Monster

På jobbet i fredags sa jag att jag skulle läsa Micael Dahléns Monster blev mer än en lite förskräckt.
”Hur vågar du?” ”Nej, gud, det skulle inte jag göra.”

Monster  är en av den senaste tidens mest omtalade böcker. Vilket inte är så konstigt. Vår fascination för det mörka och för ondskan är stor.
Själv brottas jag med tanken på att läsa böckerna om Thomas Quick, men vågar inte. Jag drar min gräns där. Men många andra går så mycket längre.

Micael Dahlén är professor i ekonomi, men har i Monster begett sig ut på en resa där han besöker mördare runt om i världen. Issei Sagawas, Dorothea Puentes, Wayne Lo, Peter Lundin och Charles Manson.
Manson är välkänd för de flesta av oss. Sagawas är vagt bekant för mig. Lundin, Lo och Puentes är å andra sidan helt okända för mig.
Biten om Manson hade jag gärna sluppit, han är ganska uttjatad och jag tycker inte Dahlén tillför något nytt till bilden av honom.

Styrka i Monster ligger i Micael Dahléns besatthet vid dessa figurer. Men jag hade gärna velat att han skulle gå ännu längre. Varit ännu mer besatt, borrat djupare in i sin egen galenskap och via detta in i mördarnas. Det finns en kontrollerad besatthet som inte räcker för mig.
Det finns inget speciellt skrämmande med läsningen. Kanske är det jag som är blasé eller så är det som så att författaren inte vågar gå tillräckligt långt. Att han lägger band på sig när han borde utmana sin egen besatthet.

Helt okej läsning på det hela taget, men jag hade gärna sett mer. Mer besatthet. Mer galenskap. Mindre kontroll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s