Stay with me honey stay with me honey stay with me

I mig bor en detektiv av rang.
Jag kan lägga ner hela min själ i att leta reda på saker. Söka information om de mest vitt skilda saker.
Idag hjälpte jag C med info om örhängen och deras ihopsättning och tillgång.
Igår utrönte jag ett märkligt sammanträffande; en kvinna som råstötte på den mystiska mannen på en tillställning för ett tag sedan och samtidigt rådissade en annan man kraftigt faktiskt bor ihop med den rådissade mannen.
Den mystiska mannen verkade dock tämligen ointresserad och det verkade inte heller som att det var första gången detta utspelade sig…
Det är en märklig värld man rör sig i.

Där finner en pojke ett nytt Samarkand

Det finns låtar som man (jag) glömmer att de finns, så plötsligt dyker de upp igen och man bara slås av hur underbar den är. Två lysande exempel; Det gåtfulla folket och Trubbel. Just nu på repeat, både på jobbet, hemma och hos min interne DJ.

Tillbringar ledig tid med Doft av ondska just nu. Snart utläst. Rapport kommer. Räkna med det.

Annars är jag rätt fnissig av min egen modighet. Jag är tuff. När jag sätter den sidan till.

Nu är den här!

Bokflod.

I helgen har jag gjort det där som jag så ofta drömmer om, men alldeles för sällan gör. Mest på grund av otålighet skulle jag vilja inflicka.
Jag har stannat hemma och läst.
Och åtminstone börja beta av travarna av böcker som ligger på hyllan med olästa böcker.
Först ut var De TIO dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem av Arthur Freeman och Rose Dewolf. Jag är ingen självhjälpsläsare. Tog den på NoKs pocketail, mest för att titeln faktiskt lät lite kul. Boken inleds med ett test och eftersom jag är testoman så var jag ju tvungen att göra det. fick högst poäng på Katastroftänket. Vilket var huvudet rätt på spiken, läste det kapitlet och fick väl några insikter, men inte så mycket mer.
Självhjälpsträsket är inte för mig, men det här var i alla fall en positiv erfarenhet.
Sen sträckläste jag Tawni O’Dells Kära syster som kommer från en kartong med böcker som Lina på NoK skickade till jobbet. Jag verkligen älskade Avvägar när jag läste den 2002. Jag åtekommer ibland fortfarande till historien i mina tankar.
Jag tyckte mycket om hanteringen av begreppet sanning. Och jag minns hur jag slogs av karaktären och förankringen i den amerikanska södern.
Men jag minns också en viss oro över hur sjutton O’Dell skulle lyckas följa på den.
Kära syster liknar i många avseenden Avvägar. Den amerikanska södern, dess landskap och persongalleri. Karaktärerna och dess styrka.
Det är en historia som vinner i längden. Men jag retar mig enormt på den irriterande systern.
Den når inte upp till Avvägar men jag gillar den helt klart.
Sen började jag läsa Sarah Waters Nattvakten också den från NoKs Pocketail. Och blev grymt besviken. Jag gillar Waters och jag älskade Kyssa sammet, men det här var mest långtråkigt och olockande. Trots att förutsättningarna är de bästa med London under och efter andra världskriget som fond, men det funkar bara inte. Karaktärerna är så himla platta.
Sen började jag med Sofia Rapp Johanssons Silverfisken. Jag har försökt läsa den förut men gett upp rätt snabbt. Nu kom jag en bit, men tvingas inse att jag inte är läsaren för det här. Jag tycker om hennes språk och hennes grepp och jag vill så gärna läsa och gilla, men det går inte. Jag är en alldeles för känslig person för att klara av den här historien. Inte ens när jag försökte ha mina hårdaste littvetglasögon gick det.
Idag har jag slöat tillsammans med Veronica von Schencks Änglalik, som kom i min ägo i samband med en Ordfronttillställning. Perfekt söndag i sängen läsning. Den är faktiskt förvånansvärt bra och intrigen håller hela vägen. Det enda som stör är hur författaren inte kan hålla sig från att agera guide i stan. Det kanske funkar på folk som inte bor här, men jag blir lite trött och tycker att det räcker med kartan i början.
Nu; vidare till nästa läsning.

Vem är du vem är jag

Den senaste veckan verkar det som om döden varit ständigt närvarande; Farrah Fawcett, Michael Jackson, Willy Kyrklund, Pina Bausch, Karl Mulden.
Det finns en nästan lite obehaglig känsla av att undra vem som står näst på tur.
Att Willy Kyrklund är favoriten i samling kanske inte är så oväntat, men frågan, som jag även ställde mig när Bergman dog, är om man verkligen kan sörja en människa som levt ett fullt liv, ett liv till fullo?
Jag ställer mig frågande till det.

Jag tänker inte sälla mig till skaran som berättar mina Michael Jackson minnen. Mest för att jag inte har några, men också för att jag inte tänker följa drevet. Jag lyssnar på Billie Jean och nöjer mig med det.

Mitt finaste Willy Kyrklund minne är egentligen två. En sommar som tonåring när jag läste Polyfem förvandlad och fick någonslags insikt om att allt inte behöver vara episkt. Mitt andra är en uppsättning av Solange på Brunnsgatan 4 med Margaretha Byström och pianisten Bjarne Löwdin som var så vackert och skört och hårt i en mycket egen kombination.

I nästa vecka släpps Anne Rambachs Doft av ondska  från älsklingarna på Sekwa. Förra sommarens sträckläsning av Bombyx har jag fortfarande färskt i minnet. Väntar med spänning.

Strofer som sitter som… smultron

Den senaste tiden har jag haft en enda textrad som fastnitad i mitt huvud. Strofen är från Lars Winnerbäcks En tätort på en slätt och lyder som följer

Säg till Viola att hon lyser, att hon är vackrare än sången och jag önskar att jag skrev den.

Det är en sån underbar strof som gör mig alldeles pirrigt glad. Och som min interne DJ med jämna/ojämna mellanrum spelar på repeat. Ofta blir jag trött på dom låtarna, men den här är så ljuvligt vacker.
MEN, skulle någon vänlig själ vilja tala om för mig vilken sång det är? Jag vill veta. Jagvilljagvilljagvill.

Driva. Drift. Dubbelvikt. Drösvis med D.

Imorse när jag kom till jobbet lyckades jag utlösa larmet. Inte så kul.

Sen började jag dagen med att läsa Sara Hallströms och Vanja Larbergs Driva. Utgiven av fenomenala H:ströms. Även om jag inte gillar allt dom ger ut så tycker jag ändå om deras ambitioner och utgivningar. Det behövs fler som Johan Hammarström i det här landet.
Tillbaka till Driva. Mycket positiv läsning. Det känns som att den behöver några fler läsningar innan den sitter. Men det är sällan som jag blir så glad av en poesiläsning som jag blev av den här. Kort, sammanhållet i sin spretighet, ett driv och en riktning i den där spretigheten som många, många av dagens poeter skulle ha nytta av att studera närmare.
Illustrationerna är flyktiga och precisa. I like.
Jag tror att styrkan i Driva ligger i att den inte försöker utge sig för att vara något. Den ÄR. Och det är, i det här speciella fallet, mer än gott nog. Ja, den här boken kommer jag återkomma till. Mer än en gång.

High on diesel gasoline

Igår blev jag med cykel.
Min alldeles egna 24 växlade Specialized Sirrus.
Den är grön och den är underbar.
Cyklade till jobbet idag och det gick alldeles utmärkt fram till Luntmakargatan. Den är ju helt livsfarlig!
Det sista som hände innan jag cyklade in på innergården var att jag höll på att köra in i en stolpe. Ojojoj.

Började läsa H.P. Lovecrafts Fallet Charles Dexter Ward igår. Låg på en parkbänk och läste igår när jag väntade på E när vi skulle köpa cykel.
Jag vet inte… Än så länge inte övertygad. Hatar verkligen bilderna i den.

Skickade in två bokbeställningar förra veckan. Riktiga impulsköp. Lady Chatterleys älskare och Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Den senare har jag inte läst och tänkte att nu är det dags. Lispector har jag läst andra böcker av, och gillat, så du är det väl dags för den här också.

Annars… ja, eftersom den mystiska mannen inte fattar signaler (alternativt är helt ointresserad) så har jag trappat upp min krigsföring. Från lite försiktig underrättelseverksamhet så är det nu ett rätt intensifierat gerillakrig som gäller. What the hell, ska man misslyckas så ska man åtminstone go out in flames. Eller nåt sånt.
F kom med information igår som gjorde mig tämligen konfunderad, road och förstående.

Annars verkar det som att alla, verkligen ALLA, på mitt jobb är med barn eller är föräldrarlediga. Totalt galet. En biologisk klocka som inte finns börjar ticka. ticktackticktack.

Fästingar Förväntningar Farhågor Fasor Familj

Den här veckan är veckan då jag fått saker gjorda. Eller, ja, förra veckan var det nog mest, men denna veckan har jag hanterat det jag beslutade om förra veckan.  Vissa saker gör en så oändligt orolig, men ställs frågan så får man åtminstone svar.  Hur illa det än är.
Tränade hårt igår. Ingen träningsvärk. Vi får se imorgon.
Plockade bort en pytteliten fästing från benet igår. Kanske borde överväga TBE spruta iaf…

För en timma sedan ankom hela stora (hrm 3 personer) familjen till stan. Mamma, Anders, Ylva och Abbe. Ska bli roligt. Roligt. Roligt.
To be continued.

I bokväg läser jag manuset till Hypnotisören just nu. Höstens snackis. Ja, to be continued…

Yes we can! Det amerikanskaste av löften.

Något tveksamt sätter jag tänderna i Martin Gelin Det amerikanska löftet.
Tveksamt eftersom jag verkligen inte ser mig som den som läser den här typen av böcker. Men vad sjutton! Om det här är sommaren med utmaningar så ska jag väl utmana mig själv även när det gäller läsning. Eller, ja, utmana och utmana… kanske snarare läsa sådant jag vid första anblick inte är speciellt intresserad av.
Barack Obamatåget hoppade jag aldrig på när det begavs sig. Jag följde Hillary vs Obama. Och jag följde Obama vs McCain. Något förstrött i båda fallen. Kan villigt erkänna att jag höll på Hillary i första omgången. Och på Obama i andra.
Så vad gör då jag med Martin Gelins bok? Nyfikenhet är den springande punkten.
Och trots att jag inte är del av någon Obamaeufori så måste jag ändå säga att Gelin lyckas med att få mig intresserad och engagerad. Jag blir rörd av historierna om Ashley och den gamla mannen. Ashley röstar på Obama för att folk ska slippa växa upp under fattiga omständigheter som hon själv gjort. Den gamla mannen röstar för Ashleys skull (för att barn ska slippa hennes omständigheter). Och jag blir glad av att Obama går till samma frisör varje lördag, trots att han kanske inte behöver, utan mer för gemenskapens skull.
Jag fascineras och inspireras av hur effektivt propagandamaskinen byggts upp. Hur man nådde ut till  och engagerade de personen som vanligtvis avstår från att rösta eftersom valet ändå inte påverkar deras situation.
Det skulle så lätt kunna bli svulstigt och kletigt, men Gelin lyckas med att hålla sig på rätt sidan om patetikens brant. Han håller sig saklig även i de stunder där det bli både tårdrypande och kanske lite patetiskt.
Ja, jag imponeras och gläds och kan inte annat än utbrista i ett “Yes I can! bry mig om böcker jag annars struntar i att läsa.”