Skräp

Att kalla mig  världens mest ambitiösa källsorterar och engagerade miljövän är kanske att ta i.
Men jag försöker att göra det jag kan.
Hur Mattias Hagbergs Skräp hamnade i min ägo vet jag inte riktigt, men på semestern plockade jag upp den i tron att det var en… novellsamling.
Ja, Mattias Hagberg,  jag ber om ursäkt för min okunnighet. Det kommer aldrig att upprepas. Jag lovar…

Om ni nu inte har läst Skräp så kan jag berätta att författaren börjar fundera kring det här med sopor. Hur mycket sopor gör en familj av med under en dag/vecka/månad.
Hagberg väger, mäter, vårdar sina sopor; först i lägenheten, sedan i källarförrådet. Det är äckligt och obehagligt. Samtidigt grips man in i Hagbergs önskan att förstå och räkna kring vad vi gör av med. Det vi slänger helt i onödan och av nödvändighet.
Men Mattias Hagberg nöjer sig inte där. Han tar sig djupare; han läser, studerar politiken kring soporna, besöker anläggningar runt om i Sverige.
Det mest rörande kapitlet är när han hänger med sopåkarna Tommy Blom och Anders Skyberg under deras arbetsdag. Jag har nog aldrig reflekterat över vilket arbete de utför. Hur hårt sopåkare arbetar. Och de gör det varje dag. Året om. Jämnt och ständigt. Vardagshjältar säger ni. Jag säger Livshjältar.

Slutsummeringen är en jäkligt obehaglig läsning som är nödvändigt. En bok som man lägger ifrån sig både med en uppgivenhet och med en känsla av ”Så här får det inte fortsätta!”
Mattias Hagbergs bok är en väckarklocka som jag önskar fler fick upp ögonen för.