Den nya taxidermin

Det finns en grej jag inte är jätteglad över att erkänna, men i och med läsningen av Mercedes Cebriáns Den nya taxidermin så verkar jag bli tvungen att outta den.
En av mina fobier är dockor. Barndockor funkar fint, jag tycker dom är lite äckliga, men inte mer än så.
Däremot porslinsdockor och i synnerhet dockor som ska likna vuxna; de får mitt blod att isa.

I den andra romanen/novellen/delen, jag är inte helt säker, i Den nya taxidermin låter Belinda tre dockor föra hennes talan, vara hennes ansikte.
Ni förstår vilka hinder jag jobbar med. Tanken på en vuxen människa som går omkring med tre dockor som är formade till vuxna människor… att läsa en sån bok är fobiträning på väldigt hög nivå.
Ja, om man nu ska bortse från min fobi och prata om historien så är den välskriven, intrikat och Cebrián gör något så märkligt som att Belindas handlingar eller val av liv på något sätt framstår som ett inte helt konstigt. Det är en skicklig balansgång.

I den inledande romanen/novellen/delen är jaget besatt av att återskapa ögonblick i livet; festen, någon gammal pojkväns lägenhet. I jämförelse med denna besatthet framstår Belindas dockor som högst naturliga. Återskapande är irriterande. Jag finner mig bli ganska sur av hur hon håller på. Varför?Varför?Varför?

Detta kan ju ses som ett dålig tecken för min läsning, men här det snarare tvärtom. Att trots mina fobier och irritationer så är det här en bok värd att minnas.
Bra böcker behöver ju nödvändigtvis inte göra en glad…

Annonser

3 reaktioner på ”Den nya taxidermin

  1. Pingback: Astor förlag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s