Just another summer

I en av nyckelscenerna i Sunshine har Ikaros skadats, men besättningen vet inte hur omfattande skadorna är. Uppdragets ledare, Kaneda, tar på sig ansvaret att ge sig ut i rymden och kontrollera skadorna, men det behövs en man till. Mace säger ”I volunteer… I volunteer Capa.” Den blick som Capa ger Mace säger det mesta som går att säga om svek. Den fysiskt starkaste, den mekaniskt skickligaste Mace ger uppdraget som egentligen är självklart att han ska utföra till besättningens kanske fysiskt svagaste länk, men också den viktigaste länken för att det ska vara möjligt för besättningen att utför sitt uppdrag. Capa inser hur omöjligt det är för honom att säga nej och säger därför ”Sure, I’ll do it.” vilket följs av ytterligare en blick. Mace tittar på Capa med en snudd på outgrundlig blick, fylld av både respekt och tvivel.
Jag vet egentligen inte varför jag just idag tänker på den där scenen, men det är ofta jag återvänder till den där filmen och vad den avhandlar. Sunshine är Danny Boyle och Alex Garlands mästerverk, som av någon outgrundlig anledning har gått de flesta helt förbi, om ett uppdrag, ett uppdrag som måste utföras för att rädda vår jord och vår överlevnad. Solen, vår närmaste stjärna, är döende och måste ”återuppladdas”.
Men jag tycker nog ändå att Sunshine allra mest handlar om vänskap och om längtan.

Igår var jag på kommande jobbet och skrev på kontraktet. På tisdag jobbar jag min sista dag på gamla jobbet. The it-girl is no more. Och jag kommer inte sakna henne. The librarian from hell kommer att uppgraderas to the litt-girl på heltid. I’ll no longer be the litt-girl bara dygnet resterande 16 timmar. I’ll be the litt-girl 24 7.
Alla som jobbar där verkade snälla och glada och dom var många, trots att S sa att rätt många hade gått för dagen. Vi skrev kontrakt, gick runt och hälsade på dom som var kvar, jag fick plocka böcker från ett stort rum och sen fikade vi. Många namn snurrar Sofia, Staffan, Fredrik, Mattias, Fabian, Emma, Elena x2 (om jag inte har helt fel), Anna, Pär, Ingrid (eller var det Inger?), Miriam, Peter. Men, ja, det var som sagt bara en bråkdel av namnen som nämndes.
Med mig hem i bokkassen kom:
*Jens Liljestrand Paris-Dakar
*Leif Holmstrand Myror (som Barkfisken enligt sitt dbinlägg från senaste resan köpte på ett antikvariat i Lund)
*Maria Norin Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts (fantastisk titel)
*Lars Gustafsson Bränder
*Magnus William-Olsson Jag talar till de döda
*Peter Englund och Kristian Petri Jag skall dundra
*Gro Dahle Ikke gi opp håpet, Werner
*Amy Wallace och David Wallechinsky Listboken (ett måste för alla som, i likhet med mig, har en fallenhet för värdelöstvetande)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s