det

Jag läser Inger Christensens Det. Det är klaustrofobiskt och skitjobbigt. En mäktig upplevelse. Mäktigt, men bångstyrigt. Kommer jag någonsin att läsa ut den? Tveksamt. Det här är inte en läsning man bara tar sig igenom. Ska jag vara ärlig så är det här en bok som jag kommer att plocka upp då och då.
Igår kväll låg jag hemma i sängen. Först såg jag Olas mankör vinna Körslaget. Ja…. kalla mig gärna folklig men jag tyckte det var mäktigt. Och roligt.
Sen såg jag Sex and the city -  the movie. Jag vet inte… den var inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den var till och med rätt okej.
Den handlar ju om jakten efter kärleken.
Och det känns som om mycket handlar om det just nu. Alla vill ha någon och till slut krackelerar det. I fredags AWade jag med nära och kära. En kompis berättade hur hon förra helgen hade fått ett sammanbrott ute i skogen i en stuga. Den stora känslan av misslyckande.
Det var ju inte så här man hade tänkt sig att livet skulle bli. Det var ju inte det.
Men det är på gott och ont. Både och. Inte bara negativt.

Du frågar mig
varför jag alltid springer.
Det är för att se
om någon följer efter.

No och jag

På grund av min sjukdom så kan jag inte närvara vid kvällens träff med min bokklubb. Vilket känns alldeles extra trist med tanke på att det är jag som har valt boken… Så jag skickade ett mail till my fellow Alcesare.
Anledningen till att jag valde just Delphine de Vigans No och jag beror på att den ges ut av förlaget Sekwa som är ett litet förlag som fokuserar på att ge ut nutida franska kvinnliga författare på svenska. Deras ugivningen är bland det finaste som går att få tag på i nuläget skulle jag säga. Varje ny bok de släpper fyller sin plats i min bokhylla och i mitt hjärta med stor värme. Vill ni har tips så skulle jag föreslå Claire Castillons noveller. Bittra och djävulska, men ack så bra.
No och jag släpptes förra hösten tror jag, men av någon anledning missade jag den då. Så när den nu kom i pocket så förstod jag direkt vilket mitt bokval skulle bli.
Jag tycker att No och jag är en alldeles speciell lite pärla. Det är hjärtskärande med jaget i boken som är så smart och förstår så mycket, men ändå ingenting. Läsaren förstår ju, jag förstod det iaf, att det skulle gå åt skogen, men på något sätt rycks man ändå med i jagets entusiasm och glädje. Man känner med familjen som bit för bit blommar upp på nytt. Bit för bit börjar leva.
Karaktärerna tycker jag väldigt mycket om. Alldeles speciellt det brådmogna jaget, hon kan säkert vara irriterade (eller hur Jenny?), men jag faller pladask för henne och hennes småprat. Och Lucas, ja, hade jag varit tonåring så hade jag också varit kär i honom. Den tysta, sargade hjälten, visst har vi sett honom förut, t ex Jordan Catalona som jag tänker mycket på under läsningen, men vem bryr sig egentligen? Även om det irriterar mig så uppskattar jag samtidigt att porträttet av No hela tiden undflyr skärpan. Det är som att varje gång bilden av henne ska tas så rör hon sig litelite grann så bilden blir suddig.
Jag har nog inte så mycket mer att säga egentligen. Jo, jag har ju inte sagt något om språket… men det tror jag förresten att jag struntar den här gången. Personligen är jag extremt nöjd med mitt bokval. Hoppas att ni är det också.
Over and out.

Svinis, here we go.

Efter att ha legat däckad sedan i fredagskväll börjar jag nu skymta ljuset i tunneln. Det har inte varit kul. Not at all.
Jag som fnyst lite lätt åt alla som smått hysteriskt har pratat om svininfluensan har fått vad jag tål. I söndags kunden jag inte prata. När mamma ringde på kvällen kraxade jag fram att jag var sjuk. Igår morse när jag ringde till jobbet kunde jag prata men inte så mycket mer. Men i samma takt som rösten kom tillbaka så har snuvan ökat. Och det verkar dessutom som att jag har en lite fin ögoninflammation. Dom ringer konstant och det ser ut som om jag har gråtit i en vecka. Febern har till slut gett med sig. Men frisk är jag verkligen inte. Puh.
Idag öppnade jag till slut en bok och läste de sista 10 sidorna i Stephen Kings Att skriva. Till en början med måste jag säga att den där Göran Jönsson som gjort omslaget borde skämmas ögonen ur sig. Det är ta mig sjutton det fulaste omslag på en bok jag någonsin har sett. Herr King är ju ingen skönhet i sig själv, men varför någon tagit den bilden och gjort en extrem close up av ansiktet  är för mig helt obegripligt. Nåja, boken. Ja, som jag sagt tidigare så har jag, sent om sider,  insett Stephen Kings storhet.
Jag är inget fan av ”hur skriver man”-böcker, men det som utmärker Stephen Kings bok är att han inte skriver någon på näsan. Han berättar hur det fungerar för honom och passar samtidigt på att skriva sin egen biografi.
Jag tycker det är trevligt att befinnamig i hans skrivarrum. Att låna den blå fåtöljen när han inte sitter där och läser.
King är en väldigt trevlig läsvän, som jag tänker återkomma till.
Skräckhistorierna tror jag dock att jag skippar.

Stephen King give the word

Jag är inte typen som läser Stephen King konstaterade jag häromdagen efter att ha läst Hjärtan i Atlantis. Men den läsningen fick mig att inse att det var en bok för mig.
Nu har jag sett filmen, det finns en film med David Morse som den vuxne Bobby Garfield. Och, visst, den är hollywoodiserad, men ändå väl värd sina 1 timma och 36 minuter. Mika Boreem är lysande som Carol Gerberg och Anton Yelchin som den unge Bobby Garfield är nästan hur fin som helst. IMDB sökning ger mig infon att Anton Yelchin spelar Kyle Reese i Terminator Salvation.
Jaja, min fäbless för Kyle Reese och John Connor kanske kan avhandlas någon annan gång.
Jag har iaf satt tänderna i min andra Stephen King läsning på kort tid. Att skriva heter den och halvvägs in så är jag snart benägen att lägga King på min favoritförfattarelista. Vilket jag på sätt och vis vet är idiotiskt. Men när han som Att skriva skriver det som det är, utan omskrivelser eller undanflykter, ja, då har han mig i ett hårt grepp.
Han får mig till exempel att fundera över favoritplats att läsa på. King skriver om hur viktigt är att hitta sin plats att läsa. En blå fåtölj,  som han har. Min favoritplats att läsa på är tunnelbanan. Det känns inte så lyxigt…

Därunder ett helvete

It’s all juste a little bit of history repeated är ord som ringer i mina öron under läsningen av Claire Castillons Därunder ett helvete. Jaget i romanen kallar sin man för Åsnan. Föraktar hans blotta existens, på samma sätt som hennes farmor en gång föraktade hennes farfar. Och i total motsats till hur hennes mamma smetigt älskar hennes pappa.
Historierna i Claire Castillons roman väver en intrikat väv. Historierna skiljs åt av styckeindelningar och flyter förvånansvärt lätt. Det är  sylvasst och obönhörligt precis som i hennes tidigare novellsamlingar (Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska). Och det som i hennes novellsamlingar ibland har känt som något av ett hinder; klaustrofobin och andnöden, kommer här till sin fulla rätt.
I samband med läsningen besöker Claire Castillon Kulturhusets Internationella Författarscen (tack för biljetten Sekwa). Intervjuas av Kerstin M Lundberg. Det samtalet lämnar dessvärre mycket övrigt att önska. Jag är inte säker på hur mycket som beror på min brist på franska och hur mycket som beror på att intervjuaren inte har läst tillräckligt eller ens riktigt förstår vad det är hon har läst när hon läst Claire Castillons böcker.
Ska jag säga något så tror jag att det till största delen beror på ålderskillnaden.
Lundberg vill hitta förklaringar till Claire Castillons tematik i hennes eget liv. Jaja, vi har alla haft en taskig barndom men det betyder inte att allt vi skriver handlar om den, vill jag kontra med. Önskar jag att Castillons ska säga.
Castillons verkar å sin sida rätt avskärmad. Jag föreställer mig att hon i grund och botten är rätt blyg och reserverad. Och det blir inte bättre av att hon och intervjuaren inte ens verkar befinna sig i samma århundrade.
Nästa gång Claire Castillon kommer till Internationella Författarscenen så vill jag se henne i samtal med någon i sin egen ålder. T ex Karolina Ramqvist. Det vore ett möte att se framemot!

Den röda soffan

Ännu en bok från fantastiska förlaget Sekwa. Men den här gången blir det inte ytterligare en fullpottare. Den blir ett något mer ljummet utlåtande.
Det finns mycket i Michèle Lesbre Den röda soffan att tycka om. För att börja med omslaget. Det är en bok att äga, att inte bara ställa in i bokhyllan utan fronta med. Visa upp för världen.
Språkligt är den också den riktig godbit, något att sätta tänderna djupt i. Förledas av. Men storyn… Jag tror att Lesbres största problem med Den röda soffan är att hon vill för mycket. Det finns ett antal historier i den som förtjänar mer. Dom förtjänar sin egen bok. Som på alldeles egen hand skulle lyckas förvalta många fler sidor än de 131 som de nu samsas på. Damen och hennes liv. Igor. Resan på transibiriska järnvägen. Hattarna.
Stycket om hattarna är en ocean av möjligheter. Damen är en ocean av möjligheter. Igor är på alldeles egen hand en världsrymd av möjligheter.
Resultatet blir något av en frustration. Och en känsla av besvikelse. Att inte få allt det som den här boken skulle kunna vara.

Men utan honom skulle jag ha missat något, något i mig själv och i mitt liv som hade fört mig till det där tåget för att jag skulle hinna ikapp mig själv.

Hjärtan i Atlantis.

Jag är ingen Stephen King läsare. Inte alls. När jag var tretton läste jag Carrie och älskade den. Förra julen läste jag The Mist och var måttligt ointresserad.
När FK i ett brev skrev att han precis hade läst Hjärtan i Atlantis och tänkte på mig och trodde jag skulle gilla den så råkade det slumpa sig som så att jag tyckte allt jag läste var ointressant och att den här dessutom fanns på min nyfiken på att läsa-lista.
Läsningen av Hjärtan i Atlantis är en svärm av känslor. Upp och ner. Glädje och sorg. Leenden och ilska. Mamman som inte kan se sin egen son på grund av sitt eget inferno. Pojken som upptäcker mer än vad han borde se. Flickan som törnar och gör sig illa och reser sig och faller och reser sig och går sin väg. Om att skiljas för att mötas när tiden gått för lång ifrån oss.
Jag tänker mycket på en film, som jag tror från början är en bok, iaf så har Stephen King skrivit den och Bryan Singer regisserat den, Apt pupil. Det är samma känsla som infinner sig. Det är samma sorts pojke som tvingas se.
Jag vet inte om detta innebär att jag kommer läsa mer Stephen King, men det här känns som en bra grund för mig och herr King att stå på. Och det kanske räcker exakt så här.

Höst flow

Jag befinner mig i en litterärt lycklig tillvaro. Nästan alla böcker jag tar i just nu lämnar mig fylld med idéer, tankar och funderingar. Får mig att sucka när sista sidan är utläst.
Det är inte så att jag läser om mina favoritböcker, vilket man ju lätt kan tro. Nej, jag läser nya författare, författare jag tidigare avfärdat, tips från vänner. Tips från vänner skyr jag oftast som pesten när det gäller böcker. Det blir aldrig bra. Men när FK tipsade mig om Stephen Kings Hjärtan i Atlantis, som jag haft på min nyfiken på-lista ett tag, med orden ”Jag tänkte på dig. Att du skulle gilla den.” Så kunde jag ju knappast motstå.

För att fördriva dagen denna röda lördagar så har jag kategoriserat mina böcker enligt följande:
58% av mina böcker är skrivna av män. Vilket faktiskt är en minskning sedan jag räknade sist. Om jag inte helt miss minner mig.

Dom är utgivna på 109 olika förlag. Men då räknas t ex Albert Bonniers och Bonnier Carlsen som två olika förlag. Albert Bonnier böcker är förövrigt i majoritet. 15% av mina böcker kommer därifrån.
I förhållande till sin utgivning ligger, kanske inte helt oväntat, Sekwa och Modernista väldigt bra till.

Färgmässigt så 22% av mina böcker svarta och lika många är vita. Oväntat många är av någon anledning orange.

56% av min böcker är av svenska författare. 18% är amerikanska. Lite av en skräll får jag nog ändå säga. Att det inte är fler.

Hur lång titel får en bok egentligen ha utan att bli en långrad förkortningar

Junior är en tönt. En tvättäkta indiantönt och bor i reservat. En av hans lärare ger honom rådet att fortsätta sina studier utanför reservatet. För att bli något måste han lämna reservatet. Iaf under dagtid. Så från att ha varit den läspande, stammande tönten i reservatet blir han istället den udda främmande fågeln i den helvita skolan. Den främmande fågeln som får sin chans och tar sin chans.
Jag tror att Alexie Shermans Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian har mycket att lära oss om att vara annorlunda. Om att ta sig själv med en nypa salt. Att ta omgivningen med en ännu större nypa.
Shermans bok går knappast till historien men är en väldigt rolig bok medan den pågår. Varken mer eller mindre.

Flickvännen

När snacket härjade kring Flickvännen när den kom i våras kände jag mig tämligen sval. Visst, tänkte jag, det här är ytterligare en bok som ser ner på kvinnor som gör ett annat val.
Ja, jag kan villigt erkänna att jag inte alls hängde med i debatten. Jag uppfattade det som en bok som handlade om ”de bakomliggande orsaker” som får kvinnor att välja ”farliga” män. Ni vet, taskig barndom och allt det där.
Ni som har läst Karolina Ramqvists Flickvännen vet hur fel jag hade.
Nu vet även jag.
Flickvännen handlar om vad Karin går igenom när John är borta. När han är borta och begår ett stort värdetransport rån. Hennes ensamhet och hur instängt hennes liv ter sig utan honom hemma. Vad hon går igenom och hur hon fördriver tiden då hon inte vet om han kommer hem eller inte. Om han över lever, åker dit eller till och med dör.
Jag älskar det kalla språket Ramqvist använder. Den tomheten som finns runt Karin, inuti Karin och som är förvaltade hela vägen till sista punkten.
Ramqvist vårdar sin Karin. Låter henne tala till punkt. Låter henne vara sig själv, utan att ge några förmaningar eller skriva henne på näsan.
Det är skickligt och effektivt när Karin berättar som sin egen situation varvat med en annan historia. Om Karen i Maffiabröder i likhet med Karin tvingas vara sin mans andra val. Medveten om att brotten, brödraskapet alltid kommer i första hand.
Under min läsning är jag helt uppslukad av Flickvännen och släpper bara motvilligt ifrån mig den.
Karin och jag har inget gemensamt ändå känner jag en otrolig samhörighet med henne. En stor och närvarande förståelse och respekt för Karin och hennes liv.
Förstår jag Karins val att stanna hos John?
Jag kan bara svara JA! på den frågan. Jag blir kär i honom. Även om jag tvivlar på att jag skulle vara modig nog att göra hennes val.

”Kärleken är uppbyggd på att kvinnor ska kontrollera män. Men om vi inte vill det då?
I alla böcker står det att kvinnor väljer dåliga män för att de vill förändra dem. Jag vill inte förändra John. Karin ville inte förändra Henry. Karen älskade att Henry tryckte in sin pistol i käften på andra män och rörde runt. När han började ta kokain började hon ta kokain, när han började sälja började hon sälja med honom.”