Glöm inte att låsa

2014 har börjat i ett furiöst läsmood.
Jag läser mycket och jag läser framförallt väldigt bra grejer.
Sjukt skönt. 2013s läshistorik går inte till historien direkt.

Imorse vaknade jag tidigt, sannolikt för att jag gick och la mig galet tidigt igårkväll (fredag). Jag vaknade och började läsa Elizabeth Haynes Glöm inte att låsa, som jag varit sugen på ett tag, utan att ha några direkta förväntningar.
Trots att jag varit ute och gjort ärenden och sånt idag så har jag läst ut den på bara några timmar.
Glöm inte att låsa är en psykologiskt gastkramande historia. Den växlar mellan nuets tvångsmässiga hanterande av vardagen och dåtidens intensiva och kontrollerade kärlek. 2003 är Catherine en levnadsglad tjej. 2007 är hon en kvinna som tvångsmässigt gör saker för att överleva; kolla om dörren är låst en, två, tre, tio gånger, rutinmässigt kollar igenom lägenheten mer än en gång.

Catherines tvångsmässiga beteende smittar av sig. Jag går ut, åker tunnelbana och kollar hela tiden omkring mig för att se om någon följer efter. Galet, men det är så fascinerande med böcker som får en att reagera.

Elizabeth Haynes förstår sin historia. Hon går på djupet med den. Det är inte så mycket vad som verkligen händer som oroar, som det som skulle kunna hända.
Därför är slutet ganska trist, ganska förutsägbart, ganska omotiverat. Inte helt värdigt en så här bra historia.

Glöm-inte-att-låsa

Främlingens barn

Alan Hollinghurst är en av de författarna jag länge velat läsa men som det inte riktigt blivit av att ta mig an. Till de författarna hör även Svetlana Aleksijevitj, Dorothy Sayers och Lawrence Durrell.
Främlingens barn har stått i bokhyllan ett bra tag nu och min tanke var att avsluta året med en riktigt bra läsning.

Det börjar så galet bra; det är sommar, tidigt 1900-tal, England. Tre  vackra unga människor och allt är bara underbart. Brideshead Revisited-vibbarna är enorma.
Poeten Cecil Valance besöker sin vän (och kärlek) Georges familj på godset/slottet/herrgården Two Acres. Där finns även Georges syster Daphne. Och Cecil skriver en dikt som efter hans död lämnar ”stora” avtryck i litteratuhistorien.

Den inledande delen är så intagande, förförisk och smått underbar att jag känner mig helt nedtagen på jorden när del 2 av historien börjar. En massa namn jag inte orkar lägga på minnet, en historia som är rörig och faktiskt inte det minsta intressant.

Vid del 3 är jag så uttråkad att jag lägger Främlingens barn ifrån mig och kommer inte ta upp den igen. Det ska vara en resa genom 1900-talet, men för min del hade den gärna kunnat stanna den där sommaren i början av 1900-talet.
Även om det ju är en helt annan bok, redan skriven och så mycket bättre…

1219705768_1

Kärleken passerade här en gång

Ibland öppnar man en bok med lika delar förväntning som oro.
Att L hyllade Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång gav hög förväntningar å andra sidan; orkar jag läsa ytterligare en bok om kärlek/brist på kärlek?

Självklart gör jag det, men det är verkligen att sälja den här romanen billigt att kalla det en roman om kärlek.
Det här är en roman om kärlek, men lika mycket om att vara människa. Om att finna sig själv. Och kanske även om att inte söka efter sig själv.

När Johanna talar om för Samuel att hon vill skiljas faller hans världs samman. Han går igenom stadierna av ilska, sorg, saknad och samtidigt måste han hålla ihop sig – åtminstone för barnen.

Kärleken passerade här en gång är ett utforskande av den förlorade kärleken, utforskande av den Samuel en gång var och vilka vägar som ledde fram till hit.

Peo Bengtsson skriver sakligt, nästan journalistiskt.  Titeln säger egentligen det mesta; den är konkret.  På pricken. Och ändå så in i sjutton fylld med betydelser. Ibland är humorn slående. Jag skrattade högt åt festen på Johannas jobb där en kortväxt fransman med stripigt hår kallad ”Bläckfisken” är med. Vi vet ju alla vem ”Bläckfisken” är!
Underbart av Bengtsson att han tog med det och tack till förläggaren som inte strök det!

Jag ser framemot att Mannen utan ryggrad kommer i pocket snart. Och att det så småningom, till hösten om jag minns rätt, kommer en ny roman. Tills dess får jag roa mig med att läsa ifatt bloggen Stockholm Under Ytan.

karleken-passerade-har-en-gang

Lena Andersson FTW!

Så här dagen efter Augustprisnomineringarna så känns det mest så här!

4585c76cc8f02e0bd_394f86_97f-post

Roligt med småförlagens genomslag i barnbokskategorin. Urax och Hippo är två fräscha uppstickare som verkligen förtjänar den här uppmärksamheten.
Kul med två poeter i den skönlitterära.
Inte så oväntat att 438 dagar nominerades.
Personligen saknade jag Kristian Gidlund.
Och jag är något förvånad att varken Lena Einhorns Blekingegatan 32, Kristian Lundbergs Min hemstad eller Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge nominerades.
Onödigt med P O Enquist, men okejdå han har ju ändå inte skuggan av en chans mot Lena Andersson.

Störst jäkla grattis till Natur & Kultur med 4 nomineringar och stor vinstchans i åtminstone två av kategorierna. Jagger Jagger vet jag inget om, så den tänker jag inte ens låtsas uttala mig om.

En liten iakttagelse dock… antalet författare som log eller ens såg det minsta lilla glad ut var lika med noll. Själv skulle jag inte kunna sluta.

Inte för att skryta eller så…

Men min gissning på Alice Munro var ju rätt!
På det kamma det jag hem hela 220 kronor, samt ett par aprikosa fingervantar som jag förlorade i förra årets tippande på Anne Carson.

Annars är jag sjukt dålig på att läsa just nu. Försöker läsa Gillian Flynns Gone girl, men jag kommer inte riktigt igång. Ungefär samma sak som när jag gjorde mitt första försök med Mörka platser, som jag senare blev helt kär i.

Julafton för littnördar!

Idag smäller det igen. Och jag tänker inte ens låtsas att jag inte bryr mig. Jag bryr mig som bara den! Det här är bättre än julafton.
På jobbet har vi tippat vinnare.
Mina satsningar blev:
Alice Munro, mer på känslan än vad jag tycker hon är bra. Jag har ärligt talat läst lite för lite av henne.
Thomas Pynchon som jag fortsätter tjata om. Det vore det häftigaste som kunde hända. Skulle han tacka ja? Skulle han komma? Om man nu ska avslöja vem man är så är det väl när man får Nobelpriset. Som jag brukar säga; någon gång måste ju någon av 30-tals amerikanarna (Thomas Pynchon, Cormac McCarthy, Don DeLillo, Philip Roth) få det. Dom kommer inte att leva för alltid.

Under natten tills idag har dock en högoddsare dykt upp:
Cees Nooteboom. Det vore sjukt roligt!

På mitt skrivbord sitter telefonnumren till två högoddsarförfattares förlag. Just in case.

Det blev ganska många namn.