Världen enligt Audrey Fenn

När helvetet fryser över så är gamla hjälten Pär Wiksten med i Allsång på Skansen.
Mitt indiehjärta går i bitar.
Bit för bit.
Bit för bit.

Sommaren sägs vara deckarens högsäsong. Det finns en föreställning om att den svenska läsaren vill ligga i hängmattan och läsa om hur det går för den sargade poliskommissarien i jakten på mördaren.
Den läsaren är inte jag. Men när Frankrikeälskande förlaget [sekwa] ger ut Anne Rambachs bok Bombyx så kastar jag mig ändå över den med de höga förväntningar jag fått på förlagets tidigare utgivning.

Under ett kinesiskt bröllop på restaurangen Bombyx kommer några maskerade män in och skjuter vilt omkring sig. På platsen finns bokens huvudperson, frilansjournalisten Dianne Harpmann för att skriva ett reportage om bröllopet. Dianne är märkt av sorgen efter sin man och sons död, men i och med morden på restaurangen får hon åter ett fokus. Behovet av att utröna vad det var som hände och inte minst varför det hände driver henne framåt och in i ett nät av lögner, hot och svek.
Till sin hjälp får hon kollegan Elsa. Tillsammans börjar de nysta i ett farligt spel där den franska polisen gör sitt yttersta för att skylla händelsen på de kinesiska triaderna, men där kollegorna snart inser att det inträffade inte är så enkelt och där det finns både mäktiga och politiska krafter som är beredda att gå långt för att skydda de skyldiga. Skydda sanningen.

Rambach visar upp nya och intressanta platser i Paris. Ställen långt från de klassiska symbolerna för staden. Personligen undrar jag verkligen om Eiffelkyrkan finns. Om någon vet, hör gärna av er.
Beskrivningarna av karaktärerna är, föreställer jag mig, till stor del färgade av Diannes oförmåga att engagera sig med andra människor. Vilket ibland gör det svårt att hålla isär bikaraktärerna. Ett dilemma som är lätthanterligt med tanke på att det inte är hos personerna styrkan i Bombyx ligger.
Den finns i det vida spannet. I hur påläst och tillgängligt det blir när Rambach skriver om blomsterförädling, bioterrorism och statshemligheter.

Att kalla Bombyx för deckare är kanske att förenkla dess kraftfulla och spännande historia, men i brist på bättre får den gå under den benämningen. Som läsaren hålls man fängslad från första till sista sidan. Detta är ingen klassisk who did it-historia. Det är en roman om hur långt människor är beredda att gå både för att hitta sanningen, men också om hur långt människor är beredda att gå för att skydda sanningen.
Det finns inte en lugn stund i Bombyx. Tempot är högt. Spänningen total.
Resultatet är en eftertänksam känsla av att ha upplevt något helt nytt och en aning om att denna historia inte befinner sig allt för långt från verkligheten.

-Anna Lindberg, vad gör hon nu?
-Hon simmar hopp… eller jag menar hon hoppar sim.
-Okej…
-Jag menar att hon simhoppar.

-…måste skölja håret exakt länge. Om det sköljs fem sekunder för lite så blir det som sådant där änglahår man har i granen. Om det sköljs fem sekunder för länge så blir det fett.
-Som Lasarus.
-Lasarus?
-Ja, i Biblen.

Jag undrar verkligen vem/vilka det är som söker på “Audrey Fenn” allt som oftast.

Är det bara jag som ser att Robert Mugabe har Hitlermustasch?!

När jag kom hem från det internetfria midsommarfirandet fanns denna att hämta ut på ICA.
Just nu vill jag mest av allt låsa in mig och inte gå ut. Inte göra något annat än läsa Anne Bambachs Bombyx. Inte ens börja nya jobbet.

I en av nyckelscenerna i Sunshine har Ikaros skadats, men besättningen vet inte hur omfattande skadorna är. Uppdragets ledare, Kaneda, tar på sig ansvaret att ge sig ut i rymden och kontrollera skadorna, men det behövs en man till. Mace säger “I volunteer… I volunteer Capa.” Den blick som Capa ger Mace säger det mesta som går att säga om svek. Den fysiskt starkaste, den mekaniskt skickligaste Mace ger uppdraget som egentligen är självklart att han ska utföra till besättningens kanske fysiskt svagaste länk, men också den viktigaste länken för att det ska vara möjligt för besättningen att utför sitt uppdrag. Capa inser hur omöjligt det är för honom att säga nej och säger därför “Sure, I’ll do it.” vilket följs av ytterligare en blick. Mace tittar på Capa med en snudd på outgrundlig blick, fylld av både respekt och tvivel.
Jag vet egentligen inte varför jag just idag tänker på den där scenen, men det är ofta jag återvänder till den där filmen och vad den avhandlar. Sunshine är Danny Boyle och Alex Garlands mästerverk, som av någon outgrundlig anledning har gått de flesta helt förbi, om ett uppdrag, ett uppdrag som måste utföras för att rädda vår jord och vår överlevnad. Solen, vår närmaste stjärna, är döende och måste “återuppladdas”.
Men jag tycker nog ändå att Sunshine allra mest handlar om vänskap och om längtan.

Igår var jag på kommande jobbet och skrev på kontraktet. På tisdag jobbar jag min sista dag på gamla jobbet. The it-girl is no more. Och jag kommer inte sakna henne. The librarian from hell kommer att uppgraderas to the litt girl på heltid. I’ll no longer be the litt-girl bara dygnet resterande 16 timmar. I’ll be the litt-girl 24 7.
Alla som jobbar där verkade snälla och glada och dom var många, trots att S sa att rätt många hade gått för dagen. Vi skrev kontrakt, gick runt och hälsade på dom som var kvar, jag fick plocka böcker från ett stort rum och sen fikade vi. Många namn snurrar Sofia, Staffan, Fredrik, Mattias, Fabian, Emma, Elena x2 (om jag inte har helt fel), Anna, Pär, Ingrid (eller var det Inger?), Miriam, Peter. Men, ja, det var som sagt bara en bråkdel av namnen som nämndes.
Med mig hem i bokkassen kom:
*Jens Liljestrand Paris-Dakar
*Leif Holmstrand Myror (som Barkfisken enligt sitt dbinlägg från senaste resan köpte på ett antikvariat i Lund)
*Maria Norin Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts (fantastisk titel)
*Lars Gustafsson Bränder
*Magnus William-Olsson Jag talar till de döda
*Peter Englund och Kristian Petri Jag skall dundra
*Gro Dahle Ikke gi opp håpet, Werner
*Amy Wallace och David Wallechinsky Listboken (ett måste för alla som, i likhet med mig, har en fallenhet för värdelöstvetande)

Sällan studsar en plåttermos.
Fanns det en kille i mitt tidigare liv som hade som favvouttryck. Nu är vi nyblivna vänner på facebook. Det är väl grejen med fb; att man får reda på vad folk från förr gör nu för tiden. Iaf för mig som inte ägnar mitt liv åt att nätverka ihjäl mig.

Just nu skulle jag säga att plåttermosarna studsar hejdlöst. Hela tiden. Round the clock. Igår övergick kandetkandetkandet till detkandetdetkandetdetkandet. Ja, jäklar vad det kan det. Inte nog med att jag fick jobbet dom var eniga om att det var mig dom ville ha.
Tycker nästan att jag förtjänar det efter att ha genomlevt intervjun from hell.
“Hur många tunnelbanevagnar finns det i stockholm? Jag är i första hand inte intresserad av svaret utan av hur du kommer fram till det.”
Hur ser ditt svar ut? Let me know.

Som present till mig själv köpte jag tjusiga träskosandaler från Knulp som jag kommer älska livet ur under mångamångamånga år.
Såna här fast mörkbruna:

Upptäckte att [sekwa] skriver om, och länkar till, min text om dom. Okej, dom har tidigare länkat till recensioner, men det här känns roligare.
I samma veva blev jag uppmärksammad om att Adlibris citerar mig på sidan för Curiols Utrop. Coolt. Kan det vara ett tecken? Kandetkandetkandet…

Sen finns det ju vissa som inte fixar att ta kritik.
Som tycker att jag talar från hjärtat när jag ger hennes bidrag till Självmordsboken kritik. Och menar att jag utan anledning sorterar ut hennes för att kritisera. Men…ja… bidraget får överlägset mest utrymme och har en annan layout än resten av antologin, då borde det väl även tåla hårdare granskning än resten av bidragen. Och hur ledsen jag än är så var bidragets kvalitet undermålig. Rent utsagt usel. Men, visst, att dra växlar på hur tragisk storyn bakom är kanske funkar på en del. Men inte på mig. Kalla mig  okänslig. I det här fallet är jag det utan tvekan.