Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Sent omsider läser jag förra numret av Filter som legat i min fåtölj i ungefär en månad nu.
I tidningen finns en lång och rätt sorglig artikel med Killinggänget. Som i sin tur resulterar i att jag först ser I manegen med Glenn Killing på Berns och sen börjar se Henrik Schyfferts 90-talet ett försvarstal.
Dessa tre saker spär var och en för sig på en saknad, en enorm saknad efter Jonas Inde.
Inledningsvis så kan jag väl säga att Robert Gustafssons karaktärer har inte överlevt tidens tand. Percy Nilegård känns hopplöst passé och Glenn Killing själv var ju inte rolig ens när det begavs sig.
Tommy Bohlin, Sam Spandex och Loke Martinsson däremot är nästan exakt lika roliga nu som då.
Jag är inte helt säker på det här, men jag har en känsla av att Tommy Bohlin-karaktären fanns innan I manegen…
Den sorglös karaktären och hans lilla bön: ”Käre Gud, det vore ju rätt praktiskt om hon ville ha mig också, på nåt vis.” har följt mig som ett mantra sedan det begav sig.
Jag har gång på gång under årens lopp funnit mig själv försvarandes honom som om han var en familjemedlem. ”Jodå, han är visst smart, eller han kanske inte är smart, men han vet vad han gör och han åker definitivt inte bara snålskjuts med Killinggänget” eller ”Han är den störste skådespelaren av dom iaf”.
Jag har aldrig vågat närma mig honom, trots att jag har haft flera tillfällen. På en litteraturmarknad på Street nov/dec 2004 så var han och Martin Kellerman där för att signera sina respektive böcker. Kön runt Martin K var gigantisk. Jonas Inde satt i andra änden av soffan alldeles ensam. Ensammast i hela världen. Jag ville gå fram och krama honom. Tala om för honom att det kommer bli okej.
Sommaren därpå såg jag honom en massa gånger. Alltid ensam.
Det hade varit så lätt att gå fram och säga ”Hej!” men jag är inte den typen och jag tror inte han är typen som är mottaglig för en främlings hej.
Jag läser mina gamla anteckningar om Too fast for love och minns hur ledsen jag blev av att läsa den. Hur sorglig och näst intill obehagligt nära den läsningen var. Personlig och smart. Och skrämmande. Jag skulle önska att en och annan politiker läste den. Läste den och använde den som pamflett för återuppbyggnad av psykvården i det här landet. Den bokens innehåll är resultatet av den nedmontering av psykvården som pågått alldeles för länge nu.
Jag avslutar min Jonas Indedag med att se Allt flyter och det känns skönt att fortfarande kunna säga att han är den av Killinggänget som är den bästa skådisen. Och den som överlevt tidens vassa tand.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s