantag.
För att tala klarspråk; Döden på en blekhäst är sjukt jäkla bra.

Du och jag, farsan

Min fäbless för pappahistorier är inget jag direkt hymlar med. Jag läser dem maniskt och de står för sig själva i bokhyllan.
Så därför är det väl inte direkt konstigt att jag läser Cajsa-Stina Åkerströms Du och jag, farsan. Även om jag måste erkänna att jag kände ett visst motstånd.

Men facit på hand undrar jag varför Åkerström skriver boken, eller varför hon skriver den är väl helt uppenbart; att fånga bilden av det förflutna, förstå sin pappa och på sista änden förstå sig själv.
Men varför släpper förlaget och förläggaren igenom den i det här skicket?
Varför har det inte slipats mer på den? Varför har den inte gjorts mindre som en slarvig dagbok där någon stoppat in förtydligande; att Marie-Louise Bergenstråhle nu mera heter Ekman är väl ändå fullkomligt oviktigt.  Att de flesta personer heter Y, M, J, A etc. känns också väldigt konstigt. De har väl namn?
Hade den fått släppas i det här skicket om farsan inte hetat Fred Åkerström?
Det tror inte jag.

Allt vi här drömma om

Som del i den aldrig sinande högen med pappaböcker som jag dras till, likt en knarkare på jakt efter nästa fix, har jag nu kommit till Erik Wijks Allt vi här drömma om.
När Erik Wijks pappa dör, så är det inte en pappa som dör. Utan en främling som gjort sitt yttersta för att stänga omvärlden, inklusive sina barn, ute.
För att förstå sin pappa eller kanske för att finna förklaringar till varför det gick som det gick företar sig Wijk en resa genom sin släkts historia.
Under resans gång blir det rätt långrandigt och jag stör mig rätt mycket på bristen av känsla. När jag läste Gabriella Ahlström häromsistens saknade jag journalistisk skärpa. Här önskar jag att den inte fanns, eller att det åtminstone var mindre av den.
Jag stör mig på att det är så kyligt och jag ställer mig gång på gång frågan varför. Varför skriver Erik Wijk den här boken? Varför måste jag veta varje liten detalj om hans pappas släkt? Jag vill läsa om pappan, inte om hans släkt.
Men så i de två sista kapitlen (delarna) händer något. Författaren och den grävande journalisten tar ett steg åt sidan och sonen träder fram. Det blir en känslig skildring av den pappan och den sonen som aldrig kände varandra. Och jag är mycket glad att jag inte gav upp utan fortsatte läsa.
Det är inte så att jag behöver en sorglig pappaskildring för att gilla den. Däremot vill jag förstå varför författaren skriver om sin pappa.
För att förlåta måste man förstå. För att förstå måste man förlåta. Jag låter som en BOATS nu, men det bjuder jag på.

Blåbärsmaskinen, slutrapport

Häromdagen lämnade jag en delrapport på Nils Claessons Blåbärsmaskinen med löfte om en slutrapport.
Jag har ett nästan sjukligt förhållande till pappahistorier i litteraturen. Jag bara MÅSTE läsa dom. Och 8 av 10 gånger gråta mig igenom dem.  Ojojoj, vad en psykolog skulle ha mycket att säga om det. Fast kanske inget som jag inte redan vet.
Blåbärsmaskinen
är definitivt inte av dem jag gråter till.
Som jag skrev tidigare så är språket väldigt kliniskt. Det är sakligt och kallt, det finns inget utrymme för sköna omskrivningar.
För min del tycker jag att boken vinner mycket på att ha den här tonen. Det blir inte ytterligare en smetig pappabok. Utan en rapport om livet i skapargudens skugga.
Emellanåt skimrar kärleken och respekten till och det blir som små smycken man så gärna vill bära.
I pocketutgåvan finns ett tillägg där Nils Claesson skriver om mottagandet av  boken och hur svårt det verkar vara läsarna (kritikerna) att separera bilden av deras fantastiska Slas med bilden av Nils pappa Stig.
Det är ju så man bli förbannad.

Nu när jag ska flytta och nya bokhyllor ska införskaffas så innebär det ju också att det finns utrymme för omgruppering i bokhyllorna. En pappahylla vore kanske på sin plats…

Long time no see.

Det var ett bra tag sedan sist.
Livet har haft en konstant förmåga att komma emellan under årets första tre månader.

Det viktigaste i kråksången är min fina, underbara, kära, älskade lilla lägenhet. Byebye 19kvadrat. Hello 40 kvadrat.  Det är stort som ett slott. För stunden bor Es ägodelar hos mig och det finns fortfarande gott om plats. 2 gigantiska garderober. 1 lite mindre. 50-tals luckor i köket. Badkar. Rådjur, ekorrar och hackspettar utanför fönstret. Utsikt över hela Stockholm.
Sen är det ju det här otroliga med Lyrikvännen. Jag ska vara med. Jag har blivit erbjuden att vara med. Inte skickat texter.
Och jobbflytten. Ja, flytt har varit temat för första månaderna. Men nu är jobbet på plats i lokalerna i Magasinet. Och matsalen har sin fördelar.

Läsandet har legat nere. Eller det stämmer väl inte, men jag har verkligen inte läst så mycket bra.  Förrän nu på slutet. Fredrik lät mig läsa Igelkottens elegans innan den ens har kommit. Säger inget än. Har precis läst ut Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist. Charmig och fin. Finns meningar i den som jag kunde ha skrivit. Finns meningar i den som jag har skrivit, fast på mitt sätt. Lionel Shrivers Dagen efter tyckte jag inte var något vidare. Eller den var ju helt okej. Men helt okej är inte tillräckligt i min värld.