Himlen över Bay City

Redan i vintras började jag vänta och längta efter fina Sekwas utgivning av Catherine Mavrikakis  Himlen över Bay City.
Jag vet inte vad det var, men jag tror att bilden av den lila himlen på omslaget och beskrivningen av hur huvudpersonens flykt undan sitt förflutna tar henne upp bland molnen gjorde att jag på något vis skrev min egen mentala Himlen i Bay City. Låter det begripligt?
Om inte, så förstår jag precis.

Förväntningarna var med andra ord höga när den äntligenäntligen dök upp.

Himlen i Bay City har sina bästa stunder i berättelserna som leder fram till den 4 jul 1979; den kliniska mostern, den längtande och ignorerade Amy, modern som föredrar alla utom sin levande dotter. Jag köper till och med att morföräldrarna, som av allt att döma dog under andra världskriget,  helt plötsligt återfinns levande i källaren till plåthuset på 4122 Veronica Lane.
Jag till och med trivs riktigt bra i historierna; mostern som törstar efter den förfining som fanns i hennes barndom, förintelsens skuggor,  morbrorn som övergav sitt prästkall, kusinen som är som finniga tonåringar är mest, pojkvännen som den brådmogna Amy vet kommer bli precis likadan som hans pappa. Det är sån man blir i småorter.
Catherine Mavrikakis tappar mig dock när händelserna efter den 4 juli 1979 vecklas ut. Det blir konstigt när de genomarbetade historierna om det judiska i Amys arv övergår/sammanblandas med hennes nyfunna insikter/tro med rötterna i hinuduismen, men som även har drag av ”indiantro” (om det nu är ett ord). Jag försöker till och med att diagnostisera Amy…
Mycket av det jag tänker är konstigt eller märkligt tänker jag mig är typiska debutmisstag; man vill berätta ALLT. Med tiden lär man sig att lita på sina insikter. Kill your darlings, so to speak…
Så döm om min förvåning när det visar sig att det här är Catherine Mavrikakis fjärde bok.
Men mer än något annat saknar  jag himlarna. Efter de många och stundtals klaustrofobiska skildringarna av himlarna i Bay City så försvinner de bara in i bisatser. När de i självverket borde ha huvudrollen.
Det har de i alla fall i min bok.  🙂

I Bay City är mina mardrömmar blå, och min smärta har ännu inget namn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s