Dominique Dyens bok Smitning är svår att sätta fingret på. Trots att det har gått några veckor sedan jag läste den så har jag svårt att uttala mig om den. Svårt att formulera mig kring mina tankar.
Jag märker att det händer emellanåt, oftast låter jag blir att skriva om dem då. Men ibland så måste jag försöka.
Att prata Smitning är lite som våta, hala fingrar som försöker greppa glas. Det trilskas och jäklas, men det är svårt att ge sig.
Att läsa Smitning är lite som att befinna sig mitt i ett vakuum, ett stillestånd, ett eko, en sirensång som lurar läsaren in i ett behagligt tillstånd.
Men alla vet ju vad sirener gör… jo; de lockar ner i sjömännen på farliga vägar.
Det kanske inte Smitning gör, men något darrig är man allt när slutet kommer.
Världen enligt Audrey Fenn 