Stephen King give the word

Jag är inte typen som läser Stephen King konstaterade jag häromdagen efter att ha läst Hjärtan i Atlantis. Men den läsningen fick mig att inse att det var en bok för mig.
Nu har jag sett filmen, det finns en film med David Morse som den vuxne Bobby Garfield. Och, visst, den är hollywoodiserad, men ändå väl värd sina 1 timma och 36 minuter. Mika Boreem är lysande som Carol Gerberg och Anton Yelchin som den unge Bobby Garfield är nästan hur fin som helst. IMDB sökning ger mig infon att Anton Yelchin spelar Kyle Reese i Terminator Salvation.
Jaja, min fäbless för Kyle Reese och John Connor kanske kan avhandlas någon annan gång.
Jag har iaf satt tänderna i min andra Stephen King läsning på kort tid. Att skriva heter den och halvvägs in så är jag snart benägen att lägga King på min favoritförfattarelista. Vilket jag på sätt och vis vet är idiotiskt. Men när han som Att skriva skriver det som det är, utan omskrivelser eller undanflykter, ja, då har han mig i ett hårt grepp.
Han får mig till exempel att fundera över favoritplats att läsa på. King skriver om hur viktigt är att hitta sin plats att läsa. En blå fåtölj,  som han har. Min favoritplats att läsa på är tunnelbanan. Det känns inte så lyxigt…

Därunder ett helvete

It’s all juste a little bit of history repeated är ord som ringer i mina öron under läsningen av Claire Castillons Därunder ett helvete. Jaget i romanen kallar sin man för Åsnan. Föraktar hans blotta existens, på samma sätt som hennes farmor en gång föraktade hennes farfar. Och i total motsats till hur hennes mamma smetigt älskar hennes pappa.
Historierna i Claire Castillons roman väver en intrikat väv. Historierna skiljs åt av styckeindelningar och flyter förvånansvärt lätt. Det är  sylvasst och obönhörligt precis som i hennes tidigare novellsamlingar (Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska). Och det som i hennes novellsamlingar ibland har känt som något av ett hinder; klaustrofobin och andnöden, kommer här till sin fulla rätt.
I samband med läsningen besöker Claire Castillon Kulturhusets Internationella Författarscen (tack för biljetten Sekwa). Intervjuas av Kerstin M Lundberg. Det samtalet lämnar dessvärre mycket övrigt att önska. Jag är inte säker på hur mycket som beror på min brist på franska och hur mycket som beror på att intervjuaren inte har läst tillräckligt eller ens riktigt förstår vad det är hon har läst när hon läst Claire Castillons böcker.
Ska jag säga något så tror jag att det till största delen beror på ålderskillnaden.
Lundberg vill hitta förklaringar till Claire Castillons tematik i hennes eget liv. Jaja, vi har alla haft en taskig barndom men det betyder inte att allt vi skriver handlar om den, vill jag kontra med. Önskar jag att Castillons ska säga.
Castillons verkar å sin sida rätt avskärmad. Jag föreställer mig att hon i grund och botten är rätt blyg och reserverad. Och det blir inte bättre av att hon och intervjuaren inte ens verkar befinna sig i samma århundrade.
Nästa gång Claire Castillon kommer till Internationella Författarscenen så vill jag se henne i samtal med någon i sin egen ålder. T ex Karolina Ramqvist. Det vore ett möte att se framemot!

Den röda soffan

Ännu en bok från fantastiska förlaget Sekwa. Men den här gången blir det inte ytterligare en fullpottare. Den blir ett något mer ljummet utlåtande.
Det finns mycket i Michèle Lesbre Den röda soffan att tycka om. För att börja med omslaget. Det är en bok att äga, att inte bara ställa in i bokhyllan utan fronta med. Visa upp för världen.
Språkligt är den också den riktig godbit, något att sätta tänderna djupt i. Förledas av. Men storyn… Jag tror att Lesbres största problem med Den röda soffan är att hon vill för mycket. Det finns ett antal historier i den som förtjänar mer. Dom förtjänar sin egen bok. Som på alldeles egen hand skulle lyckas förvalta många fler sidor än de 131 som de nu samsas på. Damen och hennes liv. Igor. Resan på transibiriska järnvägen. Hattarna.
Stycket om hattarna är en ocean av möjligheter. Damen är en ocean av möjligheter. Igor är på alldeles egen hand en världsrymd av möjligheter.
Resultatet blir något av en frustration. Och en känsla av besvikelse. Att inte få allt det som den här boken skulle kunna vara.

Men utan honom skulle jag ha missat något, något i mig själv och i mitt liv som hade fört mig till det där tåget för att jag skulle hinna ikapp mig själv.

Hjärtan i Atlantis.

Jag är ingen Stephen King läsare. Inte alls. När jag var tretton läste jag Carrie och älskade den. Förra julen läste jag The Mist och var måttligt ointresserad.
När FK i ett brev skrev att han precis hade läst Hjärtan i Atlantis och tänkte på mig och trodde jag skulle gilla den så råkade det slumpa sig som så att jag tyckte allt jag läste var ointressant och att den här dessutom fanns på min nyfiken på att läsa-lista.
Läsningen av Hjärtan i Atlantis är en svärm av känslor. Upp och ner. Glädje och sorg. Leenden och ilska. Mamman som inte kan se sin egen son på grund av sitt eget inferno. Pojken som upptäcker mer än vad han borde se. Flickan som törnar och gör sig illa och reser sig och faller och reser sig och går sin väg. Om att skiljas för att mötas när tiden gått för lång ifrån oss.
Jag tänker mycket på en film, som jag tror från början är en bok, iaf så har Stephen King skrivit den och Bryan Singer regisserat den, Apt pupil. Det är samma känsla som infinner sig. Det är samma sorts pojke som tvingas se.
Jag vet inte om detta innebär att jag kommer läsa mer Stephen King, men det här känns som en bra grund för mig och herr King att stå på. Och det kanske räcker exakt så här.

Höst flow

Jag befinner mig i en litterärt lycklig tillvaro. Nästan alla böcker jag tar i just nu lämnar mig fylld med idéer, tankar och funderingar. Får mig att sucka när sista sidan är utläst.
Det är inte så att jag läser om mina favoritböcker, vilket man ju lätt kan tro. Nej, jag läser nya författare, författare jag tidigare avfärdat, tips från vänner. Tips från vänner skyr jag oftast som pesten när det gäller böcker. Det blir aldrig bra. Men när FK tipsade mig om Stephen Kings Hjärtan i Atlantis, som jag haft på min nyfiken på-lista ett tag, med orden ”Jag tänkte på dig. Att du skulle gilla den.” Så kunde jag ju knappast motstå.

För att fördriva dagen denna röda lördagar så har jag kategoriserat mina böcker enligt följande:
58% av mina böcker är skrivna av män. Vilket faktiskt är en minskning sedan jag räknade sist. Om jag inte helt miss minner mig.

Dom är utgivna på 109 olika förlag. Men då räknas t ex Albert Bonniers och Bonnier Carlsen som två olika förlag. Albert Bonnier böcker är förövrigt i majoritet. 15% av mina böcker kommer därifrån.
I förhållande till sin utgivning ligger, kanske inte helt oväntat, Sekwa och Modernista väldigt bra till.

Färgmässigt så 22% av mina böcker svarta och lika många är vita. Oväntat många är av någon anledning orange.

56% av min böcker är av svenska författare. 18% är amerikanska. Lite av en skräll får jag nog ändå säga. Att det inte är fler.

Hur lång titel får en bok egentligen ha utan att bli en långrad förkortningar

Junior är en tönt. En tvättäkta indiantönt och bor i reservat. En av hans lärare ger honom rådet att fortsätta sina studier utanför reservatet. För att bli något måste han lämna reservatet. Iaf under dagtid. Så från att ha varit den läspande, stammande tönten i reservatet blir han istället den udda främmande fågeln i den helvita skolan. Den främmande fågeln som får sin chans och tar sin chans.
Jag tror att Alexie Shermans Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian har mycket att lära oss om att vara annorlunda. Om att ta sig själv med en nypa salt. Att ta omgivningen med en ännu större nypa.
Shermans bok går knappast till historien men är en väldigt rolig bok medan den pågår. Varken mer eller mindre.

Flickvännen

När snacket härjade kring Flickvännen när den kom i våras kände jag mig tämligen sval. Visst, tänkte jag, det här är ytterligare en bok som ser ner på kvinnor som gör ett annat val.
Ja, jag kan villigt erkänna att jag inte alls hängde med i debatten. Jag uppfattade det som en bok som handlade om ”de bakomliggande orsaker” som får kvinnor att välja ”farliga” män. Ni vet, taskig barndom och allt det där.
Ni som har läst Karolina Ramqvists Flickvännen vet hur fel jag hade.
Nu vet även jag.
Flickvännen handlar om vad Karin går igenom när John är borta. När han är borta och begår ett stort värdetransport rån. Hennes ensamhet och hur instängt hennes liv ter sig utan honom hemma. Vad hon går igenom och hur hon fördriver tiden då hon inte vet om han kommer hem eller inte. Om han över lever, åker dit eller till och med dör.
Jag älskar det kalla språket Ramqvist använder. Den tomheten som finns runt Karin, inuti Karin och som är förvaltade hela vägen till sista punkten.
Ramqvist vårdar sin Karin. Låter henne tala till punkt. Låter henne vara sig själv, utan att ge några förmaningar eller skriva henne på näsan.
Det är skickligt och effektivt när Karin berättar som sin egen situation varvat med en annan historia. Om Karen i Maffiabröder i likhet med Karin tvingas vara sin mans andra val. Medveten om att brotten, brödraskapet alltid kommer i första hand.
Under min läsning är jag helt uppslukad av Flickvännen och släpper bara motvilligt ifrån mig den.
Karin och jag har inget gemensamt ändå känner jag en otrolig samhörighet med henne. En stor och närvarande förståelse och respekt för Karin och hennes liv.
Förstår jag Karins val att stanna hos John?
Jag kan bara svara JA! på den frågan. Jag blir kär i honom. Även om jag tvivlar på att jag skulle vara modig nog att göra hennes val.

”Kärleken är uppbyggd på att kvinnor ska kontrollera män. Men om vi inte vill det då?
I alla böcker står det att kvinnor väljer dåliga män för att de vill förändra dem. Jag vill inte förändra John. Karin ville inte förändra Henry. Karen älskade att Henry tryckte in sin pistol i käften på andra män och rörde runt. När han började ta kokain började hon ta kokain, när han började sälja började hon sälja med honom.”

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

vSent omsider läser jag förra numret av Filter som legat i min fåtölj i ungefär en månad nu.
I tidningen finns en lång och rätt sorglig artikel med Killinggänget. Som i sin tur resulterar i att jag först ser I manegen med Glenn Killing på Berns och sen börjar se Henrik Schyfferts 90-talet ett försvarstal.
Dessa tre saker spär var och en för sig på en saknad, en enorm saknad efter Jonas Inde.
Inledningsvis så kan jag väl säga att Robert Gustafssons karaktärer har inte överlevt tidens tand. Percy Nilegård känns hopplöst passé och Glenn Killing själv var ju inte rolig ens när det begavs sig.
Tommy Bohlin, Sam Spandex och Loke Martinsson däremot är nästan exakt lika roliga nu som då.
Jag är inte helt säker på det här, men jag har en känsla av att Tommy Bohlin-karaktären fanns innan I manegen…
Den sorglös karaktären och hans lilla bön: ”Käre Gud, det vore ju rätt praktiskt om hon ville ha mig också, på nåt vis.” har följt mig som ett mantra sedan det begav sig.
Jag har gång på gång under årens lopp funnit mig själv försvarandes honom som om han var en familjemedlem. ”Jodå, han är visst smart, eller han kanske inte är smart, men han vet vad han gör och han åker definitivt inte bara snålskjuts med Killinggänget” eller ”Han är den störste skådespelaren av dom iaf”.
Jag har aldrig vågat närma mig honom, trots att jag har haft flera tillfällen. På en litteraturmarknad på Street nov/dec 2004 så var han och Martin Kellerman där för att signera sina respektive böcker. Kön runt Martin K var gigantisk. Jonas Inde satt i andra änden av soffan alldeles ensam. Ensammast i hela världen. Jag ville gå fram och krama honom. Tala om för honom att det kommer bli okej.
Sommaren därpå såg jag honom en massa gånger. Alltid ensam.
Det hade varit så lätt att gå fram och säga ”Hej!” men jag är inte den typen och jag tror inte han är typen som är mottaglig för en främlings hej.
Jag läser mina gamla anteckningar om Too fast for love och minns hur ledsen jag blev av att läsa den. Hur sorglig och näst intill obehagligt nära den läsningen var. Personlig och smart. Och skrämmande. Jag skulle önska att en och annan politiker läste den. Läste den och använde den som pamflett för återuppbyggnad av psykvården i det här landet. Den bokens innehåll är resultatet av den nedmontering av psykvården som pågått alldeles för länge nu.
Jag avslutar min Jonas Indedag med att se Allt flyter och det känns skönt att fortfarande kunna säga att han är den av Killinggänget som är den bästa skådisen. Och den som överlevt tidens vassa tand.

Sista minuten

Lite laddad har jag blivit nu, men inte så mycket.

Dock ”vet” jag vem som får det. Det är Thomas Pynchon. Det slog ner som en blixt från klar himmel så här 12.37 när det är 23 minuter kvar.

Den nya dagen gryr

Imorgon är det dags för någon ny författares stora äventyr att börja. Troligtvis någon gammal gubbe, som oavsett vilken del av världen han kommer ifrån garanterat skriver om Afrika på ett eller annat sätt. Lika sannolikt är att han är någon jag läst och förkastat.
Det kanske bara är jag, men i år känns Nobelpriset mer än lovligt avslaget. Jag känner mig otroligt desillusionerad. Visst kommer jag hänga över en dator på jobbet och hovra och ha lite hjärtklappning, men förväntningarna är inte monumentala.
Det kommer inte blir J C O. Det kan vi enas om. Det kommer inte bli Jeanette Winterson.  Eller Tomas Tranströmer. Eller Monika Fagerholm. Eller Joan Didion. Eller Mircea Cartarescu. Författare som alltid kommer stå högt i kurs på min ”Om jag får välja Nobelpristagar”-lista.
Jag önskar lite förstrött, men vet att det inte kommer bli någon av dem.
Nej, klockan 13.00 går Peter Englund ut genom dörren och säger något som bara resulterar i ännu ett jasså?!
Tyvärr.
Men jag hoppas litelite att jag har fel.