Sfinx

Att läsa Christine Falkenlands Sfinx är att omgärdas av ett mörker så påträngande att jag känner mig säker på att det förr eller senare kommer att kväva mig eller svälja mig hel.

Christine Falkenland har underbara förmågan att alltid få mig att vara på mina tår. Det händer inte mycket i hennes böcker, men det finns ständigt det där bubblande, undertryckta. Känslan av att övermannas av något mäktigare än en själv.

Sfinx är ett brev. Från den första hustrun till den andra.
Ett brev som börjar i ett trevande som efter hand övergår i en besatthet.
Ett försök till förståelse av sitt eget jag som övergår i ett äckel, ett hat, en kvävande känsla av oro.

Den enda mannen är ingen god man, men den första hustrun kan inte glömma. Hon har gått vidare, men ändå snubblat tillbaka. Varför? För att det visar sig att den enda mannen lyckats och är tillsynes lycklig. Välförtjänt? Inte alls. Men när var världen någonsin rättvis?

Christine Falkenland är lysande på många sätt. Hennes sätt att ladda språket är unikt. Och allra mest; hur hon aldrig lämnar mig som läsare tillfreds och tröstad. Andra hustrun kommer dö. Självklart kommer hon att dö. Eller, nej, första hustrun kommer ta livet av sig. Ta livet av sitt barn. Mörda den andra hustruns barn. Eller… Det är så galet begåvat och modigt av Falkenland att lämna mig i mitt ovetande.

Annonser

3 reaktioner på ”Sfinx

    1. Vilken lycka du har framför dig! Att ha henne helt oläst. Men strunta i de sena diktsamlingarna; inget vidare. Speciellt inte den vedervärdiga ”Om honom”. Där är skämskudden närvarande på hög nivå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s