ru

Jag kan ärligt talat inte minnas när jag senast läste en lika vacker bok som Kim Thúys ru.
Huvudpersonen Nguyen lämnade Vietnam som båtflykting när hon var barn. Ett liv i rikedom byts mot ett fattigare, mer komplicerat liv i Kanada.
Via korta kapitel, någon enstaka överskrider en sida, formas minnet av förr med nutiden.
Jag tänker att det mycket i ru handlar om att förstå sin historia. Vem vi är idag är format av vem vi var igår och vår familjs historia. Kanske är det ett gissel. Kanske är det en räddning.
I en annan kultur tvingas man anpassa sig, ta andra beslut. Befriande, men också mycket svårare.

ru skulle kunna vara en sorglig bok. Det finns mycket smärta i historierna. Men Kim Thúy är en intelligent författare som vågar avladda sin historia. Berätta utan av pumpa sin läsare full med värderingar och förutfattade meningar.
Det finns en flyt och en känsla av tillfredställelse att befinna sig i händerna på den här författaren.

Att boken dessutom är fantastiskt vacker, både utvändigt och invändigt gör inte saken sämre. Bambukvisten (för visst är den en bambukvist?) över sidnumreringen är pricken över i.

Vårens läsningar kan bara bli bra efter den här början.

Ät mig

Här kommer meningen jag aldrig trodde att jag skulle säga om en Sekwabok; När jag läser Ät mig tänker jag på kött.
Det finns något väldigt brutalt och ärligt över Agnès Desarthes historia.
huvudpersonen Myriam är kött och jord och det gör stundtals nästan lite ont att läsa. Det är fascinerande en person som valt att leva sitt liv i bakgrunden kan bli en så pass stark huvudperson. En huvudperson som äger sin historia från första till sista bokstaven.
Vill man leta allomfattande sanningar och undertexter så tycker jag kanske att man ska läsa en annan bok. Ät mig är en närvarande bok. Dess styrka ligger i kniven som skär genom köttet, grönsakerna. Och Myriams egendomliga och härliga röst.

Om du vill göra någon riktigt glad i jul så slår du in Ät mig i ett glansigt rött papper och knyter ett guldsnöre omkring.

Aporpå debatten kring omlaget; det passar inte alls. Vackert, men passar inte ihop med historien. Det är alldeles för polerat och städat.

Du är precis så ensam som du tror

Delphine de Vigans Underjordiska timmar sätter på ett lite märkligt men samtidigt enkelt  sätt saker på sin spets.
Vi är människor ständigt omgivna av andra människor, Ändå har vi aldrig någonsin varit så ensamma som vi är idag.
Andelen ensamhushåll ökar ständigt. En del jobbar så mycket att de är främlingar för sina egna familjer. Ens arbetskamrater blir i bästa fall ens vänner, eftersom det är dom vi träffar mest av alla. Men de kan också bli ens fiender, som Mathildes blir i Underjordiska timmar.
En sämre författare hade tagit chansen att berätta om att visst är världen mörk och ond, men det finns kärlek, det finns hopp och det kommer bli bra. Mathilde kommer att bli den lyckligaste i världen och Thibault kommer att få leva i kärlek med kvinnan han älskar, och hejåhå och skimmer och lycka.
Men inte, tackålov, Delphine de Vigan.

De Vigan bjuder på en dystopi utan pekpinnar. Och det är väl just det som gör Underjordiska timmar så stark. Hon pekar på vår samtid och med tämligen enkla historier visar hon på hur hopplös vår tid är.
Finns det någon räddning? Med största sannolikhet inte. Den känslan fångar hon som ingen annan.

Atlantens mage

Smaka på den titeln Atlantens mage.
Innehåller den inte ett löfte? Ett hopp? En önskan?
Atlantens mage är titeln på Fatou Diomes debutroman, som precis kommit på svenska tacka vare världens bästa lilla förlag Sekwa.
Jag tillhör inte de läsarna som hoppas högt av glädje över afrikanska skildringar. Och att bokmässan i år hade Afrika som tema gick mig spårlöst förbi.
Men då är det väl en himla tur att det ibland dyker upp böcker som får en att gå utanför sina förutfattade meningar och faktiskt uppskatta även det man generellt sätt inte anser sig gilla.
Diome är en smart författare. I sin inte alltför långa bok, ungefär 230 sidor, lyckas hon med konststycket att blanda klassiska afrikanska historier med livet på den sengalesiska landsbygden med livet som invandrare i Frankrike. Det hårda livet som illegal flykting med det hårda livet som legal invandrare, att var den återvändande och den som längtar bort.
Låter det rörigt?
Då är det bara här. I Atlantens mage finner allt sin rätta plats.
Jag känner mig omhändertagen av författaren och det är verkligen den bästa egenskap en författare kan ha. Inte så att Diome curlar för mig som läsare, utan kanske för att hon inte gör det.
Jag återvänder ofta till det, men jag tycker verkligen att det är viktigt, att författare litar på mig som läsare. Att de utgår från att jag förstår även det som inte skrivs ut i klartext.
Diome har en fantastisk gåva i sin förmåga att få mig som läsare att känna. Jag delar Salies frustration över lillebror Madicke som bara kräver och kräver, men som ändå är den älskade lillebrorn. Sankeles smärta när hon ser sin pappa slänga det nyfödda barnet  i havet. Men också vissheten i att barnet blir del av delfinfamiljen. Moussas bergådalbaneliv.

Med en dedikation som denna finns det bara kärlek:

Till Bineta Sarr, min mamma och afrikanska syster.
Jag tänker mig att du nu äntligen får vila och du sitter
och dricker te med Muhammed och Simone de Beauvoir.
Här nere på jorden binder jag en bukett av ord
så att min frihet kan bli din.

Som lite kuriosa kan jag nämna att det här är första gången jag läser ”snippa” i en roman.

Himlen över Bay City

Redan i vintras började jag vänta och längta efter fina Sekwas utgivning av Catherine Mavrikakis  Himlen över Bay City.
Jag vet inte vad det var, men jag tror att bilden av den lila himlen på omslaget och beskrivningen av hur huvudpersonens flykt undan sitt förflutna tar henne upp bland molnen gjorde att jag på något vis skrev min egen mentala Himlen i Bay City. Låter det begripligt?
Om inte, så förstår jag precis.

Förväntningarna var med andra ord höga när den äntligenäntligen dök upp.

Himlen i Bay City har sina bästa stunder i berättelserna som leder fram till den 4 jul 1979; den kliniska mostern, den längtande och ignorerade Amy, modern som föredrar alla utom sin levande dotter. Jag köper till och med att morföräldrarna, som av allt att döma dog under andra världskriget,  helt plötsligt återfinns levande i källaren till plåthuset på 4122 Veronica Lane.
Jag till och med trivs riktigt bra i historierna; mostern som törstar efter den förfining som fanns i hennes barndom, förintelsens skuggor,  morbrorn som övergav sitt prästkall, kusinen som är som finniga tonåringar är mest, pojkvännen som den brådmogna Amy vet kommer bli precis likadan som hans pappa. Det är sån man blir i småorter.
Catherine Mavrikakis tappar mig dock när händelserna efter den 4 juli 1979 vecklas ut. Det blir konstigt när de genomarbetade historierna om det judiska i Amys arv övergår/sammanblandas med hennes nyfunna insikter/tro med rötterna i hinuduismen, men som även har drag av ”indiantro” (om det nu är ett ord). Jag försöker till och med att diagnostisera Amy…
Mycket av det jag tänker är konstigt eller märkligt tänker jag mig är typiska debutmisstag; man vill berätta ALLT. Med tiden lär man sig att lita på sina insikter. Kill your darlings, so to speak…
Så döm om min förvåning när det visar sig att det här är Catherine Mavrikakis fjärde bok.
Men mer än något annat saknar  jag himlarna. Efter de många och stundtals klaustrofobiska skildringarna av himlarna i Bay City så försvinner de bara in i bisatser. När de i självverket borde ha huvudrollen.
Det har de i alla fall i min bok.  🙂

I Bay City är mina mardrömmar blå, och min smärta har ännu inget namn.

Smaken med mersmak.

Ursäkta den töntiga rubriken, men den är sann.
För ungefär ett år sedan kom Muriel Barberys Igelkottens elegans på svenska. En bok jag skrivit och pratat om fler gånger än jag kan räkna. Stämningen, känslan och karaktärerna var bländande.
Mycket av detta känns igen i hennes senaste bok på svenska, Smaken. Istället för en krutkärring med flera bottnar än man kan räkna har en annan av karaktärerna i huset på Rue de Grenelle huvudrollen, nämligen den fruktade och döende matkritikern Pierre Arthens.
Pierre ligger på sin dödsbädd med en sista önskan; att finna smaken han inte kan precisera men förnimmer. Sökandet går genom ett liv fullt av misslyckanden, framgångar, svek och kärlek. Ett liv där maten varit det största.
Barberys styrka som författare ligger utan tvekan i karaktärerna och miljöerna. Hon känner dem så väl. Och på något sätt lyckas hon få de mest osmidig, osympatiska och omöjliga karaktärer att bli som kära vänner. Och i det kanske även det största problemet i Baberyland ligger; de mindre starka karaktärerna blir bara skuggor i kulisserna. Borde man tycka synd om sonen som aldrig fått det faderliga erkännande han alltid suktat efter? Naaah, he had it coming. Han får skylla sig själv.
Genom hela läsningen dras jag dessutom med egna stora smaktankar. Varför funkar det bara med burkchampinjoner på pizza? Burkchampinjoner som annars är enbart äckliga. Och hur kommer det sig att världens godast tomater tar två (2!) timmar på sig att blir klara i ugnen? Alla försöka att fuska innebär bara mindre goda tomater.
Smaken är med andra ord en smaskig läsning. Och nu tänker jag sluta ordvitsa.

Bumerang, med kvalitetsstämpel.

För ett tag sedan när jag kom tillbaka till jobbet efter att ha varit världens ynkligaste och magsjukast så låg det ett vadderat kuvert från Sekwa och väntade på mig. Kuvertet innehöll Tatiana de Rosnays Bumerang.
Jag har aldrig hört talas om författaren i fråga, men bara det att den kommer från Sekwa är kvalitetsstämpel nog för mig.
Ja, jag vet att jag är tjatig, men är en bok utgiven av Sekwa så har den redan gått igenom en kvalitetskontroll som jag litar fullständigt på.
Bumerang är mer än något annat en läsning om att minnas. Om att försöka förstå sina minnen. Om att hantera sina minnen.
Bitvis stör jag mig lite på alla karaktärer. Dom är inte jättemånga, men det känns som att de stökar omkring lite  för mycket, som att de karaktärer som betyder något; Antoine, Mélanie, June och Clarisse, får för lite svängrum.
Av någon anledning hade jag föreställningen ganska länge att Clarisse fortfarande levde, men det var visst bara i mitt huvud hon gjorde det.

Trevlig och behaglig läsning.  Som lämnar en med ett litet sorgesamt leende på läpparna.

No och jag

På grund av min sjukdom så kan jag inte närvara vid kvällens träff med min bokklubb. Vilket känns alldeles extra trist med tanke på att det är jag som har valt boken… Så jag skickade ett mail till my fellow Alcesare.
Anledningen till att jag valde just Delphine de Vigans No och jag beror på att den ges ut av förlaget Sekwa som är ett litet förlag som fokuserar på att ge ut nutida franska kvinnliga författare på svenska. Deras ugivningen är bland det finaste som går att få tag på i nuläget skulle jag säga. Varje ny bok de släpper fyller sin plats i min bokhylla och i mitt hjärta med stor värme. Vill ni har tips så skulle jag föreslå Claire Castillons noveller. Bittra och djävulska, men ack så bra.
No och jag släpptes förra hösten tror jag, men av någon anledning missade jag den då. Så när den nu kom i pocket så förstod jag direkt vilket mitt bokval skulle bli.
Jag tycker att No och jag är en alldeles speciell lite pärla. Det är hjärtskärande med jaget i boken som är så smart och förstår så mycket, men ändå ingenting. Läsaren förstår ju, jag förstod det iaf, att det skulle gå åt skogen, men på något sätt rycks man ändå med i jagets entusiasm och glädje. Man känner med familjen som bit för bit blommar upp på nytt. Bit för bit börjar leva.
Karaktärerna tycker jag väldigt mycket om. Alldeles speciellt det brådmogna jaget, hon kan säkert vara irriterade (eller hur Jenny?), men jag faller pladask för henne och hennes småprat. Och Lucas, ja, hade jag varit tonåring så hade jag också varit kär i honom. Den tysta, sargade hjälten, visst har vi sett honom förut, t ex Jordan Catalona som jag tänker mycket på under läsningen, men vem bryr sig egentligen? Även om det irriterar mig så uppskattar jag samtidigt att porträttet av No hela tiden undflyr skärpan. Det är som att varje gång bilden av henne ska tas så rör hon sig litelite grann så bilden blir suddig.
Jag har nog inte så mycket mer att säga egentligen. Jo, jag har ju inte sagt något om språket… men det tror jag förresten att jag struntar den här gången. Personligen är jag extremt nöjd med mitt bokval. Hoppas att ni är det också.
Over and out.

Därunder ett helvete

It’s all juste a little bit of history repeated är ord som ringer i mina öron under läsningen av Claire Castillons Därunder ett helvete. Jaget i romanen kallar sin man för Åsnan. Föraktar hans blotta existens, på samma sätt som hennes farmor en gång föraktade hennes farfar. Och i total motsats till hur hennes mamma smetigt älskar hennes pappa.
Historierna i Claire Castillons roman väver en intrikat väv. Historierna skiljs åt av styckeindelningar och flyter förvånansvärt lätt. Det är  sylvasst och obönhörligt precis som i hennes tidigare novellsamlingar (Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska). Och det som i hennes novellsamlingar ibland har känt som något av ett hinder; klaustrofobin och andnöden, kommer här till sin fulla rätt.
I samband med läsningen besöker Claire Castillon Kulturhusets Internationella Författarscen (tack för biljetten Sekwa). Intervjuas av Kerstin M Lundberg. Det samtalet lämnar dessvärre mycket övrigt att önska. Jag är inte säker på hur mycket som beror på min brist på franska och hur mycket som beror på att intervjuaren inte har läst tillräckligt eller ens riktigt förstår vad det är hon har läst när hon läst Claire Castillons böcker.
Ska jag säga något så tror jag att det till största delen beror på ålderskillnaden.
Lundberg vill hitta förklaringar till Claire Castillons tematik i hennes eget liv. Jaja, vi har alla haft en taskig barndom men det betyder inte att allt vi skriver handlar om den, vill jag kontra med. Önskar jag att Castillons ska säga.
Castillons verkar å sin sida rätt avskärmad. Jag föreställer mig att hon i grund och botten är rätt blyg och reserverad. Och det blir inte bättre av att hon och intervjuaren inte ens verkar befinna sig i samma århundrade.
Nästa gång Claire Castillon kommer till Internationella Författarscenen så vill jag se henne i samtal med någon i sin egen ålder. T ex Karolina Ramqvist. Det vore ett möte att se framemot!

Den röda soffan

Ännu en bok från fantastiska förlaget Sekwa. Men den här gången blir det inte ytterligare en fullpottare. Den blir ett något mer ljummet utlåtande.
Det finns mycket i Michèle Lesbre Den röda soffan att tycka om. För att börja med omslaget. Det är en bok att äga, att inte bara ställa in i bokhyllan utan fronta med. Visa upp för världen.
Språkligt är den också den riktig godbit, något att sätta tänderna djupt i. Förledas av. Men storyn… Jag tror att Lesbres största problem med Den röda soffan är att hon vill för mycket. Det finns ett antal historier i den som förtjänar mer. Dom förtjänar sin egen bok. Som på alldeles egen hand skulle lyckas förvalta många fler sidor än de 131 som de nu samsas på. Damen och hennes liv. Igor. Resan på transibiriska järnvägen. Hattarna.
Stycket om hattarna är en ocean av möjligheter. Damen är en ocean av möjligheter. Igor är på alldeles egen hand en världsrymd av möjligheter.
Resultatet blir något av en frustration. Och en känsla av besvikelse. Att inte få allt det som den här boken skulle kunna vara.

Men utan honom skulle jag ha missat något, något i mig själv och i mitt liv som hade fört mig till det där tåget för att jag skulle hinna ikapp mig själv.