Hur jag lärde mig älska det tyska språket

Mitt förhållande till det tyska språket är ungefär lika dåligt som mitt förhållande till det tyska folket. Kanske till och med snäppet värre.
Jag vet att man inte kan dra ett folk över en kam, men oj vad lätt det är med tyskarna. Hela högen är en enda lång karikatyr på sig själva. Vare sig man väljer den öldrickande, sauerkrautätande tjommen eller de obehagliga historiska referenserna.
Tyska språket framkallar en rysning längs ryggraden som suttit där sedan mina föräldrar inför valet av språk till högstadie i princip tvingade deras lilla frankofil att läsa tyska. Tyskan är Schiller och Goethes språk, men det har inte hjälpt.
Det vill säga fram till nu.

Häromsistens gästade den tysk/österrikiske (dubbla medborgarskap) författaren Daniel Kehlmann Internationella Författarscenen på Kulturhuset. Han har rönt stor framgång med sin senaste bok Världens mått. Bland annat har den knuffat bort Dan Brown från bestsellerlistorna i Tyskland och Österrike. Något som både Kehlmann själv och hans samtalspartner under kvällen, Inger Elam, framhåller med stolthet.

Första gången jag kom i kontakt med Kehlmann var 2004 när jag i min jakt på ny litteratur kom i kontakt med den enda av hans böcker som innan Världens mått har givits ut på svenska, nämligen Jag & Kaminsky. Det var ett mästerligt möte. En bok om framgång och priset man betalar för framgång, med ett slut som jag anar har lika många öppningar som det finns läsare.
Tyvärr så har det varit förvånansvärt tyst om Kehlmann. Jag läser inte tysk press, så jag hade ingen aning om uppståndelsen Världens mått hade gjort på hemmaplan, så när jag i slutet av sommaren läste att han skulle komma till Stockholmblev resultatet i ett litet ”Äntligen!” följt av en notering i den livsviktiga kalendern.
Sedan dess har det tagit fart kring honom i Sverige också. Världens mått har fått lysande recensioner och jag har på något sätt känt mig lite, lite stolt. På något sätt är han min. Jag upptäckte ju honom först.

Nåväl, mitt gillande av Jag & Kaminsky till trots, så fanns mitt ogillande gentemot tyskarna där och gnagde. Jag hade mig inga illusioner om att det skulle bli en speciellt intressant kväll. Visst, skulle det bli kul att höra honom prata om sitt skrivande, men inget mer.
In på scenen kliver en intagande och artig man +30 som pratar riktigt, riktigt bra engelska.
Samtalet med Inger Elam vindlar och böljar kring frågor om mod, skrivandet, kändisskap, humor, men, framförallt, om Världens mått. Romanen handlar om äventyraren Alexander von Humboldt och matematikern och naturvetaren Carl Friedrich Gauss. Hur deras liv är varandras motsatser. De är två parallella linjer, men i överensstämmande med Gauss teori om parallella linjer så möts de till slut.
Kehlmann är välartikulerad, vänlig och pratar lättsamt om ämnena. Han är expert på Kant, men framhåller att han aldrig skulle få för sig att skriva en bok honom. Dock låter han Gauss träffa den åldrade och senila Kant i Världens mått. Närmare än så kommer Kehlmann aldrig att gå sin idol.
Jag är i och för sig redan såld när kvällen börjar närma sig sitt slut, men när Inger Elam ber Kehlmann läsa första sidan ur sin bok på tyska så raseras resterna av mitt agg mot det tyska folket och min illvilja mot det tyska språket brakar all världens väg.

När du läser det här har mitt beställda exemplar av Världens mått förhoppningsvis redan dykt upp. Dock inte på tyska, men jag har en känsla av att jag under min läsning kommer att ha hans mjuka och melodiska tyska i mitt huvud.
Jag kanske inte tycker att det tyska språket är det vackraste i världen. Men nästan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s