Fågelburen

Mysig läsning med stort allvar. så skulle jag vilja beskriva böckerna som ges ut på Printz Publishing. Att kalla det feelgood är att solka ner ett fint förlag.
Feelgood har ingen bra klang – i alla fall inte i mina öron.
Det är smetigt och det är inställsamt, långt från det Printz står för.

Lisa Jewells Fågelburen tycker jag är ett utmärkt exempel på vad för förlaget står för; det är trevligt, men det är också jävligt smärtsamt. Det är snyggt, men också tämligen solkigt. Förpackningen är som en pralin men innan för pärmarna är det mer syra och salt.

Meg återvänder till sitt barndomshem när hennes mamma har dött. Ett hem hon inte har sett på många år. Ett hem som nu är till bredden fyllt. Mamman har alltid varit en samlare och sparare, med tiden har det gått över alla gränser.
En efter en återvänder familjen till huset. Barnen som blivit vuxna, som valt att fly undan barndomshemmet, mamman och på sista änden varandra. Pappan som lever sitt liv med mamman till sin egen sons dotter.

Fågelburen berättar allt för oss om hur mycket enklare det är att fly från det som är jobbigt. Och hur oerhört svårt det är att möta sina demoner, sina minnen.

I brist på bättre ord är Fågelburen en fantastisk läsning! Den sätter fingret på det som är viktigt, får mig att tänka och för mig på sista änden till en lite bättre människa. Jag tror det iaf. Jag hoppas verkligen det.

low_FAGELBUREN_lisa_jewell-11-197x300

Nattvägen

I Kristin Hannahs Nattvägen är väldigt få saker som de borde vara.
Ett vänskapsband knyts mellan Mia och Lexi. Mias tvillingbror Zach är skolans älskling. Och mamma Jude gör allt för sina vackra, underbara tvillingar.
En natt förändras allt. Mia dör, Lexi hamnar i fängelse, Judes värld faller samman och i alltings skugga växer en liten flicka upp.

Jag känner mig lika glad varje gång jag läser böcker som jag inte trott något speciellt om, men som visare sig vara ett mer än trevligt möte.
Nattvägen är spännande, men ännu mer är det en bok som fångar in mig. För att använda en klyscha; det här är en bladvändare. En rejäl sådan.
Jag vill veta vad som händer. När sista sidan kommer är jag till fullo nöjd med Nattvägen men kommer absolut läsa mer. Yes!

9789100127442

Mississippi

Jag var ganska tveksam till att läsa Hillary Jordans Mississippi. Men i och med att jag flyttade och nu åker tunnelbana till jobbet så har mitt läsande fått sig ett rejält uppsving. Jag läser, nästan plöjer, mig igenom de mängder av olästa böcker som har hotat att översvämma mitt hem.
Nu kom alltså turen till Mississippi. Med ganska låga förväntningar bör sägas.
Det tar ett tag, men bit för bit vinner Hillary Jordan över mig på sin sida.
Historien om bröderna McAllan, Laura, Ronsel och hans föräldrar, rasismens vidriga ansikte, Mississippideltat, andra världskriget och den vedervärdiga Pappi.
Alla har de röster.
Röster som gör sig hörda, som hålls isär och som Hillary Jordan vårdar med stor ömhet.

Mississippi är en stor historia i ett lite format.
En roman i kött och mylla.
Leran, blodet, smutsen både luktar och känns.
Jag vill verkligen läsa mer av Hillary Jordan!

Mississippi-511x800

Mediernas tystnad.

Sedan november 2011 har Johan Gustafsson varit fånge hos den islamistiska gruppen AQIM. Sedan dess har knappt några livtecken hörts.
I somras släpptes detta filmklipp:

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/videon-med-malisvenskens-vadjan/

I min infantila tro på mänskligheten trodde jag att detta skulle vara startskottet för en Schibbye & Persson liknande kampanj. Men… så blev det inte. Inga media brydde sig överdrivet mycket, ingen tidning började en räknare på hur många dagar Johan Gustafsson varit kidnappad. Tystnaden var påtaglig.

Men idag dök detta inlägg upp på Expressen Debatt.
Tack Bengt Nilsson för att du tar upp det här.

Varför är tystnaden så monumental?
Kan det bero på att Johan Gustafsson inte är någon av journalistvännerna?
Johan Gustafsson är en vanlig människa vars anledning var att genomföra sitt livs stora dröm; att åka motorcykel genom Sahara.

Så… om nu inte journalistkåren kan känna igen sig i detta, så måste det vara upp till oss andra. Vi andra vanliga människor som har stora drömmar.

(Och, ja, tystnaden gäller så klart även politikerna, men här och nu är det medierna jag väljer att kritisera.)

Sophies historia

Jag läste Jojo Moyes Sophies historia under julen.
Tackålov utan att gråta. Jag har ju en ganska jobbig tendens att gråta när jag läser böcker från Printz Publishing.
När jag träffade Jojo Moyes förra vintern  bad hon mig till och med om ursäkt för att hon förstörde min helg, när jag hellre satt inne och läste å grät istället för att göra något annat.
Jag sa att jag hatade henne och hon bad om ursäkt.

Trots att Sophies historia inte får mig att gråta så tror jag att det är en bättre bok än Livet efter dig. Bättre för att den inte är så uppe i sina känslor utan har en ganska avancerad historia att berätta. En historia som utspelar sig både nu och under första världskriget. En historia om kärlek och överlevnad.
Ja, egentligen som Livet efter dig men ändå inte.
Den briserar inga känslosvall men den får mig att tänka och känna.

sophies-historia

En nypa salt

Ibland dyker de upp. De där små pärlorna som bara smyger sig på en och slukar en med hull och hår. En nypa salt av Maria Goodin är exakt en sådan bok.
Den är stökig och bökig i all sin tillsynes gullighet. Men, som vi alla vet, är det en Printz Publishingbok så nöjer den sig definitivt inte med att var gullig.

Meg växer upp med en mamma som tycker det är viktigare att berätta historier om världen och sin omgivning än att lära sin dotter om verkligheten. Som vuxen hatar Meg allt som är det mamman ser som verklighet. Meg vill ha det gråa, trista, vanliga. Inga sagor eller drömmar. Bara rejäl verklighet. Så blir mamman sjuk och Meg flyttar hem till sin mamma och konfrontera allt det hon hatar.

En nypa salt är en rörande historia om sanning, verklighet och det vi väljer att se. Mycket kärlek och stor värme. En mysig bok att krypa upp i och bara vara. Helt enkelt väldigt härlig!

en_nypa_salt-703x1024

Gone Girl

Jag försökte ju läsa Gillian Flynns Gone Girl med ett totalt misslyckat resultat. Ungefär samma sak som hände första gången jag försökte läsa Mörka platser. Det gick bara inte.
I veckan gjorde jag ett nytt försök. Och, ja, kommer man bara förbi de inledande kanske 100 sidorna så är man hooked. Jag var totalt i Gillian Flynns våld. Redo att utlysa henne till drottning över allt som skrämmer och oroar.
Jag gick runt som i ett töcken och allt jag ville var att gå hem och fortsätta läsa. Jag var tvungen att ha terapisamtal med Deckarhästen om hur mycket jag hatade Amy Elliott Dunne.
Gillian Flynn har den inverkan på mig. Jag känner så galet mycket.

Gone Girl är inte en bok man sätter i händerna på vem som helst. Det är en bok som kräver mycket av sin läsare, både intellektuellt och känslomässigt. Det må vara en bok man läser fort, men den stannar kvar och smyger sig in på.
Det är så förbaskat skickligt hur Gillian Flynn väver samman sin historia. Hur hon plockar isär sin historia och sen bygger upp den på nytt.
Ord som ”sköna tjejer” kommer aldrig betyda samma sak efter det här. Det är helt enkelt galet bra! Och jag tror knappast att jag kommer att vara kapabel att vänta till hösten innan jag läser Sharp Objects.

flynn_gone_girl_omslag_0

Glöm inte att låsa

2014 har börjat i ett furiöst läsmood.
Jag läser mycket och jag läser framförallt väldigt bra grejer.
Sjukt skönt. 2013s läshistorik går inte till historien direkt.

Imorse vaknade jag tidigt, sannolikt för att jag gick och la mig galet tidigt igårkväll (fredag). Jag vaknade och började läsa Elizabeth Haynes Glöm inte att låsa, som jag varit sugen på ett tag, utan att ha några direkta förväntningar.
Trots att jag varit ute och gjort ärenden och sånt idag så har jag läst ut den på bara några timmar.
Glöm inte att låsa är en psykologiskt gastkramande historia. Den växlar mellan nuets tvångsmässiga hanterande av vardagen och dåtidens intensiva och kontrollerade kärlek. 2003 är Catherine en levnadsglad tjej. 2007 är hon en kvinna som tvångsmässigt gör saker för att överleva; kolla om dörren är låst en, två, tre, tio gånger, rutinmässigt kollar igenom lägenheten mer än en gång.

Catherines tvångsmässiga beteende smittar av sig. Jag går ut, åker tunnelbana och kollar hela tiden omkring mig för att se om någon följer efter. Galet, men det är så fascinerande med böcker som får en att reagera.

Elizabeth Haynes förstår sin historia. Hon går på djupet med den. Det är inte så mycket vad som verkligen händer som oroar, som det som skulle kunna hända.
Därför är slutet ganska trist, ganska förutsägbart, ganska omotiverat. Inte helt värdigt en så här bra historia.

Glöm-inte-att-låsa