Atlantens mage

Smaka på den titeln Atlantens mage.
Innehåller den inte ett löfte? Ett hopp? En önskan?
Atlantens mage är titeln på Fatou Diomes debutroman, som precis kommit på svenska tacka vare världens bästa lilla förlag Sekwa.
Jag tillhör inte de läsarna som hoppas högt av glädje över afrikanska skildringar. Och att bokmässan i år hade Afrika som tema gick mig spårlöst förbi.
Men då är det väl en himla tur att det ibland dyker upp böcker som får en att gå utanför sina förutfattade meningar och faktiskt uppskatta även det man generellt sätt inte anser sig gilla.
Diome är en smart författare. I sin inte alltför långa bok, ungefär 230 sidor, lyckas hon med konststycket att blanda klassiska afrikanska historier med livet på den sengalesiska landsbygden med livet som invandrare i Frankrike. Det hårda livet som illegal flykting med det hårda livet som legal invandrare, att var den återvändande och den som längtar bort.
Låter det rörigt?
Då är det bara här. I Atlantens mage finner allt sin rätta plats.
Jag känner mig omhändertagen av författaren och det är verkligen den bästa egenskap en författare kan ha. Inte så att Diome curlar för mig som läsare, utan kanske för att hon inte gör det.
Jag återvänder ofta till det, men jag tycker verkligen att det är viktigt, att författare litar på mig som läsare. Att de utgår från att jag förstår även det som inte skrivs ut i klartext.
Diome har en fantastisk gåva i sin förmåga att få mig som läsare att känna. Jag delar Salies frustration över lillebror Madicke som bara kräver och kräver, men som ändå är den älskade lillebrorn. Sankeles smärta när hon ser sin pappa slänga det nyfödda barnet  i havet. Men också vissheten i att barnet blir del av delfinfamiljen. Moussas bergådalbaneliv.

Med en dedikation som denna finns det bara kärlek:

Till Bineta Sarr, min mamma och afrikanska syster.
Jag tänker mig att du nu äntligen får vila och du sitter
och dricker te med Muhammed och Simone de Beauvoir.
Här nere på jorden binder jag en bukett av ord
så att min frihet kan bli din.

Som lite kuriosa kan jag nämna att det här är första gången jag läser ”snippa” i en roman.

Annonser

2 reaktioner på ”Atlantens mage

  1. Reagerade också på snippa. Eller egentligen så reagerade jag precis som du på att det var första gången jag såg det i skrift i en roman, och sen reagerade jag på att det kändes förvånande naturligt. Jag trodde att jag skulle reagera på själva ordet men det gjorde jag inte.

    Så nu kanske det blir snippa för hela slanten.

    1. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det. Det var mest ”Oj, det var första gången.” och inte så mycket vikt i det.
      Jag tror jag hade regerat mer om det hade varit det traditionella ordet, eftersom det känns för hårt i förhållande till den här texten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s