Den senaste veckan verkar det som om döden varit ständigt närvarande; Farrah Fawcett, Michael Jackson, Willy Kyrklund, Pina Bausch, Karl Mulden.
Det finns en nästan lite obehaglig känsla av att undra vem som står näst på tur.
Att Willy Kyrklund är favoriten i samling kanske inte är så oväntat, men frågan, som jag även ställde mig när Bergman dog, är om man verkligen kan sörja en människa som levt ett fullt liv, ett liv till fullo?
Jag ställer mig frågande till det.
Jag tänker inte sälla mig till skaran som berättar mina Michael Jackson minnen. Mest för att jag inte har några, men också för att jag inte tänker följa drevet. Jag lyssnar på Billie Jean och nöjer mig med det.
Mitt finaste Willy Kyrklund minne är egentligen två. En sommar som tonåring när jag läste Polyfem förvandlad och fick någonslags insikt om att allt inte behöver vara episkt. Mitt andra är en uppsättning av Solange på Brunnsgatan 4 med Margaretha Byström och pianisten Bjarne Löwdin som var så vackert och skört och hårt i en mycket egen kombination.
I nästa vecka släpps Anne Rambachs Doft av ondska från älsklingarna på Sekwa. Förra sommarens sträckläsning av Bombyx har jag fortfarande färskt i minnet. Väntar med spänning.
Världen enligt Audrey Fenn 
…
Vågade inte bli för personlig i svaret till AdL. Ni verkar ju vara en hel scoutkår som sitter där och växlar mailuppdrag!
Tack för feedback på USA-bilder. Jag ska göra mitt bästa för att ta mig tillbaka till södern så fort det är möjligt. My heart belongs in Dixie.
…
Kanske tar vi en öl snart och uppdaterar varandra?
Nja, det kan ju vara dumt att vara personlig i de kanalerna.
Det förstår jag, du såg ut att vara nästan för perfekt i den miljön.
Det vore ju toppen! Hör av dig när du har tid så hittar vi på nåt.