Kategoriarkiv: Europeiska läsningar

När gud var en kanin

Ibland möter man skönlitterära böcker som rubbar ens värld fullkomligt.
En dag var en sån läsning.
Sarah Winmans När gud var en kanin är ytterligare en.
Jag läste den på ett tåg till Blekinge och var tvungen att sitta bakom solglasögon.
Tårarna rann och jag suckade storögt på ungefär varannan sida.

Sarah Winman historia om syskonen Elly och Joe, om yrvädret Jenny Penny, om underbara Charlie och om alla udda karaktärer som rör sig i utkanten av deras värld är helt magisk.
Magisk!
Alla andra ord är alldeles för betydelselösa.

Hur sjutton Winman lyckas väva samman Elly och Joes drömska, knäppa, snudd på tidsobundna (trots tydliga tidsmarkörer) med något som är så inskrivet i vår kollektiva nutidshistoria som 9-11 kan jag inte riktigt svara på.
Men vad som händer i det glappet, det hoppet in i verkligheten, är När gud var en kanin stora ögonblick.
Där finns inga skyddsnät, ingen räddning.
Som läsare är jag helt utlämnad till mig själv och min tro på karaktärerna i boken.
Det gör ont, tårarna strilar och varje ögonblick får mig att inse hur lyckligt lottad jag är.
Inte minst för att jag fortfarande har förmågan att uppslukas och beröras så här djupt av en läsning.

 

Annonser

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Om det skulle vara så att du aldrig har läst Jeanette Winterson så är Varför vara lycklig när du kan vara normal? inte boken jag skulle rekommendera dig att börja med. Välj istället Passionen, Det finns annan frukt än apelsiner eller Fyrväktaren.
Är du däremot en inbiten Wintersonläsare, som jag, så är den en självklarhet.

Historien känns igen från hennes tidiga böcker. Men här är det förtäckta skönlitterära borttagen och Winterson berättar sitt liv och försöker samtidigt förstå.
Och det är bara så… bra, rätt, hemsk, sorglig och på det hela taget alldeles fantastisk.

Det är lite som en resa att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal, en resa utan säkert mål. Jag känner att jag är med Winterson och letar ledtrådar och förståelse för det obegripliga som finns där och omger och ständigt gör sig påmint. Hennes flykt blir även min.

Det är ju som så att Jeanette Winterson är one of kind. Det finns ingen annan som hon. Ingen annan som drabbar mig lika hårt i varje stavelse.

 

Konsten att vara kvinna

Jag läste ett utdrag ur Caitlin Morans Konsten att vara kvinna tidigare i år och blev helt tagen.
Glad, tacksam och upplyft av att såna här böcker skrivs.

Så peppen inför svenska releasen var ju förstås enorm. Fråga mig inte varför jag inte läste den på engelska. I have no idea. It just happens.
Att jag missade hennes Sverigebesök på grund av en huvudvärk utöver det vanliga kanske vi kan tala tyst om.

Men Konsten att vara kvinna, av någon anledning hade jag fått för mig att den skulle vara rolig. Kanske allra mest för att Caitlin Moran är rolig. Och troligtvis för att Andres Lokko säger det.
Det är i mina ögon ingen rolig bok. Men det är en viktig bok.
En tankeväckande bok om självklara saker vi kvinnor gör, utan att ifrågasätta varför.

Caitlin Moran skriver rakt, utan krångliga åthävor, utan trams.
Det är som att sitta och lyssna på en nära vän som berättar om sitt liv, sina tankar, sina insikter om alla jävla skit som omger och om allt det fina.
Inte läsa en bok; lyssna till en vän.

Alldeles strålande, galet briljant och helt utan filter.

Dagar utan hunger

Delphine de Vigans Dagar utan hunger är den sortens läsning som sträcker sig längre än läsningen själv.
Den sortens läsning där tankarna ibland tar över och appliceras på läsningen.
Eller om läsningen appliceras på tankarna.
Jag är inte helt säker.

I Dagar utan hunger är Laure inlagd på sjukhus.  Hon är avmagrad på gränsen till inget.  Medan hon iakttar sin omgivning går hon sakta, sakta upp i vikt.

Anorexia är, som jag ser det i den här läsningen, ett sorts beroende. Delphine de Vigan visar med stor skicklighet att så är fallet; förnekelsen, försöken att skydda sitt beroende, omgivningens förakt/oförstående/hjälplöshet.
Jag håller verkligen tummarna för att  Laure ska övervinna anorexin. Men helt säker känner jag mig inte när sista sidan kommer.
Hennes önskan att övervinna den känns inte lika stark som hennes önskan att vara doktor Brunel till lags.
Men kanske är det precis det lilla som behövs; att någon ser en och inte dömer en trots ens ”brister”.

I läsningen av Dagar utan hunger har jag så många trådar nedskrivna. Många av dom handlar om just det där; att någon ser utan att döma. Lika många handlar om beroendet.
Två andra punkter sticker iväg markant; självhat och identitet.
Att åtminstone vara ”Anorektikern” är att vara någon.
Att vara någon är att vara mer än att vara inget. Så är det.

Inte helt perfekt

Ojoj, vad tiden går!
Jag läste Lucy-Anne Holmes Inte helt perfekt för mer än en månad sedan.

Jag läste första boken om Sarah Sargeant för ungefär ett år sedan.
Och fann till min stora förvåning att jag gillade den.

I den här boken befinner sig Sarah i ett förhållande och är förstås nojig och känslig över det.
Men det är fortfarande en bitsk och rapp ton som genomsyrar läsningen.

Inte helt perfekt är en skön läsning. Väl värda en skål vattenmelonbitar smaksatta med vaniljvodka.

Venedig är en fisk

Jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft någon speciellt stor önskan om att åka till Venedig. Jag har tänkt på den som en ganska smutsig och sönderturistad stad. Och illaluktande. Fråga mig inte varför.
Kanske för att Venedig är en stad som alla har en uppfattning om. Ungefär som New York.

Efter att ha läst Tiziano Scarpas Venedig är en fisk är min känsla en helt annan.
Jag känner mig lite lurad. Av vem vet jag inte, kanske allra mest av mig själv som gått omkring med den här snorkiga attityden gentemot Venedig.

Nu vill jag inget hellre än flanera runt, gå vilse i staden som det inte går att gå vilse i. Jag vill åka till Murano och titta på glas. Jag vill se Burano i all sin färggladhet. Känna den disiga solen i ögonen en tidig på morgon på Markusplatsen.

Alla dessa tankar föds genom läsningen. Scarpa är rak och ärlig i sin kommunikation, han berättar utan omskrivningar om sin stad. Kanske inte den vackraste, men det är ändå hans stad.

Venedig är en fisk är utgiven av relativt nya förlaget Laurella & Wallin som ger ut något så fantastiskt som skönlitterära reseguider. Det här må vara min första, men garanterat inte min sista läsning av förlagets böcker. Alldeles underbart.

Stål

Omslaget till Silvia Avallones Stål är bland det snyggaste jag sett i år.
Kombinationen av somrigt turkost, likgiltiga soldyrkare och stålbalkarna är en perfekt fond till historien som rullas upp innanför pärmarna.

Anna och Francesca är 13 år och överhuvuden i sitt eget kungarike. Perfekta och fulla av framtidsdrömmar. Så där som man bara kan vara innan man inser att världen inte är ens ostron…

Stål är Avallones debut. En mycket lyckad sådan, dessutom. Det är en skrämmande uppgörelse i både språk och handling med det Italien vi ser på nyheterna.
Ilskan och aggressiviteten håller berättelsen i ett järngrepp, ett grepp som inte stumnar. Och jag läser med uppspärrade ögonen och med boken krampaktigt i mina händer. Den är svår att släppa ifrån sig och ännu svårare att sluta tänka på.

Silvia Avallone ligger härmed på listan över författare att hålla ögonen på.

Känslan av död

Man kan säga att jag är världens sämsta bloggare. Och man kan även säga att jag är världens sämsta läsare.
Men allt är Carl-Johan Vallgrens fel. Det är säkert.

Jag har varit lite smånyfiken på Elly Griffiths ett tag nu, men det har liksom inte blivit av att läsa henne. Tills nu.
Av någon anledning började jag med hennes senaste på svenska Känslan av död vilket är den fjärde boken om Ruth Galloway.
Något säger mig att det var ett misstag att börja med senaste boken. En annan sak som slår mig ganska rejält är att jag är för inkörd på Bones. Det blir felkopplingar i hjärnan så att säga.
Bara det att den utspelar sig i England ställer till stora problem till en början. Och att Ruth har känslor och oroar sig. Eller att Nelson har en fru som han väljer före Ruth och Kate. Det skulle aldrig Booth göra! Idiotiskt, jag vet.

Så det var inte helt lyckat att läsa del fyra först. Men jag blir ändå ganska nyfiken. Och intresserad av att lära känna Ruth Galloway.
Vi må ha fått en lite trist start, men jag tror att det här är en vänskap som kommer växa.

Ett knippe noveller

Strax innan jul gav Astor förlag ut 5 små noveller av samtida spanska författare; den spanska femman. Som framöver kommer följas av den portugisiska och den italienska.
Små volymer, stora som en hand ungefär. Lätta att stoppa med sig i väskan. Nu börjar det här låta som en reklamfilm…

Kvintetten inleds med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. Jag är lite tveksam till titeln. Men i övrigt. Andrés Barba håller stilen från Augusti, oktober. Den erotiska laddningen är stor, äcklet är om möjligt ännu större. Barba är verkligen en författare jag ser framemot att se utvecklas. Han kan  bli hur stor som helst om han fortsätter så här.

Nummer 2 är Nuria Labarias Slippa se regnet.  Som är en lite sorglig historia om ett skilsmässobarn. Om det där att vara delad i två. Om att vara bådas men kanske allra mest sig själv. Labari vill jag läsa mer av. Mycket bra första intryck.

Elvira Navarro Leken, nummer 3, gillar jag inte alls. Två småtjejer som ger sig in i en lek som slutar illa. Den är för vanlig, den har lästs förut. Man vet från början hur det ska gå.

La Noche Sucks av Blanca Riestra är kanske den jag tycker allra bäst om och kanske också den som jag tycker det är svårast att säga något vettigt om. Jag får intryck av framtidsvision och sci fi, men de referenserna är inte solklara. Riestra hänger över mig och jag vill ha mer.

Den avslutande novellen, som för övrigt är rosa, heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Handlar om en man som levt fler år än det är tänkt. Ganska, ja, jag vill inte säga svag, men det är nog det ord som kommer närmast. Och jag är inte säker på om det är rättvist. Eller om det är så att La Noche Sucks helt enkelt lämnar för starkt intryck efter sig.

Den är en lite färgglad kvintett, som små godisbitar. En del är lite surar än jag tänkt mig, andra ger en helt nya och spännande smakupplevelser.
Flera intressanta namn som jag gärna läser mer av.

Än lever jag

Nej, jag har inte gått och dött. Däremot befinner jag mig i julhetsen. Jobbajobbajobba. Men om en vecka är jag hos mamma i Småland och ligger lat i en soffa. Kanske har jag redan börjat läsa. Till exempel Eldvittnet eller Santa Psyko. Det är ju sånt jag läser i den soffan. Det är sånt som innebär att koppla av. Koppla ner. Koppla ur.

Jag slötittar mest på tvserier på datorn när jag får vara ledig. Har även knipit in lite läsning. Nu senast serieboksversionen av Charlotte Brontës Jane Eyre. Precis nyutgiven. Och inget vidare, men jag är helt klart inte rätt målgrupp. Jag har ju läst boken och vet hur bra den är. Så jag passar den vidare till min 12åriga brorson så får vi se om han tycker annorlunda.