Du och jag, farsan

Min fäbless för pappahistorier är inget jag direkt hymlar med. Jag läser dem maniskt och de står för sig själva i bokhyllan.
Så därför är det väl inte direkt konstigt att jag läser Cajsa-Stina Åkerströms Du och jag, farsan. Även om jag måste erkänna att jag kände ett visst motstånd.

Men facit på hand undrar jag varför Åkerström skriver boken, eller varför hon skriver den är väl helt uppenbart; att fånga bilden av det förflutna, förstå sin pappa och på sista änden förstå sig själv.
Men varför släpper förlaget och förläggaren igenom den i det här skicket?
Varför har det inte slipats mer på den? Varför har den inte gjorts mindre som en slarvig dagbok där någon stoppat in förtydligande; att Marie-Louise Bergenstråhle nu mera heter Ekman är väl ändå fullkomligt oviktigt.  Att de flesta personer heter Y, M, J, A etc. känns också väldigt konstigt. De har väl namn?
Hade den fått släppas i det här skicket om farsan inte hetat Fred Åkerström?
Det tror inte jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s