Bubblor

Förra lördagen innan jag började läsa Claire Castillons Bubblor var jag och handlade. Jag var sjukt sugen på en semla, men när jag stod där i affären så slog tanken mig; ”Menherregud” Jag kan ju inte äta semla när jag läser Bubblor!”.
Så vad hände?
Jo, jag köpte jordgubbar istället.
När jag kommer hem så undrar jag vad sjutton jag hade gjort. Why, but why, köpte jag jordgubbar?!

Varför berättar jag det här? Jo, för att det säger en del om Claire Castillon och de konnotationer hon ger.
När jag tänker på Castillon och hennes böcker så är det stramt och skirt och vackert och njutningsfullt.
Men så är det ju inte…
Castillonläsningarna är kletiga, vulgära, lamslående roliga, ganska chockerande och tämligen knäppa. Lägg där till att hon är vacker som en dag och vass som ett rakblad.

Med andra ord; mer semla än jordgubbe. (Även om jag inte riktigt vet hur jag får in rakbladet, men ni fattar kanske vad jag menar.)

Bubblor är inget undantag. Ett drygt 30tal korta noveller, alla döpta till personnamn.
Jag sug in i Castillons värld, språk och låter varje känsla vara sig själv. Jag låter mig överrösas av allt hon ger mig. I mina Castillonläsningar är jag ett oläst blad. Jag inbillar mig inte att jag vet vad som kommer hända, jag låter det bara hända. Jag vet att vad jag än skulle få för mig att tro är det fel.  Så därför låter jag bli. Därför tillåter jag mig att hänföras, chockeras, älska, hata i ögonblicket det inträffar.

Det är med andra ord inte helt enkelt att läsa Castillon. Det kräver sin stund, det korta omfånget till trots. Och tiden det tar efter läsningen att tänka på vad man just har läst är ännu längre. Men det är välspenderade timmar.

Årets hittills bästa läsning! Utan tvekan.