My so-called life

Igår låg jag med neddragern rullgardin och såg alla avsnitt av My so-called life.
Åh, vad jag älskade den serien. Åh, vad jag älskar den serien.
Okej, den har en del uppenbara brister; hårlängder som varierar, för mycket fokus på föräldrarna, glapp i historien (hur hamnade Angela och Jordan i pannrummet??).
Men ärligt talat; vem bryr sig?
Det är så mycket tonårsångest, så mycket hjärtasmärta utan att vara smetigt, så mycket liv så jag bara dör.
Och Jordan Catalano! Jag säger inte mer än så; Jordan Catalano.

Det är sällan serier/böcker som betytt mycket för länge sedann betyder något idag, utan att de mer ger ett nostalgiskt skimmer. Man tycker om dem för vad de betydde då. Det går an och Den allvarsamma leken kommer jag inte att läsa om så länge jag lever. Det är inte möjligt. Det går bara inte.
Jag har försökt och det är förjäkligt. De är sååå pinsamma (och inte på det bra sättet).

Annonser

2 reaktioner på ”My so-called life

  1. Det var inte allt för länge sedan jag såg om serien, och jag älskar den lika mycket idag som då. Brister eller ej, det är den bästa ungdomsserien någonsin enligt mig. Helt objektivt förstås, jag var inte aaaalls besatt av Jordan Catalano 😉 Åh, känner redan för att se om igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s