Go to hell go to hell go to hell

Igår sommarpratade Ann Heberlein.
Och jag kunde inte annat än förbluffas över hur vackert, skört, starkt, personligt hennes sommarprat var.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva var en av vinterns starkaste läsupplevelser. Den talade till mig från ett hjärta till ett annat.
Och jag skulle påstå att hennes sommarprat var i samma anda.
Förbluffande att vi har så lika musiksmak och tankar.
Historien om hur Jesus ringde till henne var så rolig, men ändå hemsk. Folk är ju tamejfan galna.
Och jag kunde bara skratta åt hur besviken hon var över att det inte var Joakim Berg som hade ringt till henne, utan en kvinna från Kristianstad som låtsades vara Joakim Berg. Hur hon var mer besviken över det än över Jesus.
Jag känner igen mig. Jag hade känt på ungefär samma sätt. Trust you me.

På ett allvarligare plan så skulle jag vilja säga att folk som hört av sig och tyckt att hon borde skämmas och gett henne råd om vad hon borde göra, kan som Dolly sjöng, dra åt helvete.
Vi lever i ett samhälle, en värld, där det tydligen är förbjudet att må dåligt. Vi ska vara glad, framgångsrika, kåta och tacksamma. Allihop. Men faktum är att väldigt få av oss är det.
Det är ju till och med så att väldigt många mår mer eller mindre dåligt, ändå är det tabu att prata om det. Tabu att prata om att må psykiskt dåligt. Inte alla mår så dåligt som Ann Heberlein gör emellanåt. Inte alla överväger att ta livet av sig. Men många mår dåligt. Många skulle önska att de slapp möta världen emellanåt.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför det inte pratas om dom här frågorna mer. Vi pratar om fetma som den stora folksjukdomen, men den kan man på egen hand göra något åt. Man behöver inte ta kontakt med vården för att lösa det. Medan den psykiska ohälsan eskalerar och ingen jävel vågar säga något. Att må psykiskt dåligt botas inte av ändrad kost eller mer motion. Det kan hjälpa till, men det botas inte.
Så när det då kommer en oändligt stark person som Ann Heberlein som har mod och kraft att ta bladet från munnen och öppna upp för det här samtalet så ska vi väl omhulda henne, debattera det och föra upp det i ljuset på ett större plan. Inte hota och hata henne.

Tack Ann Heberlein! Tack  för att du vågar. För att du har mod.
Och tack  för att du ledde mig i riktigt mot det nya soundtracket till mitt liv. Smiths Heaven knows I’m miserable som varit soundtracket de senaste 12 åren är nu utbytt mot Dollys Go to hell.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s