Hjärtan i Atlantis.

Jag är ingen Stephen King läsare. Inte alls. När jag var tretton läste jag Carrie och älskade den. Förra julen läste jag The Mist och var måttligt ointresserad.
När FK i ett brev skrev att han precis hade läst Hjärtan i Atlantis och tänkte på mig och trodde jag skulle gilla den så råkade det slumpa sig som så att jag tyckte allt jag läste var ointressant och att den här dessutom fanns på min nyfiken på att läsa-lista.
Läsningen av Hjärtan i Atlantis är en svärm av känslor. Upp och ner. Glädje och sorg. Leenden och ilska. Mamman som inte kan se sin egen son på grund av sitt eget inferno. Pojken som upptäcker mer än vad han borde se. Flickan som törnar och gör sig illa och reser sig och faller och reser sig och går sin väg. Om att skiljas för att mötas när tiden gått för lång ifrån oss.
Jag tänker mycket på en film, som jag tror från början är en bok, iaf så har Stephen King skrivit den och Bryan Singer regisserat den, Apt pupil. Det är samma känsla som infinner sig. Det är samma sorts pojke som tvingas se.
Jag vet inte om detta innebär att jag kommer läsa mer Stephen King, men det här känns som en bra grund för mig och herr King att stå på. Och det kanske räcker exakt så här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s