Sagan om hylllan

Det var en gång en tråkig gammal hylla som ingen ville ha och som därför lämnades bort.
Hyllan blev slängd i ett hörn och trodde att dess liv var över för alltid. Inga mer väggar att försiktigt luta sig mot. Inga mer saker att bära upp med största kärlek.
-Åh, tänkte hyllan, om bara någon ville se mig för den jag verkligen är.
Hyllan såg alla de andra hyllorna bli utvalda och ivägburna, men hyllan fick stå kvar på det kalla, hårda betonggolvet. Oälskad och bortglömd.

Så en dag när hyllan nästan gett upp hoppet om att bli utvald kom den goda fen och tittade länge på den. Hon log och funderade lite.
Hyllan, som vid det här laget hade blivit en aning desillusionerad, fräste mot den goda fen:
-Bah! Du kommer inte vilja ha mig. Titta bara här! Jag är helt sned. Jag är dessutom solblekt och helt omöjlig att snygga till. Det vet jag. Det har dom sagt. Allihop.

Till hyllans häpnad satte den goda fen inte tillbaka hyllan på golvet, utan tog den i handen och gick iväg mot kassan.
Mannen i kassan skrattade lite åt den goda fen och undrade om hon verkligen skulle ha den där gamla hyllan.
-Jajamensann! sa den goda fen.
-Då får du den. Här står den bara och dammar.

Den goda fen sa tack och tog hyllan i handen och vandrade ut i solskenet.
Hyllan fick åka tunnelbana för första gången och blev lite rädd för. Men den goda fen höll i hyllan varje gång det blev för otäckt.

När de kom hem till den goda fens palats ställde hon ner hyllan på golvet och försvann.
-Neeej! ropade hyllan. Lämna mig inte! Jag lovar att vara snäll.
Efter vad som kändes som en evighet kom den goda fen tillbaka. Hon la plast under hyllan och började tvätta av den med en svamp.
Sedan tog hon fram en skruvmejsel.
-Åh herregud, snyftade hyllan. Hon är ingen god fe. Hon är en styckmördare. Hon kommer att dela upp mig i småbitar.

Men den goda fen, som verkligen var en god fe, skruvade bara fast väggfästena ordentligt. Sedan öppnade hon en påse och tog fram en pensel och färg.
Med två lager färg gick hyllan från att vara en bortglömd solblekt skruttiga hylla till att bli en tahitigrön skönhet som gjord för att pryda köket i ett palats.

-Jag visste väl att du skulle bli fin bara du fick en chans, sa den goda fen när hon hängde upp hyllan. Bara för att du är så fin så ska du få ta hand om mina burkar av Stig Lindberg och Marianne Westman.

Och så vitt jag vet så lever de lyckliga i alla sina dagar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s