Uninvited to the play, where language doesn’t hurt

Idag har jag fått Retromegas fina Reseguide till 50-talet i händerna.
Den får mig att längta efter att äga en bil. Vilken bil som helst.
Men, ja, bor man i stan så är det inte riktigt aktuellt. Jag kanske får ta och skaffa en kille med bil.

Idag har jag lyssnat på Pär Johanssons sommarprat. Pär Johansson, som är mannen bakom Glada Hudikteatern, pratar varmt och innerligt om hans och hans ensembles kamp för att få folk att förstå att även de har rätt att ta sin plats i samhället. Inte osynliggöras utan SYNLIGGÖRAS. Trots att jag satt på jobbet så rann tårarna (det gör dom nästan nu också).
Jag känner mig stolt och även lite skamsen. Skamsen över att vi inte har kommit längre. Stolt över att det finns människor som Pär Johansson som faktiskt vågar bryta normer och se människan.
Programmet är inte bara sorgligt. Det innehåller även en hel massa skratt och glädje.
Han berättar dock inte min favoritGladaHudik-anekdot. Den må kanske vara lite komprimerad.

Kronprinsessan ska komma och se föreställningen om Elvis. Ensemblen har fått veta detta och att hon ska nias och liknande. Man ska visa lite respekt.
Killen som spelar Elvis, Toralf Nilsson, håller sig lite nonchalant i bakgrunden. Till slut går han fram till kronprinsessan och säger:
-Jag har hört att din pappa är kung.
Kronprinsessan svara: -Ja, det stämmer.
Toralf: -Det är jag också.

Strålande! Och hur charmigt som helst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s