Fyndtillägg

Jo, jag glömde visst delar av vad jag bar hem igår.
Dess fina örhängen kunde jag bara inte motstå. Det bor ju en dam i mig.
Den en av dem saknar pluppen där bak, men såna har man ju alltid någon liggande hemma.
Det har iaf jag.

Samt en soppslev. Kanske inte den snyggast eller roligaste. Men kanske det viktigaste och mest användbara av de saker jag köpte. Nu kan soppälskaren jag även sleva upp soppa på bästa sätt.

Stället var extremt roligt och så där lite avigt som sig bör. Ovanför kassan stod det ”Här prutar vi inte.”. Det tyckte jag var helt okej, priserna var löjligt låga. Stället tog inte kort och jag höll mig under de 170 kronor jag hade i plånboken.
Mannen i kassan: Då blir det 100 kronor.
Jag: Okej!

Om dom prutar med sig själva så ser jag ingen anledning att pruta med dom.

Jag är så himla glad att jag äntligen har hittat ett schysst ställe. Som man inte behöver ruinera på. Jag är så trött och irriterad på Kupan i Baggeby att jag nästan är beredd att aldrig mer sätta min fot där. Senast jag var där hörde jag följande samtal:

Dam I -Vad tycker ni jag ska ta för tavlan. Hon (inte jag) kommer snart tillbaka.
Dam II -Hur såg hon ut.
Dam I -Jag tyckte inte om henne. Hon var så… på sig.
Dam II -Säg 700.
En tredje dam ger sig in i diskussionen -700? Sa vi inte 350 för den?
Dam II -Det gjorde vi kanske, men nu är det 700.

Audrey Fenn fyndar en grå lördag i januari

Jag är trött.  Jag har svårt att glädja mig åt allt det jag just nu borde glädja mig åt. Det är ett helvete.
Att veta att man borde vara glad men inte är det.
I fredagskväll så googlade jag mig runt. Via ett letande efter ursprung på min mammas senaste fynd:

Som visade sig vara italiensk (det stod på faktiskt på undersidan) av Aldo Londi.
Jag är inte mycket för prydnadssaker, men den här bjässen kan man ju inte annat än gilla.
Jag tror dessutom att Aldo Londi står bakom en keramikburk jag sommaren 2006 hittade på Myrorna och som jag än idag ångrar bittert att jag inte köpte. Note to self; köp allt du gillar.
Till mitt försvar kan jag säga att jag denna sommaren var mer än lovligt fattig.

Via den sökningen hittade jag fram till bloggen Femtiotalsjakten. En bloggare helt i min smak även om jag känner mig rätt avundsjuk på hur mycket tid och ork hon verkar ha för sitt sökande.
Denna upptäckt resulterade iaf i en resa söderomsöder.
Jag får skamset slå ner mitt huvud och be Sandsborg, Skärmarbrink och, inte minst, Hökarängen om ursäkt. Jag hade av någon anledning fått för mig att ni var betongförorter. Men ack vad fel jag hade!
Jag tror att jag har hittat hem.
En kasse fynd blev resultatet. En klänning som var tvungen att räddas. Om ni inte redan visste det så har jag ett behov av att rädda fina gamla klänningar från småortsdöden. En kjol och en tröja. Åsa Mobergs Simone och jag. Mitt nyårslöfte att inte köpa böcker är ju redan kört. Samt följande:

Jag antar att den turkos skålen saknar sin överdel, men det gör ingen. Färgen är en riktigt Audreyfärg.

Nyårslöfte åt skogen. Redan.

Jag hade en gång i tiden, för så där 5 dagar sedan, ett nyårslöfte om att jag inte skulle köpa en enda bok förrän den hyllkilometer med olästa böcker som står där hemma är tömd.

Det höll. Fram tills idag då K visade att Siri Hustvedts The Shaking Woman finns ute nu.
Jag vill dock med bestämdhet hävda att den är köpt som studiematerial.

2010 Mottaligheternas År, Möjligheternas År

I likhet med Peepin’ Tom tänker jag i år säga mer JA! än nej.
Det kommer kanske inte innebära att jag, som Barney Stinson tyckte på nyår, tänker åka kundvagn ner för Götgatsbacken. Men jag kommer iaf tänka efter både en och två gånger innan det kommer ett nej över dessa läppar.

I vår kommer både Sara Stridsberg och Per Hagman med nya böcker. Oh my lord lordy lord. Jag svimmar nästan av förväntningar. Redan nu.

I detta glädjens inledning av 2010 hyllar jag The Baseballs och deras underbara rockabillycovers. Jag vill bara dansadansadansa. Det går dessutom utmärkt att träna till dem.

Litterärsnackis nr 1

Inget är mer upplyftande än att börja året med en tvättäkta litterärsnackis. Björn Ranelid får oja sig en hela timma på bästa sändningstid.
Hej staten;  jag vill ha mina pengar tillbaka. Det där är inte vad jag anser att mina licensbetalningar ska gå till. Jag tycker att det är rätt skamligt av SVT att låta karln vräka ut sig en hel timma om hur synd det är om honom.
Mina sympatier får han inte efter det och av vad folk sa i kön på Willy’s så har han inte fått någon annans heller.
Det finns människor som har betalt för att ta hand om och lyssna på det där. Om pengarna tryter hos herr Ranelid så kan han ju alltid sälja någon av sina 8 terrasser.
Men iaf så blev Aftonbladet första sida idag ”LEIF GW Persson efter påhoppet RANELID ÄR EN FJOLLA”. Personligen anser jag att det är ett påhopp på alla fjollor. Och det är inte okej. Skäms Leif GW.
Som den populärkulturjunkie jag är så var jag ju tvungen att köpa tidningen. Och finner mig själv gapskrattandes åt följande citat av herr Ranelid: ”Jag använder inte sådant språkbruk, jag är lite mer bildad än vad han är.”
Ursäkta mig, men en av er är professor… Och sist jag kollade så var det  inte du.

2009; sayonara sucker

Riktigt så illa var 2009 kanske inte.

2009 var året som innebar hårthårthårt jobb och inte så jävla mycket utdelning. Förrän på slutet. Det var trevligt med ”nytt” jobb och en hemlig agent.

Litterärt: Jag tycker nog att 2009 var ett konstigt år rent litterärt. Som ett litet mellanår som jag ändå tyckte rätt bra om. Vackrast och starkast var Monika Fagerholms Glitterscenen. Den var efterlängtad och den levde upp till alla förväntningar och mer. Jag har fått en del frågor om den. Vad grejen med den egentligen är. Jag säger som så här; antingen köper man Fagerholms litterära landskap, den som tangerar verkligheten, men inte är verkligheten. Eller så gör man det inte och då är man en läsupplevelse fattigare.
Karolina Ramqvists Flickvännen stod för den stora överraskningen. Jag var överväldigad och har ännu svårt att prata om den. Detsamma gäller för Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Andra läsupplevelser som företrädesvis bör nämnas i versaler är; Igelkottens elegans och Därunder ett helvete. Jag är mer än lovligt förtjust och glad över att Sekwa håller stilen och gång på gång överraskar mig med sin spännande, roliga och vackra utgivning. Fortsätt så.
Det var nervöst och spännande bortom sunt förnuft att stå öga mot öga med både Siri Hustvedt och Jeanette Winterson.
Musikaliskt tillhörde året i princip enbart kent. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det. Den inledande tondöva och oförberedda kören är bland det genialiskaste jag någonsin har hört. Madre Mia!
I övrigt gjorde jag en underbar upptäckt i Miike Snow. Längesen jag hrde ny musik som tog mig med storm.

Filmiskt Ja… det var väl för helvetes sorgligt att Joaquin Phoenix bestämde sig för att sluta filma. Jag hoppas att han tar sig samman och återvänder i sin forna storhet. Reservation Road och Two lovers klarade iaf jag mig utan.
Jag tycker det mesta som kom 2009 är filmer jag kunde klarat mig utan; Inglorious Bastards, Revolutionary Road, Public Enemies och The Reader var rent skräp om ni frågar mig.
Bäst tycker jag nog The Curious Case of Benjamin Button och The Wrestler var. Seth Rogen är en kille jag vill se i annat än fjantiga komedier 2010.

Vi sa hej då till Willy Kyrklund, Michael Jackson och Brittney Murphy. Inget som berörde mig nämnvärt. Värre var det med Patrick Swayze. Skulle säga att vi är många som fått vår uppfattning om hur en kille ska vara definierade av den svårmodige Johnny i Dirty Dancing.

Hemma bäst

Det är konstigt det där med att ha växt upp i en annan ort än den man bor i. När jag åker och hälsar på min mamma så säger jag att jag åker bort medan min mamma säger att jag åker hem.
Hur trevligt det än var bland mormorsrutor, choklad, katter som låter som ankor och julklappar så tycker jag nog ändå att det är skönast att komma hem. Om bara det där helvetes SJ kunde; A) inte bli lika förvånade varje gång det blir vinter B) ta ansvar för att hundar och hundägare håller sig på de platser de ska vara på.

Jag har då lärt mig virka mormorsrutor under julen. Väldigt roligt. Inte för jag vet vad jag ska med det till, men nu kan jag det. Även i sömnen. Så behöver ni vägledning, så finns jag här.

Läsandet har varit minimal. Verkligen minimal. På tåget ner läste jag Den sista föreläsningen av Randy Pausch och är aningen besviken. Jag trodde den mer skulle vara mer som Borges smått fantastiska Sju kvällar. Det var den inte. Långt därifrån. Men ändå på nåt sätt rätt trevlig.
Hos mamma läste jag enbart den i förväg inplanerade Höstoffer som får mig att förstå vad alla dom som inte gillar Kallentoft menar. Den var nästan outhärdligt tråkig. Försökte även läsa Anna Gavalda, men insåg snabbt att jag inte är målgruppen för det tramset.
På resan hem började läsa Katedralen vid havet och återigen så hade jag fått för mig att den handlade om något annat än den gör. Jag vet inte riktigt vad jag har sysslat med på sistone. Jag har iaf inte lyssnat på vad folk säger om böcker. Katedralen vid havet handlar alltså inte om Sagrada Familia. Om det nu är någon annan än jag som trodde det.

Nick Hornby säger det som det är

Imorse innan jag gick och jobbade hann jag slänga ett getöga på DN Bok.

En intervju med Nick Hornby säger han en mening som säger allt. Som är så klockren att jag nästan börjar gråta. Som jag sagt så många gånger den senaste tiden.

”Jag litar inte på personer som inte brinner för något.”
Åååh, vad det känns tryggt så här i snön. Att Nick Hornby säger saker som jag säger.

Söndag i sängen

Just nu på jobbet. Lördag på jobbet. Man kan ju bara dö av leda.
Men det är ju att ta i. Det är gemytligt här. Vi är få och fokuserade men samtidigt glada.

Min kropp börjar gå ner i varv. Inte för att den egentligen ska göra det. Utan snarare för att den vet att alldeles snart får den tillbringa lata dagar i mammas soffa med goda böcker. Till exempel Mons Kallentofts Höstoffer.

Jag är dock lite sur att Erikshjälpen inte kommer att ha öppet under julveckan. Men jag satsar på den tripp till min favorit Kupan på vinst och förlust. Om inte annat får jag ju köra bil och det är ju roligt.

Jag har haft en dålig läsperiod. Har liksom inte orkat plocka upp böcker. De senaste dagarna har jag jort ett försök och läst Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender. Fint att den är dedikerad till Sofiorna.
Men innehållet… jag vet inte jag… den får en ju att aldrig någonsin vilja skaffa barn. Jag tror jag mest av allt saknar ett djup och råhet. Den är så poetisk och fin. Och den enda gång det blossar till är i skildringen av flickan. Vilket gör den skildring så hemsk. En skicklig effekt, men jaget framstår som allt för mjäkig i konstrasten.

En (av många) julklappar till mig själv blir Dear me. Som även kommer gå i ett paket till F. Kända britter, med Stephen Fry i spetsen, har skrivit brev till sina 16åriga jag. Det är möjligt att jag kommer skriva ett till mig själv. I nuläget har jag egentligen bara ett ord av visdom att ge mitt 16åriga jag; VÅGA!

I år verkar rent allmänt vara året när jag föredrar att ge mig själv julklappar. Det är inte ens roligt att köpa till någon annan. Förutom den där superfina presenten till E. Den är jag sjukt stolt över.

Sålt min själ till djävulen.

Idag har jag med buller och bång sålt min själ till djävulen.
Till icke namngiven person inom Bert Karlssonkoncernen har jag sagt följande:

”Ja, Bert Karlsson är ju en kul kille som har många anhängare!”

Jag hoppas verkligen att pengarna gör det värt detta.