David Foenkinos

Oförglömlig dedikation!

Veckan efter att jag träffade Jojo Moyes hade jag den stora äran att äta lunch med David Foenkinos på Gyldene Freden.
David Foenkinos har skrivit en av årets charmigast och knasigaste böcker; Nathalie – en delikat historia.
Inte helt oväntat så är Foenkinos ungefär lika charmig och knasig som sin bok.
Min franska är ju snudd på ickeexisterande men hans engelska var riktigt bra och hans svenska var faktiskt inte helt dum den heller!

Mitt bestående minne av den här lunchen är helt klart hans fascination över mitt nagellack. Som till och med fick en dedikation!

 

Dagar utan hunger

Delphine de Vigans Dagar utan hunger är den sortens läsning som sträcker sig längre än läsningen själv.
Den sortens läsning där tankarna ibland tar över och appliceras på läsningen.
Eller om läsningen appliceras på tankarna.
Jag är inte helt säker.

I Dagar utan hunger är Laure inlagd på sjukhus.  Hon är avmagrad på gränsen till inget.  Medan hon iakttar sin omgivning går hon sakta, sakta upp i vikt.

Anorexia är, som jag ser det i den här läsningen, ett sorts beroende. Delphine de Vigan visar med stor skicklighet att så är fallet; förnekelsen, försöken att skydda sitt beroende, omgivningens förakt/oförstående/hjälplöshet.
Jag håller verkligen tummarna för att  Laure ska övervinna anorexin. Men helt säker känner jag mig inte när sista sidan kommer.
Hennes önskan att övervinna den känns inte lika stark som hennes önskan att vara doktor Brunel till lags.
Men kanske är det precis det lilla som behövs; att någon ser en och inte dömer en trots ens ”brister”.

I läsningen av Dagar utan hunger har jag så många trådar nedskrivna. Många av dom handlar om just det där; att någon ser utan att döma. Lika många handlar om beroendet.
Två andra punkter sticker iväg markant; självhat och identitet.
Att åtminstone vara ”Anorektikern” är att vara någon.
Att vara någon är att vara mer än att vara inget. Så är det.

Samarbete med fluga

Lydia Davis är en ny bekantskap för mig.
Men när vänskapen presenteras av Sekwa så måste jag så klart omfamna den och utforska den närmare.

Samarbete med fluga är Lydia Davis fjärde novellsamling och den första som översatts till svenska. (och den första Sekwaboken, så vitt jag vet,  som inte har franska som originalsprpåk)
Jag är inte jätteförtjust i noveller i största allmänhet, trots att flera av mina favoritförfattare är förtjusta i novellformen. Stig Dagerman och Claire Castillon, för att nämna två.
Ofta tycker jag att de är för korta, att historien knuffas ihop, att allt det där jag vill veta fastnar eller försvinner. Novellsamlingar är ännu svårare eftersom de oftast är väldigt spretiga och utan sammanhang.

Lydia Davis novellsamling är väldigt varierad. Novellerna varierar i längd från två rader till närmare 60. Jag är tveksam till den röda tråden. Finns den? Kanske gör den det i sin syn på oss och på det aparta i våra omgivning. Det aparta som vi nästan ser som normalt. Om vi inte tittar tillräckligt noga.

Samarbete med fluga är en bok som tar sin tid. Och det får den gärna göra. Det får ta sin tid och inte alltid vara perfekt.

 

Bubblor

Förra lördagen innan jag började läsa Claire Castillons Bubblor var jag och handlade. Jag var sjukt sugen på en semla, men när jag stod där i affären så slog tanken mig; ”Menherregud” Jag kan ju inte äta semla när jag läser Bubblor!”.
Så vad hände?
Jo, jag köpte jordgubbar istället.
När jag kommer hem så undrar jag vad sjutton jag hade gjort. Why, but why, köpte jag jordgubbar?!

Varför berättar jag det här? Jo, för att det säger en del om Claire Castillon och de konnotationer hon ger.
När jag tänker på Castillon och hennes böcker så är det stramt och skirt och vackert och njutningsfullt.
Men så är det ju inte…
Castillonläsningarna är kletiga, vulgära, lamslående roliga, ganska chockerande och tämligen knäppa. Lägg där till att hon är vacker som en dag och vass som ett rakblad.

Med andra ord; mer semla än jordgubbe. (Även om jag inte riktigt vet hur jag får in rakbladet, men ni fattar kanske vad jag menar.)

Bubblor är inget undantag. Ett drygt 30tal korta noveller, alla döpta till personnamn.
Jag sug in i Castillons värld, språk och låter varje känsla vara sig själv. Jag låter mig överrösas av allt hon ger mig. I mina Castillonläsningar är jag ett oläst blad. Jag inbillar mig inte att jag vet vad som kommer hända, jag låter det bara hända. Jag vet att vad jag än skulle få för mig att tro är det fel.  Så därför låter jag bli. Därför tillåter jag mig att hänföras, chockeras, älska, hata i ögonblicket det inträffar.

Det är med andra ord inte helt enkelt att läsa Castillon. Det kräver sin stund, det korta omfånget till trots. Och tiden det tar efter läsningen att tänka på vad man just har läst är ännu längre. Men det är välspenderade timmar.

Årets hittills bästa läsning! Utan tvekan.

Tunisian girl

Jag är ingen politisk läsare, så tillsynes är jag helt fel läsare av Lina Ben Mhennis Tunisian girl.
Jag har politiska övertygelser och en mängd åsikter och sympatier. Det är bara det att jag inte vill ha en politisk blogg. Jag vill inte vara en politisk person.

Men att läsa Tunisian girl är att fyllas med vrede, uppgivenhet och samtidigt ingjutas med hopp.
Varför blev inte den arabiska våren ”Den arabiska våren” förrän Egypten och Libyen plockade upp den tunisiska fanan?
Varför går olja alltid före människoliv?

Lina Ben Mhenni var en av de första bloggarna som rapporterade från Tunisien, som visade omvärlden vad som pågick. Hon deltog i upproret och hon gjorde skillnad.
Det är en kort liten bok, perfekt i sitt format och sitt snitt, klockar in på ca 50 sidor. 100 sidor till hade gjort den outhärdlig (antagligen). Nu lyckas hon med konststycket att omvandla bloggens styrka till ett bokformat.

Tunisian girls skärpa är sylvass och dess innehåll är viktigt. Dela ut den i samhällskunskapsundervisningen på högstadiet, så kidsen lär sig något som har med verkligheten att gör.

Dag 22 Den bästa bok jag äger

Ni kanske märker att jag försöker att variera mig och inte nämna samma böcker hela tiden. Det är en ansträngning.
En av de vackraste böcker jag äger är en pocketutgåva av Olof Lagercrantz biografi om Stig Dagerman från kanske 80-talet/tidigt 90-tal.
Annars är jag löjligt stolt över min samling Sekwaböcker. Väldigt stiliga och bra böcker.
Rent allmänt kan man väl säga att jag äger alla böcker jag älskar. Nästan.