Blåbärsmaskinen, slutrapport

Häromdagen lämnade jag en delrapport på Nils Claessons Blåbärsmaskinen med löfte om en slutrapport.
Jag har ett nästan sjukligt förhållande till pappahistorier i litteraturen. Jag bara MÅSTE läsa dom. Och 8 av 10 gånger gråta mig igenom dem.  Ojojoj, vad en psykolog skulle ha mycket att säga om det. Fast kanske inget som jag inte redan vet.
Blåbärsmaskinen
är definitivt inte av dem jag gråter till.
Som jag skrev tidigare så är språket väldigt kliniskt. Det är sakligt och kallt, det finns inget utrymme för sköna omskrivningar.
För min del tycker jag att boken vinner mycket på att ha den här tonen. Det blir inte ytterligare en smetig pappabok. Utan en rapport om livet i skapargudens skugga.
Emellanåt skimrar kärleken och respekten till och det blir som små smycken man så gärna vill bära.
I pocketutgåvan finns ett tillägg där Nils Claesson skriver om mottagandet av  boken och hur svårt det verkar vara läsarna (kritikerna) att separera bilden av deras fantastiska Slas med bilden av Nils pappa Stig.
Det är ju så man bli förbannad.

Nu när jag ska flytta och nya bokhyllor ska införskaffas så innebär det ju också att det finns utrymme för omgruppering i bokhyllorna. En pappahylla vore kanske på sin plats…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s