Ibland blir man så lurad…

Ibland snubblar man förbi en bok och blotta intrycket av den gör en förtjust. Så var det när jag fick ögonen på Andrew Davidsons Gargoylen. Jag läste om den:

På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.
Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Ja, jag ser ju nu att det var idiotiskt att förledas men så var det iaf.
Var den vackre berättaren är kan jag inte svara på. Det ligger en äcklig sönderbränd fd porrstjärna och narkoman på ett sjukhus och berättare. Vad det är för vackert med honom kan jag inte svara på.
In kommer en schizofren kvinna som har levt i 700 år hävdar hon bestämt och hon och porrisen har vid flera tillfällen varit älskande.

Språket är pladdrigt och historien får mig nästan att vilja bruka våld mot allt och alla. Spärra in kärringen och låt porrisen dö!
Nej, Gargoylen, åker i pappersåtervinningen utan att passera gå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s