Audrey Fenn fyndar en grå lördag i januari

Jag är trött.  Jag har svårt att glädja mig åt allt det jag just nu borde glädja mig åt. Det är ett helvete.
Att veta att man borde vara glad men inte är det.
I fredagskväll så googlade jag mig runt. Via ett letande efter ursprung på min mammas senaste fynd:

Som visade sig vara italiensk (det stod på faktiskt på undersidan) av Aldo Londi.
Jag är inte mycket för prydnadssaker, men den här bjässen kan man ju inte annat än gilla.
Jag tror dessutom att Aldo Londi står bakom en keramikburk jag sommaren 2006 hittade på Myrorna och som jag än idag ångrar bittert att jag inte köpte. Note to self; köp allt du gillar.
Till mitt försvar kan jag säga att jag denna sommaren var mer än lovligt fattig.

Via den sökningen hittade jag fram till bloggen Femtiotalsjakten. En bloggare helt i min smak även om jag känner mig rätt avundsjuk på hur mycket tid och ork hon verkar ha för sitt sökande.
Denna upptäckt resulterade iaf i en resa söderomsöder.
Jag får skamset slå ner mitt huvud och be Sandsborg, Skärmarbrink och, inte minst, Hökarängen om ursäkt. Jag hade av någon anledning fått för mig att ni var betongförorter. Men ack vad fel jag hade!
Jag tror att jag har hittat hem.
En kasse fynd blev resultatet. En klänning som var tvungen att räddas. Om ni inte redan visste det så har jag ett behov av att rädda fina gamla klänningar från småortsdöden. En kjol och en tröja. Åsa Mobergs Simone och jag. Mitt nyårslöfte att inte köpa böcker är ju redan kört. Samt följande:

Jag antar att den turkos skålen saknar sin överdel, men det gör ingen. Färgen är en riktigt Audreyfärg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s