Klappa händer små

En del böcker läser man och förstår inte riktigt vad som händer eller varför man läser.
Men man läser och man fortsätter att läsa och blir bara mer och mer förbryllad, men man fortsätter.
Inte för att man vill veta hur det går, någon sådan läsare är inte jag, men mer för att det är som osynliga trådar som håller en kvar, som får en att återvända och fortsättafortsättafortsätta.

Dan Rhodes Klappa händer små har egentligen mycket emot sig.
Många historier och sidospår som kommer och går och vindlar och far. Användandet av Tim Burton i baksidestexten. Efter att i åratal försvarat Burton mot allt och alla så sa jag tack och hej i och med Alice i Underlandet. Men det är ju en annan historia…
Att Douglas Coupland hyllar den är inte heller något plus.
Men det största Klappa händer små har emot sig är ändå författaren själv. Dan Rhodes skrev den fullkomligt obegripliga och meningslösa Skeppsbrott och hundra andra berättelser om kärlek, som jag på grund av bokcirkel tvingade mig igenom. Flera år senare så framkallar den fortfarande rysningar.

Allt detta till trots så är Klappa händer små en jävligt schysst läsning.
Jag kan inte beskriva den. Men om jag ska försöka så är den som ett kuriosakabinett; en samling märkliga personer och saker. Som fascinerar men som man inte riktigt förstår.
Och jag tror att det är hemligheten och det som håller en fast i läsningen; man förstår inte och man vill egentligen inte förstå.
Den är som den är och den är sjukt skön. Och konstig. Skönt konstig.

Som tillägg bör sägas att omslaget är så galet snyggt.