Delphine de Vigans Dagar utan hunger är den sortens läsning som sträcker sig längre än läsningen själv.
Den sortens läsning där tankarna ibland tar över och appliceras på läsningen.
Eller om läsningen appliceras på tankarna.
Jag är inte helt säker.
I Dagar utan hunger är Laure inlagd på sjukhus. Hon är avmagrad på gränsen till inget. Medan hon iakttar sin omgivning går hon sakta, sakta upp i vikt.
Anorexia är, som jag ser det i den här läsningen, ett sorts beroende. Delphine de Vigan visar med stor skicklighet att så är fallet; förnekelsen, försöken att skydda sitt beroende, omgivningens förakt/oförstående/hjälplöshet.
Jag håller verkligen tummarna för att Laure ska övervinna anorexin. Men helt säker känner jag mig inte när sista sidan kommer.
Hennes önskan att övervinna den känns inte lika stark som hennes önskan att vara doktor Brunel till lags.
Men kanske är det precis det lilla som behövs; att någon ser en och inte dömer en trots ens ”brister”.
I läsningen av Dagar utan hunger har jag så många trådar nedskrivna. Många av dom handlar om just det där; att någon ser utan att döma. Lika många handlar om beroendet.
Två andra punkter sticker iväg markant; självhat och identitet.
Att åtminstone vara ”Anorektikern” är att vara någon.
Att vara någon är att vara mer än att vara inget. Så är det.
Världen enligt Audrey Fenn 