Ständigt denna JCO

Om någon ber mig lista mina favoritförfattare så kommer Joyce Carol Oates alltid, utan tvekan bland de tio främsta.
Men vill ni veta en hemlighet?
Jag förstår inte varför hon gör det…

Detta är en insikt som slår mig varje gång jag läser henne nuförtiden. Dödgrävarens dotter har jag börjat läsa kanske fem gånger sen förra våren och lagt ifrån mig den varje gång.
I helgen har jag läst Lilla himlafågel med god lust att lägga den ifrån mig. Men jag kände det som att jag hade ett uppdrag; jag behöver läsa för att förstå vad det är jag inte gillar.

Det fanns en tid då allt jag tog i av henne var fantastiskt. Blonde toppar ju så klart listan. Firefox läste jag när den kom på svenska för kanske 100 år sedan, men minnet av den är inetsat i mitt medvetande. Fallen var helt okej. Mörkt vatten var inte så dum den heller. On boxing är ju grym.

Kanske sabbades mina JCOläsningar av Blonde. Det var det sista riktigt bra jag läste av henne. Och den är ju så bra så jag nästan dånar, smäller av, vill lägga mig fosterställning och bara önskan att världen vill vara annorlunda.
Men det känns som att allt som kommer på svenska nu mer är samma bok. Jag är så trött på den amerikanska småstaden, trasiga familjer, död och en fascination över någon som det inte är okej att vara fascinerad av.
Det börjar kännas som att läsa Paul Auster; slumpmissioner, missantropisk man och en kvinna som gör allt bra vars namn konnoterar på Siri.

Nu Joyce Carol Oates så får du dela öde med herr Auster. Du är nu mera persona non grata hos mig. Och dina böcker förpassas bort från favoritförfattarhyllan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s